När jag såg Casino Royale, november 2006, så var jag både överraskad och positiv till att en franchise jag räknat som utdöd – nämligen James Bond, hade fått nytt liv. Visst bara jag först på samma tvekan som så många andra på nätet, ”kan Daniel Craig verkligen axla rollen med värdighet?”, ”finns det plats för en 21:a Bond-film?”, ”har vi inte sett allt nu?”. Men nu var ju Bond i Craigs skepnad och Casino Royale i synnerhet, en slags Bond Begins. Man började helt enkelt om på ny kula på mer än ett sätt; med en ny Bond och hans väg till att bli agent 007. Råare, tuffare, med mer action och mindre McGyver-aktiga prylar än någonsin förr så sattes standarden för något helt nytt. Till min stora glädje och till de klassiska Bond-fansen stora besvikelse, förmodligen.

Quantum of Solace heter den andra filmen med Craig i huvudrollen och den är faktiskt en regelrätt uppföljare (den första i Bonds historia) då den utspelar sig ca 20 minuter efter att första filmen slutade (med att Bond skjuter Mr White i benet och presenterar sig med ”Bond, James Bond”).  Filmen börjar ändå på klassiskt manér, med en påkostad actionsekvensen, denna gång när Bond kör sin Aston Martin i full fart på de italienska bergsvägarna, givetvis med en massa skurkar hack i häl. Det är snyggt, högljutt och tidvis grymt imponerande genomfört, men faktiskt inte riktigt lika coolt som den, för mig klassiska, parkour-jakten ur Casino Royale (ni vet, den på byggkranen). Efter att ha förlorat sin älskade Vesper Lynn så är Bond nu fast besluten att söka hämnd och reda ut allt kring Vespers oklara dubbelspel. Hans letande tar honom världen runt och låter honom stifta bekanskap med sexiga och tillika livsfarliga Camille (Olga Kurylenko), den iskalle mästerskurken Dominc Greene (Mathieu Almaric, som är väldigt lik Roman Polanski, tycker jag) och kära återseenden i egenskap av M (Judi Dench) och agenten Mathis (Giancarlo Giannini).

Det visar sig snart att en världsomspännande, hemlig organisation, som kallar sig Quantum, har en plan att hjälpa till att genomföra ett diktatorbyte i Sydamerika. Detta mot rätten att få sätta in flera hundra kilometers oljeledningar i landet. Kruxet är bara att det inte finns någon olja i Bolivia, så motivet verkar till en början oklart. Bond måste balansera såväl personlig vendetta, internationella intressen och komplicerade dubbelspel för att gå vinnande ut ur striden…

Tonen som slogs an i Casino Royale får verkligen klinga vidare i denna uppföljare. Man har bytt ut Bond-regissören Martin Campbell mot hyllade dramaregissören Marc Forster (schweizaren som senast gav oss suveräna Flyga Drake), men någon direkt märkbar skillnad i genomförande märker jag inte. Detta är fortfarande suverän Hollywood-action av högsta kaliber. Ögon- och örongodiset är rikt och ofta förekommande och actionsekvenserna lär verkligen inte tråka ut någon, då de är generöst tilltagna, med en fantastisk final på slutet (man har haft en helt egen regissör till dem). Vad jag lite förväntade mig och saknar är den där typiskt ”Forster-ska” fingertoppskänslan i karaktärsutveckling och personregi man sett i just Flyga Drake, Monster’s Ball och Finding Neverland. Istället får vi en film som är späckad med action, vändningar och en del komplicerade dubbelspel, inte helt olikt Batman Begins-uppföljaren The Dark Knight. Filmen vinner också i tempo på att vara påtagligt kortare än den förra (1 tim och 46 min istället för maffiga två och en halv timmar), men kanske är det just det som hindrar den djupare karaktärsutvecklingen och mötet mellan figurerna man bryr sig om?

Det är fartfyllt, tidvis roligt och väldigt underhållande – men också väldigt snabbt övergående. När jag lämnat biografen så kände jag mig förvisso tillfredsställd, men nu – några timmar senare – kan jag knappt erinra mig något annat än några höjdpunkter. Och det är kanske inte meningen att det ska vara på annat sätt heller, det är ju trots allt en genre-film, men någonstans hoppades jag ändå bli mer berörd. Och då kan jag inte låta bli att minnas känslan av att Casino Royale gav mig något helt nytt och spännande, medan Quantum of Solace mest ger mer av samma vara. Som en riktigt bra fest dansar man medan musiken spelar, men när man går därifrån har man glömt allt (och nej, det beror inte på alkohol i just detta fall).

Den uppblåsta hypen återigen till nackdel. Det har skrivits spaltmeter på nätet och i tidningarna om att ”våldet i nya Bond-filmen är i paritet med Rambo IV” och Aftonbladet skrev ”det var tyst i salongen efter visningen i USA”. Nåja. Först och främst måste jag grusa alla dina förhoppningar på att få se en riktigt våldsam film. Sure, det skjuts, sparkas, slåss och sprängs en massa, men det är inte på något sätt råare eller mer iögonfallande än vilken annan actionfilm som helst (definitivt inte i nivå med Rambo IV!). Att det blev tyst i salongen i USA kan ha att göra med att slutet är en riktig tankenöt, jag försöker fortfarande bena ut hur det faktiskt hängde ihop med just den figuren… kanske satt folk kvar och gjorde detsamma? För jag har svårt att tro att det var av emotionell utmattning de satt tysta kvar.

För att sammanfatta så är Quantum of Solace är alltså en riktigt bra actionfilm som roar för stunden. Om det är någon klassisk Bond-film vet jag inte, då hela ”Bond-konceptet” verkar behöva definieras om. Borta är gentlemannen med colgate-leendet och halv-torra one-liners. In kommer istället en ruff, psykiskt plågad slags anti-hjälte, som motvilligt gör det han måste men samtidigt inte tvekar en sekund att gå över lik (bokstavligen). Bond-film nr 22 påminner ironiskt mer om senaste Bourne-filmen (Bourne Ultimatum, som är riktigt bra!) än om klassiska Bond och det är på gott och ont. Mest på gott i min bok, faktiskt.

Som slutnot, snälla Rigoletto – Stockholms premiärsal nr 1: sänk volymen ett par decibel och vrid upp värmen ett par grader istället. Att sitta och huttra med halvt bedövade öron är ingen fantastisk bioupplevelse. Bra ljud är inte detsamma som högt ljud och rätt temperatur gör att man kan slappna av bättre och inte bli lika kissnödig ;)