Nassa, brassa, köttslamsmassa. Wolfenstein The New Order håller inte igen på pepprandet och blodsutgjutelsen. Men räcker det att skjuta nazister på rad timme ut och timme in?

Wolfenstein: The New Order

För er som inte var med 1992, eller iaf inte var gamers då, så kan man omöjligt förklara impakten som ID Software:s Wolfenstein 3D hade på spelvärlden. Det var spelet som gjorde att vi alla ville bli av med våra Amigor (men lyckligtvis behöll jag min!) och snabbt köpa en 486 33Mhz PC, så att man kunde njuta flytet i FPS-spelet som alla, precis alla inte kunde få nog av. Wolfenstein 3D var byggt kring en ”fejk”-3D som ändå var precis vad PC-datorerna orkade med då, för 22 år sen. Man gick omkring i gångar, bunkrar, där alla dörrar av metall såg likadana ut och man sköt och knivhögg nazister, hundar och till och med en Hitler i en robotdräkt med varenda vapen man kunde finna. Figurerna var platta som papp (det var ju inte äkta 3D) och pixlarna enorma, men vi hade aldrig sett något så coolt, så ”edgy” och så blodigt förr. Efter det kom en tvåa och sen tog Wolfenstein steget ut i modern tid och fick lite uppföljare vi aldrig riktigt orkade bry oss om i form av Spear of Destiny och senare tidens Wolfenstein som var någon slags reboot 2009.

Wolfenstein The New Order är utvecklat av svenska Machinegames, som till viss del är uppbyggda av medarbetare från Uppsala-baserade Starbreeze Studios. Detta är ytterligare ett av de spel vi såg på förra årets E3 och gillade och nu har vi alltså spelat igenom det på vår PS4. Lever det upp till spelseriens namn och hypen för next-gen? Läs vidare får du svaret.

Det är inte ont om action i The New Order

I Wolfenstein: The New Order spelar du återigen hjälten (och anabola-offret) Kapten BJ Blazkowicz, en amerikan med polskt ursprung, som befinner sig i Andra Världskrigets Europa för att bekämpa nazisterna. Spelet börjar filmiskt på ett stridsflygplan, 1946, där du såväl måste hjälpa din pilot-kompis släcka bränder i planet, som att skjuta ned fiendeplan med maskingeväret monterat i hytten. Storyn tar sen flera dramatiska vändningar och du vaknar upp i ett annorlunda 1960, där nazisterna vunnit Andra Världskriget och USA kapitulerat. Nassarna styr nu världen med järnhand och fortsätter med sina mänskliga experiment, förintelseläger och har nu även hjälp av ny teknik såsom Tesla-handgranater och jätterobotar (som man även gjort cyborg-hundar av). ”Blazko” måste ta reda på vad som hänt, vilka av hans vänner som fortfarande lever och hur i allsin dar man ska stoppa en fascist-regim som verkar härska i hela världen?

En grej man direkt hajar till för är att Wolfenstein: The New Order helt saknar multiplayerläge, något som annars är ganska synonymt med FPS-spel. Men då vi sällan hinner spela mycket utanför jobbet på senses.se, så saknar vi det inte alls. Istället har man lagt allt krut på singel player-kampanjen och det tycker vi man gjort rätt i. Spelet har ett bra narrativ och under resans gång kommer du att ställas inför flera, djupt obehagliga scener som kommer att påverka dig och motivera ditt fortsatta Rambo-utrensande av Tredje Rikets lakejer. Det har talats mycket om politiken i Wolfenstein – är det fel att ha en massa nazister och nazi-tema i ett spel nu när högervindar drar över Europa? Är det rätt att slakta tyskar (även om de är nazister) en masse, på de mest blodiga sätt du kan tänka dig (en scen med motorsåg finns med bl a) bara för att de är fascister? Detta är frågor var och en måste svara på själv. Vi kan bara konstatera att även om öga-för-öga-tänket lämnar hela världen enögd, så lyckas Wolfenstein: The New Order i alla fall motivera dig som spelare att driva på din hämndfyllda resa på ett förvisso inte särskilt subtilt, men effektivt sätt.

Ansiktsmodellerna i The New Order är lite stela och påminner ibland om Spitting Image-dockorna

Vid första anblick är grafiken i Wolfenstein: The New Order helt grym. Ansiktsmodeller ser avancerade ut på stillbilder och ljuseffekter och detaljer på stridsfältet ser ut att vara noggrant planerade. Men när man tittar närmare så ser man sprickor i fasaden. Ansiktmodellerna är överlag stela och påminner om vaxdockor, långt ifrån känslan och looken i ex Beyond. Vissa kroppsmodeller (som BJ:s armar t ex) är också tämligen enkla i utformning och animationer och man lyckas hålla stadiga 60 fps kanske lite på bekostnad av att de mest avancerade grafiska detaljerna fått stryka på foten? Ljuseffekterna är ex långt enklare än i Killzone: Shadowfall. Sen är 60 fps också lite av en smaksak. Generellt hyllar vi det, men visst är det så att det ändrar både looken och upplevelsen av ett spel. 30 fps är ryckigare, men ger en mer filmisk känsla (jämför 24 frames, som riktig film ska vara), medan 60 fps gör lite som en TV kan göra med Motion Plus och alla andra hemska bildförbättrare – förvandla en film till något som ser ut som video, eller ett program på E! (Peter Jackson lyckades också störa upplevelsen och looken i med sin high frame rate i nya Hobbit-filmerna, som vi avskyr känslan i). Vissa på redaktionen upplevede också att de blev lite åksjuka av Wolfenstein: The New Order, men det är i slutändan en vanesak tror vi. Grafiken är hursomhelst bra och flytet jämnt, vilket är hedervärt, men Wolfenstein: The New Order på PS4 sätter inga nya milstolpar för grafik.

Ljudet är en blandad kompott. Dialogen ligger där den ska och det smattrar på bra i krigsscenerna, men ibland känns ljudeffekterna och musiken digital komprimerade på något vis – det skapas t ex ekon som är helt onaturliga för situationen, tänker på när en farbror talar till dig ur en bil och det låter som han talar ur någon grotta. Röstskådisarna fungerar överlag bra.

Wolfenstein The New Order lämpar sig inte till känsliga spelare

Wolfenstein: The New Order är ett ganska strikt spel, det har oftast en tydlig lösning och en tydlig väg att gå. Det är inget sandlåde-spel med enorma banor du kan röra dig fritt över, och det är både på gott och ont. Gott eftersom det håller fokus på historien och framåtrörelsen, inte att du ständigt ska orientera dig vart du är. Dåligt då det ibland blir klaustrofobiskt och rörigt, vissa banor måste du verkligen klarar på ett visst sätt, särskilt på svårare nivåer, annars måste du spela om hela sekvensen från början igen och det kan blir väldigt tradigt i långa boss-fighter t ex. Spelet har också en märkligt seg del, då det ”laddar om” varje gång du dör. Detta är bara 7-10 sekunder förvisso, men då det finns svåra partier, där du kommer att dö ofta, så blir det ett störande och onödigt upprepande avbrott.

Slutomdöme: Wolfenstein: The New Order är ett rejält våldsamt FPS, med intressant enspelarkampanj som vi gillade och tyckte om att spela vidare på. Det är blodigt som bara den, det är inte revolutionerande för FPS-genren på något sätt, men det fungerar bra som actionspäckad underhållning och lyckas ändå få oss att bry oss om en lite serietidningsartad figur som BJ och hans Rambo-inspirerade äventyr att slakta nazister i parti och minut. Tekniken bjuder på både plus och minus och flerspelarläget kanske kommer att saknas av vissa, men inte av oss. Vet du med dig att du gillar FPS, inte alltför bökiga banor och underhållande framåtrörelse, så är Wolfenstein: The New Order inget dumt val alls för din next-gen-konsol. Och du, det har hänt en del sen 1992… (PS I detta spel, om du söker noga, hittar du en nick till det gamla goda Wolfenstein 3D – se om du kan hitta det också ;))