Blue Estate är lite av ett spel från en svunnen tid (på gott och ont) – det är en rail-shooter (vågar vi säga ”rälsskjutare”?), en genre som var väldigt populär i arkadhallar under 90-talet och där du med egna rörelser styr ett sikte och skjuter fiender, samtidigt som spelet automatiskt tar dig framåt på enligt sitt manus (detta gjordes ex i FMV-spelet Mad Dog McCree). Spelet bygger på de ”pulp”-iga seriealbumen med samma namn av Victor Kalvachev och lär irritera genus-folk lika mycket som det kommer att tilltala GTA-publiken, med sitt minst sagt politiskt inkorrekta sätt och humor.

Du spelar först som Tony Luciano, en parodi på amerikanska östkusten-italienare och tillika son till en mäktig maffiaboss. Någon har kidnappat din tjej, den kurviga stripteasedansösen Cherry Popz, och du är fast besluten att få henne tillbaka – hur många rivaliserande gangsters och hantlangare du än måste skjuta. Andra delen av spelet iklär du dig rollen som den afro-amerikanske ex-soldaten Clarence, en smidig mördar-maskin som råkar trampa i Chihuahua-feromoner och sen inte kan bli kvitt de små livens eviga nuppande mot hans ben. Genom åtta olika banor, i så olika miljöer som tropiska öar, strippklubbar, (O)KFC-restauranger och kyrkogårdar, ska du skjuta dig fram och överleva hundratals anstormande fiender och ett par ordentliga slutbossar (bland annat en bh-iklädd Kim Jong Un-kopia). Allt medan berättarrösten, en målbrotts-drabbad Jonah Hill-klon till privatdetektiv drar bakgrundshistorier, varvat med torra budskap från the FBP (Federal Bureau of Procrastination).

Pengar, pang-pang och våldsromantik i Blue Estate

Blue Estate är grabbigt, våldsamt och försöker inte ens vara det minsta subtilt. Känsliga spelare göre sig icke besvär, detta är en shooter som lockar dig med en våld (extra poäng för huvud- och pung-skott), gott om anspelningar på sex och tidvis riktigt låg humor, ofta över gränsen till vad som kan anses smakfullt. Men spelet är väl medvetet om detta och disclaimern i början skriver man ”alla dessa människor i detta spel ska inte misstas för att vara hjältar, utan borde nog arresteras hela bunten”, så det är ett klart medvetet val att pusha gränsen och köra all-in med den pubertala macho-stilen.

Grafiken pendlar mellan snygga teckningar från serien (innan varje bana och i mellansekvenserna) till en blandad kompott i de olika miljöerna. Det är inte direkt så att man lyfter på ögonbrynen – ansiktsmodellerna är simpla och animationerna dugliga, men inte mer. Det mest imponerande är snarare detaljerna i bakgrunden och alla bonusar man kan upptäcka och skjuta på för extra poäng och happenings. Ljudet består i huvudsak av Tonys NY-gnatande, utrop från fiender och massor med ljudeffekter från respektive vapen du använder.

Inte ens på bröllop går man säker i Blue Estate

För er som inte är gamla nog att minnas spel som Mad Dog McCree så kom även SEGA ut med ett gäng såna här spel på PS2 och Dreamcast-tiden, tänker främst på Virtua Cop, Time Crisis och House of The Dead. Det har sin charm att försöka vara snabb och pricka rätt och även om PS4:ans handkontroll med sitt inbyggda gyroskop funkar bra, så är det inte samma känsla som att ha en ljuspistol och verkligen försöka pricka sina motståndare på skärmen. Spelet har en irriterande tendens att snabbt förlora kalibreringen av siktet, vilket gör att du ständigt måste nollställa det genom att trycka på upp- eller L1-knappen, med kontrollern i neutralt läge. Väldigt onödigt och det ökar det redan frenetiska tempot med förflyttningar, skott och omladdningar av ammunition. Vissa sekvenser ska också lösas genom finger-dragningar på PS4:ans tryckplatta och avläsningen av dessa är oftast inte särskilt lyckade. Flytet i själva spelet är dock mycket bra och frame rate:n dippar väldigt sällan under de 60 fps som vi älskar så mycket och skapar den där insugande känslan (eller åksjukan, om du tittar på).

Grejen är den att spelet trots sina tillkortakommanden är ganska kul att spela – särskilt för oss som ibland kan sakna de där gamla old-school-FPS:en på räls. Dessutom kan spelet faktiskt vara genuint roligt i sin humor och flera sköna referenser till nörd- och populärkultur (läs: Star Wars) fick i alla fall våra smilband att röra sig uppåt då och då. Men för det mesta är det bara plumpt och påfrestande, trots att skaparna själva verkar medvetna om detta och försöker skojar till det på ett sådär meta-glimten-i-ögat-vis.

Bomber och granater i Blue Estate

Hyggligt duktiga spelare klarar de åtta banorna på ca 4 timmar och även om här finns två-spelarläge och två ytterligare svårighetsgrader, så ser vi ärligt talat inget jättestort omspelsvärde. Därför är kanske också prislappen på 179 kr lite i överkant. Detta är ett i botten rätt smalt litet indie-spel, som kostats på i fråga om varumärke, grafik och röstskådisar, men en prislapp på 99 kr hade varit mer lämplig, vilket gör att vi känner att flera nog kommer att vänta på att spelet reas ut (eller kanske dyker upp som PS Plus-spel – dock tveksamt om Sony vågar ge bort ett så våldsamt och politiskt inkorrekt spel).

Men om du inte räds ”mörk” vuxen-humor och saknar skjutar-åkturerna från de gamla SEGA-spelen så är Blue Estate inte alls ett så pjåkigt val i en snabbt utdöende genre. Att det dessutom är fyndigt kul på sina håll kanske till viss del balanserar ut mängden av smaklösheter man serveras på vägen.