Alla som är tillräckligt gamla kommer säkert ihåg spelet Tomb Raider, som kom i mitten på nittiotalet och lämnade två bestående intryck – 3D-acceleration var här för att stanna (3Dfx-kort anyone?) och en hjältinna med överdimensionerade bröst och pistoler (Freud ler i sin grav). Spelet levde igenom flera uppföljare och gav även upphov till två mediokra action-filmer med Angelina Jolie.

Så såg det ut när det begav sig, för snart 20 år sedan (1996)

Precis som Batman, som 1989 tolkades (då till perfektion) av Tim Burton med en värdig uppföljare och sen i fallande ordning till den fjärde och sista Joel Schumacher-regisserade Batman & Robin – en pastell-färgad mardröm med farsartat skådespeleri som kan vara en av världens sämsta filmer, så gick Tomb Raider ungefär samma öde till mötes. Storylines blev bara dummare och Laras tuttar bara större. Bortsett från sexism och genereiska berättelser, så nådde serien någon slags bottennivå när dinosaurier också introducerades (ja, dinosaurier). Lara Craft var död och bortglömd.

Men en stark karaktär med en rik potential till mytologiäventyraren som letar förlorade skatter, är precis som Batman, en hjälte som aldrig kan dö, aldrig bli gammal. Christopher Nolan lyfte Batman, från den utskämda, bröstvårte-utrustade fånen, till en riktig människa, en man med utmaningar, som inte har superkrafter men en vilja och en passion som vi alla kan sträva efter (+ välfyllt bankkonto, det hjälper ju med utrustningen) och skapade så en av världens mest älskade och inkomstinbringande filmtrilogier om The Dark Knight. Lara har tangens med hjältar som Indiana Jones och Nathan Drake (från Uncharted-spelen) och jag kan med glädje säga att Crystal Dynamics och Square Enix har byggt upp en fågel fenix ur askorna, en slags Tomb Raider Begins.

Ur askorna reser sig en bättre Lara Croft än någonsin förr

2013 års Tomb Raider (som är en regelrätt ”reboot” och heter bara Tomb Raider, går under Twitter-handeln #Reborn) börjar om, med Lara Croft som en driven, men helt vanlig ung kvinna som är på expedition. Hon och en handfull forskare och äventyrare har fått höra legenden om Drottning Himiko, en benfast ledare, vars liv och historia omges av stor mystik. De sätter kurs mot ön Yamati, mitt i Drakens Triangel, en ö-grupp utanför Japan känt för sitt stormiga väder. Båten klarar inte resan och snart befinner sig Lara ensam, skadad och rädd på ön. Hon måste hitta sina vänner. Men väldigt snart uppdagas att de inte är ensamma, såväl ryska legosoldater som en mörk, ondskefull sekt delar ön med vår hjältinna.

Presentationen är makalös i Tomb Raider. Grafiken är bland det bästa jag sett på PS3 och jag är rätt övertygad nu om att taket är nått för denna generations konsoler. Det är välspelat (rösterna), filmmässigt skickligt uppbygt och historien och spelupplevelsen är perfekt invävda i varandra. Lara är vältränad och smart, men hon är också ensam, rädd, sårbar och mänsklig. När hon river upp djupa köttsår i djungeln från fall och fryser vid lägerelden så kan vi som spelare och medmänniskor anknyta till det. Hon är en hjälte med skills, helt klart, men hon är samtidigt också som vilken av oss som helst.

Stämning och utsökt presentation

Själva spelet är i praktiken som en schysst amalgamering av Uncharted och Far Cry. Du styr Lara ur trejdepersonsperspektiv – hon kan hoppa, rulla, skjuta med vapen osv och du bygger upp din karaktär genom att hitta material, jaga djur (för päls, mat etc) och uppgradera hennes skickligheter och befintliga vapen. Till skillnad från Far Cry, som ibland kunde bli lite väl tradigt på jägar-fronten, så är Tomb Raider mycket mer precist kalibrerat. Det finns en tydlig huvudstory som är OK (om än lite förutsägbar), men det funkar så bra ihop med alla valfria uppdrag – som ex att utforska gravar (Tombs) där du kan få skicklighetspoäng och skatter mot att lösa mer eller mindre kluriga problem.

Action-balansen är också lyckad. Striderna är lagom svåra och ofta väldigt intensiva och spännande. Du kan välja stealth-vägen och det är inte så enormt svårt som i vissa andra spel. Samtidigt är ammunitionen hyfsat generös och du kan även skjuta dig fram och ur de flesta problem för den som inte orkar leka ninja. En grej jag kan sakna är att Lara inte kan slåss med händer och fötter (annat än i cut-scenes/RTE), men eftersom det är så gott om ammo så är det inget stort problem.

Tomb Raider är exempel på välbalanserad action och äventyr

Jag ville inte lägga ned kontrollern när jag väl kommit in i Tomb Raider. Det är spännande och välbalanserat, precis lagom svårt och belönande för att man hela tiden ska vilja spela vidare. Det är inte enormt långt, men det är tillräckligt och när du är klar med huvudspelet finns mängder med multiplayer-alternativ. Det känns som konceptet har hittat hem, här finns en vettig historia, en bra huvudkaraktär och för det mesta riktigt spännande äventyr. Som David Cage (Quantic Dreams – Heavy Rain, Fahrenheit) önskade häromåret – ”spelbranschen måste växa upp”. Tomb Raider är ett steg i rätt riktning.

Och precis som jag avslutar denna recension, med uppmaning till alla er som gillar action och äventyr att köpa spelet, som hittills sålt lite under förväntan, så läser jag i nyheterna att MGM och GK Films (The Departed, Hugo) börjat jobba på ett nytt koncept för nya Tomb Raider-filmer. Rent sammanträffande? Jag tror inte det. Välkommen tillbaka, Lara!

Betyg 5 av 5 - senses.se

Denna recension presenterades i samarbete med Ladbrokes, som lanserat ett nytt slot-spel med Tomb Raider-tema.

Trailer: