David och hans utstötta och något nördiga kompisgäng snubblar över en ritning på hur man konstruerar en tidsmaskin, som hans döde far tidigare skissat fram. Gänget bestämmer sig för att fortsätta projektet och lyckas snart få all teknik att fungera, sen blir det äntligen dags att inviga apparaten. Att resa i tiden visar sig dock snabbt vara klurigt och rent livsfarligt, då mycket går fel när man beblandar sig med dåtiden och påverkar utgången av tidigare situationer. Vad som till en början bara skulle vara små enkla förbättringar av tillvarons ekonomiska förutsättningar eller lösningar på diverse kärleksproblem, tvingar snart David att hoppa längre och längre tillbaka i tiden, med oanade och inte så trevliga följder. Tidigare kortfilmsregissören Dean Israelite står för regin av Project Almanac  som i mångt och mycket känns som ett rent Chronicle-plagiat, där man bytt ut ungdomar med superkrafter och istället slängt in en tidsmaskin.

ProjectAlmanac

Upplägget är som sagt snudd på identiskt med filmen Chronicle som kom för ett par år sedan, med undantag för nyss nämnda tidsmaskin. De båda filmerna ser, låter och berättas på nästan exakt samma vis, med sitt handkamera-perspektiv i centrum som alltid hålls av någon i scenen. Utöver detta har Project Almanac fler saker gemensamt med den betydligt bättre filmen Chronicle såsom hysteriskt klippande, skrikande, enerverande och kärlekskranka ungdomar och musikvideo-inspirerat bildspråk. Rent tekniskt är filmen otroligt snygg men det tappas bort i det stressade och hetsiga upplägget .

Det finns nog inget som gör mig argare än att se en film där det slarvas bort en kul idé. Tidsresor har alltid fascinerat mig och är alltid ett intressant ämne på film. Efter att ha sett alla Tillbaka till framtiden-filmerna när jag var yngre, Time Machine när jag var lite äldre och den alldeles briljanta Predestination på bio nyligen, så vill jag nog mena att jag uppskattar genren och har en del referenser att luta mig emot. Det blir således plågsamt uppenbart att man förstör konceptet totalt till förmån för helt andra intressen, som att exempelvis att tilltala en mycket yngre och bredare publik än nyss nämnda Predestination.

Project Almanac verkar trivas bra med att bara vara en cool, häftig och snygg musikvideo med påtagliga high school-film-vibbar. Handkamera-konceptet likt Paranormal Activity gör det tyvärr bara ännu värre då det här bara känns otroligt krystat. Hade man istället filmat på traditionellt vis, behållit allvaret i hur tidsresor kan förstöra framtiden och vikten av att inte lägga sig i och korrigera saker hade man varit något på spåret, men detta glider manusförfattarna rakt ur händerna. Därför reduceras Project Almanac till en simpel ungdomsfilm med tonårs-skådisar. Det klibbiga kärleksdravlet i skolmiljö som nästan tar över helt, tilltalar mig inte heller på något plan. Tvärtom irriterar det mig något otroligt att se överagerande ungdomar fejka personkemi och kärleksrelationer.

pa

Storyn har som sagt potential och hade, bättre förvaltad kunnat utgöra grunden för en riktigt spännande och underhållande film. Dessvärre så misslyckas man antingen grovt med detta, eller så var det inte ens meningen från början. Project Almanac är hur det än ligger till en snygg film, inget snack om saken, med bra effekter och intressant grundstory. Jag kan dock inte skaka mig fri från känslan av tonårsfilm och det dåligt genomförda handkamera-upplägget som ger upphov till tankar som ”varför filmar de det här istället för att springa för sina liv?”. I slutändan blir därför Project Almanac för mig bara en sanslöst löjlig, dåligt agerad och väldigt förutsägbar sörja, trots ett snyggt paket. För folk födda på denna sidan 00-talet uppfattas den säker helt annorlunda och kan säkert bjuda på viss underhållning, men det ska man också känna till om man väljer att gå och se den på bio. Jag säger emellertid nej tack och rekommenderar mycket hellre en lysande Ethan Hawke i den eminenta filmen Predestination.