Det var min svåger som fick mig att faktiskt spela igenom Castlevania: Lords of Shadow på PS3. Jag hade börjat men gett upp, då en av de första banorna var en illa, illa designad och fel-placerad bana i en skog (mitt på ljusa dagen!) som kändes så lite Castlevania som det bara gick. Men efter det blev spelet bättre och bjöd framöver på nivåer och miljöer som fick mig att tappa andan (du vet, Realm of the vampires?). Så det var med viss spänning jag började spela Castlevania: Lords of Shadow – Mirror of Fate – en slags ”mellanakt” inför Lords of Shadow 2 som står runt hörnet, där vi får reda på mer om släkten Belmont och som dessutom är Nintendo 3DS-exklusivt.

MoF-Game

Mercury Steam, gänget som gjorde LOS, står även bakom detta och det är ett tekniskt lysande spel. 3D-effekten på 3DS är perfekt använd och jag undrar om detta inte är ett av de snyggare och mest detaljrika spelen jag provat till formatet. De kallar spelet 2,5D, eftersom det är klassiskt 2D-sidoscrollande plattformsaction med en effekt av djup (som iofs Symphony of The Night gjorde rätt bra också). Eftersom det är 3DS så är spelet mer episodbaserat och fragmenterat, kartorna är inte så enorma som vi vants oss vid från SOTN och DS-tidens alster såsom Harmony of Dissonance utan mer inrutade.

Simon får oväntad hjälp på vägen

I klassisk Castlevania-anda styr du (till en början) en Belmont, i detta fall Simon, som kan hoppa och slå med sin vampyrdödar-piska. Det finns sekundära power-ups i form av yxor och heligt vatten och även nya förmågor som Simon kan lära sig (bl a osårbarhet i utbyte mot mana). Spelet är ganska straight forward och precis lagom svårt (faktiskt på gränsen till ganska lätt). Dör du får du ofta börja om väldigt nära senaste punkten och beroende på svårighetsgrad så kan ex bossar börja med halva energin de hade från början. Det finns också en pil som visar dig generellt vart du ska gå, så backtrackingen hålls för det mesta till ett minimum, även om det är en del sådan att vänta.

Mellansekvenserna rockar!

En detalj jag älskar med Mirror of Fate är att spelet är uppdelat i akterförsta handlar om Simon Belmont och andra om min favvis – Alucard. Men förutom att du får styra olika figurer med olika egenskaper så går också storylines:en in i varandra och binds samman av suveränt snygga mellansekvenser i graphic novel-stil (med tal). Tredje akten handlar om Trevor Belmont – son till Gabriel Belmont, från Lords of Shadow (om du hänger med och förstår vad det betyder…;)).

Alucard is in the house!

minussidan så finns att spelet lider en del av laddningstider (konstigt nog, det är ju flash) och när man ska fram och tillbaka eller dör ofta på ett ställe så blir det ett litet frustrationsmoment. Vidare så är boss-fighterna bra, men inte riktigt så episka och fantasifulla som i tidigare installationer och jag saknar många av de ”klassiska” bossarna (ja, jag blir aldrig trött på att döda Döden (!) och Medusan t ex). Slutligen vill jag återigen uttrycka min besvikelse över att Mercury Steam valt att skådisen Robert Carlyle ska vara Trevor Belmont (aka Dracula, som även figurerar här såklart eftersom detta är ”bryggan” till nästa spel). Hans skotska accent retar mig och funkar inte alls med hur jag innbillar mig att karaktären låter (gillade mycket mer hur Belmont lät i Castlevania, 3D-versionen som kom till PS2).

Men dessa småsaker är bara lite nagg i kanten på ett spel jag annars hade väldigt kul med. Älskar att återigen få kontroll över Alucard och att få mer av 2D-vania, som ju mitt favoritspel i serien också är (SOTN). Klart värt att kika närmare på om du är fan och ett av de första spelen som faktiskt gör ett Nintendo 3DS-köp värt att tänka på.

Betyg 4 av 5 - Spel - senses.se