Jag sitter ensam i ett förhörsrum. Polisen framför mig talar mjukt och vänligt, men jag sitter bara och stirrar tyst. Mitt stubbade hår skiner i lampljuset och mina ögon är fuktiga av trötthet och gråten jag kämpar att hålla tillbaka. Polisen försöker sträcka ut en hand till mig, säger att han vill hjälpa till. Då han ser mitt ärr i bakhuvudet och närmar sig det, händer något konstigt: en kaffekopp flyger bort från hans skrivbord och pangar mot väggen. Under tiden har polisens insatsstyrka samlats utanför. Ett tiotal, tungt beväpnade SWAT-soldater närmar sig rummet och går in med dragna vapen. Inom loppet av ett par sekunder är alla döda, rummet söndertrasat och den enda som står kvar är den snälla polisen…

Ja, så här bra ser Beyond faktiskt ut

David Cages Beyond: Two Souls räds inte det melodramatiska. Här finns starkt emotionella scener och storylines om utanförskap, ensamhet och att vara fysiskt bunden till ett övernaturligt väsen. Jag iklär mig rollen som Jodie Holmes (Ellen Page), en flicka som är väldigt ensam och väldigt mäktig, tack vare Aiden – ett ”väsen” som hon kan styra och låta sig hjälpas av, bland annat genom remote-viewing. CIA är inte sena att förvärva ens tjänster och forskaren Nathan Dawkins (Willem Dafoe) blir snart ens enda ”vän” och allierade, en man som själv inte är helt okomplicerad. Tillsammans upplever vi ett mörkt, övernaturligt och spännande äventyr som berättas i sekvenser ur ordning.

Precis som Fahrenheit och Heavy Rain, så är Beyond: Two Souls mer av en interaktiv film (i ordets rätta bemärkelse) hellre än ett regelrätt ”spel”. Arkadälskare och fingerfärdiga trollkarlar kommer kanske bli besvikna, eller tillochmed uttråkade. Det är hyfsat lite klassisk ”kontroll” i Beyond, istället visas oftast tydligt på skärmen vad man förväntas göra med spaken/knapparna och de flesta sekvenser är extremt hårt skriptade, de måste lösas exakt på ett visst sätt, i en viss ordning och börjar helt sonika om (från början!) om man misslyckas. Så ur den synpunkten är Beyond inte någon stor utveckling av spelkonceptet. Du har fortfarande kontroll i hur du till exempel svarar på frågor och agerar i vissa fall, och det påverkar spelets utveckling och slut, men det är relativt lite input det rör sig om totalt sett.

Modernt spelskapande med moderna (och bra!) skådisar

Vad Beyond och David Cage återigen pushar denna gång, är tekniken och narrativet (berättandet). Cage är en briljant manusförfattare, som vet hur man bygger känslor, karaktärer och högt emotionellt engagemang. Man vill hela tiden se vad som händer härnäst (för allt kan verkligen hända). Att han dessutom väljer ett sk frakturerat narrativ (där saker berättas ur kronologisk ordning) gör att det blir Tarantino-esque:t i sina bästa stunder. Man tror att man fattar allt och så händer plötsligt något som ändrar saker och ting.

Det andra är den absoluta, tekniska briljansen som Beyond bjuder på. Man häpnar vilket visuellt mästerverk spelet faktiskt är. Förutom designen, färgerna och stämningen som byggs upp (mycket tack vare ljudet också) så är ljussättningen och effekterna, upplösningen och den totala friheten att röra sig som Aiden (genom väggar och objekt) som gör att man måste kolla att det faktiskt är en PS3:a man spelar på. Detta är ändå inte next-gen och första tanken som slår en, ”om man kan få ut detta av en PS3:a efter 7 år, hur kommer då PS4:ans spel att se ut om 4-5 år?”. Det är helt enkelt makalöst vad trollkarlarnaQuantic Dream lyckats med. Ja, det snygga regnet från Heavy Rain finns med här också (och är nog, ännu snyggare faktiskt) men även motion capture-tekniken har tagit språng framåt, speciellt ansiktena och ögonen som gör att vi faktiskt ser och känner de duktiga skådisarnas prestationer. Det måste ses för att du ska tro på det.

Trots lite långsammare upplägg, så innehåller Beyond ändå en hel del adrelinstinn action

Så, vad blir omdömetBeyond: Two Souls? Som ni förstår är detta något helt annorlunda. Låt oss börja med vad Beyond inte är – det är inte ett fantastiskt, ”klassiskt spel”, eftersom man ofta tänker på ”spel” som snabba och väldigt kontrollerbara, såsom ett plattforms-, FPS- eller sportspel. Men vad Beyond är däremot, är en unik, interaktiv upplevelse. På riktigt. Man har snackat ”interaktiv film” sen 90-talets tidiga CD-Rom spel med skrattretande FMV-sekvenser, men nu (20 år senare!) är vi där. Beyond är som en spännande film du faktiskt kan påverka, i alla fall till viss del. Trigger-happy gamers kommer kanske att bli rastlösa, men för oss som älskar historier och att engageras ut i varje cell av en äkta, interaktiv film, så är Beyond: Two Souls unikt. Man känner empati och lever sig in i både Jodie, Aiden och flera av de andra karaktärerna.

Och det, i min bok, är mästerligt.

Betyg 5 av 5 - spel - senses.se