Den avslutande delen i Lords of Shadow-trilogin är ett svulstigt, tidvis fantastiskt – tidvis frustrerande, snyggt action-äventyr.

Det är lika bra att säga det direkt – det är svårt att tala om Castlevania Lords of Shadow 2 utan att ge bort sk spoilers (avslöjanden) om överraskningar och händelser i de två tidigare spelen. Så om du är känslig för sånt eller planerar att spela dem, hoppa till slutet av recensionen och läs bara betyget.

Ridån går upp och vår fd hjälte, Gabriel Belmont, som numera fått iklä sig rollen som Dracula efter att ha besegrat ondskans makter i första Lords of Shadow (LOS) och på så vis själv blivit uppslukad av ondskan, sitter på tronen där vi lämnade honom i slutet på ettan. Hundratals år har gått och han är gammal, uttorkad och skröplig. In kommer Zobek (Patrick Stewart) som berättar att Satan inte tagit lätt på att ha blivit besegrad och nu planerar sin återkomst och att ta över världen och alla Draculas undersåtar. Så börjar resan tillbaka, Dracula måste återfinna sin forna glans och styrka och samtidigt förstå hur han ska stoppa det ultimata mörkrets framfart.

Robert Carlyle gör återigen rösten till Dracula - tyvärr lika dåligt som sist

Man får ge Mercury Steam credd för att försökt vara kreativa med konceptet ondska och Castlevania. Dracula blir här som en mörk, messiansk figur, samtidigt som pusselbitarna kastas ned omvartannat mellan ”äkta” Castlevania-miljöer såsom slottet och helt flummiga sådana, såsom dagens gator, bilar och biologisk krigsföring á la sämre delarna från Resident Evil. Denna ambition – som vi får anta var välment – att överraska och blanda hejvilt genomsyrar tyvärr hela spelupplevelsen också. För där första LOS var ett ganska rakt spel, som började i aptråkiga skogsmiljöer på dagen med fighter mot troll (!), men sedan växte till en fantastisk upplevelse med vampyrernas rike, härliga slott och gotisk stämning, så är LOS 2 en vild blandning – de moderna miljöerna känns malplacerade, Dracula ska inte slå på bilar (!) och förhindra människor från att förvandlas till zombies (eller ok, varulvsvampyrer då?). Samtidigt startar LOS 2 bättre, med en dramatisk, nästan svulstig opera-ton och historien och Gabriel, Trevor, Alucard och Simon återberättas på ett fint och effektivt sätt (ni som spelat ”mellanspelet” – Mirror of Fate, vet ju redan mycket om det).

Vad LOS 2 gör riktigt briljant är boss-striderna! De är verkligen kul, fantasirika och överraskande. Och de visar på hur man på ett kreativt sätt kan förnya sig (ex Medusan – som här inte är ett huvud med ormar, som man sett 100 ggr tidigare) men samtidigt behålla essensen av vad Castlevania är, alltid varit och alltid kommer att vara för oss fans. Fighten mot The Toy Maker är återigen en höjdpunkt och i princip en boss fight som sprider sig över flera nivåer. Det är för stunder och upplevelser som dessa som man hela tiden vill spela vidare, hela tiden vill förlåta den tidvis usla kameran och de frustrerande dåliga stealth-bitarna där Dracula ska smyga sig förbi vakt-robotar (fråga inte…) eller förvandlas till en råtta som ska skutta igenom gångar, dock med precisionen hos en pansarvagn. Om detta är rena nödlösningar eller om teamet försökt vara nyskapande vet jag inte, men det skapar en ojämn och rörig upplevelse, som glömmer bort core-publiken som faktiskt älsklar Castlevania och inte har något emot att vara Dracula, Alucard eller valfri Belmont och bara levla-upp och besegra de klassiska figurerna, om och om igen. Det känns helt enkelt inte som Mercury Steam vågat lita på kraften hos Castelvania-konceptet (vars gamla spel fortfarande säljer hur mycket som helst, inte minst på samlarmarknaden) och bokstavligen försökt koka soppa på varenda ingrediens de kunde komma på för att ”förnya”. Men Castlevania ska inte förnyas, det ska leva upp till konservatismens motto: ”Om vi ändrar, så ska det vara till för att bevara”. ;)

Castlevania-Lords-of-Shadow-2 kunde ha haft roligare fiender

Grafiken är överlag helt suverän – de stämningsfulla slottsmiljöerna är vackert genomförda och karaktärsdesignen, särskilt mellansekvenserna, är tidvis skräckfilms-läskiga (ni kommer att förstå vad vi menar), även om man även här balanserar på en fin, anakronistisk gräns med att låna alltför friskt från moderna skräckfilmer som ex The Grudge. Ljudet fungerar även det bra, musiken kunde ha bjudit på mer moderna versioner av det klassiska Vania-soundtracket från ex Symphony of The Night, men teamet ska ha beröm för en detaljerad och bred ljudbild, som vinner på att du lyssnar i ex bra hörlurar medan du spelar, då det hjälper dig med ex riktningar på fiender eller platser att klättra på (markerade av tjattrande fladdermöss).

Slottsmiljönerna är fantastiska i LOS 2

Castlevania: Lords of Shadow 2 är inte ett perfekt spel. Det lider av identitetskris, mindre genomtänkta kontroller, gåtfulla uppgraderingssystem (vi gissade oss igenom uppgraderingarna halva tiden…) och uppenbart alltför många kockar i soppan. Men det är ett kul action-äventyr, som är snyggt, stämningsfullt och belönar dig med riktigt bra fighter och coola upplevelser, om du bara är beredd att nöta dig igenom de trista bitarna. Vi hade iaf kul med det, det är ett maffigt spel – säkert uppemot 20 timmar om man vill var någorlunda noggrann, och det bjuder på en del härliga återseenden som lär glädja fans. Det är inte allt det kunde ha varit, men som det är nu så är det ändå ett bra spel i genren, särskilt för fans av ettan och Castlevania i allmänhet, vågar vi nog säga. Eftersom vi inte ger halva betygssteg på senses.se så lutar LOS 2 ändå mot det högre betygssteget, mellan tre och fyra. Och det, är ett bra betyg på Draculas farväl (eller kommer han återigen tillbaka?).

Betyg 4 av 5 - Spel - senses.se