Hur ett litet, ganska okänt, japansk företag gav oss ett av 2016 års bästa spel och en anledning att damma av PS Vita:n.
Snygga, japanska, sidoscrollande actionlir besitter en väldigt viss charm. En slags old-school spelglädje, ofta blandad med smärtsamt vacker, handritad anime/manga-estetik som blir rena ögongodiset. Att kombinera denna genre med enklare rollspelsinslag har visat sig vara en gyllene kombo (när det görs rätt) och det har bland annat gett upphov till tidlösa klassiker som Castlevania: Symphony of the Night, ett av världens bästa spel.
För dig som känner igen namnet Odin Sphere så är det kanske för att spelet släpptes redan 2007 men då till den gamla PS2:an och blev aldrig någon större hit, då maskinen helt enkelt inte orkade med de rika parallax-bakgrunderna och krigiska sprite:arna som fyllde skärmen. Odin Sphere: Leifthrasir (ordet Leifthrasir kommer från Nordisk mytologi och syftar på de två människor som kommer att överleva Ragnarök, asatrons motsvarighet till Armageddon) är en slags remake med nytt ”plus”-läge där du kan uppleva historien genom flera hjältars perspektiv.
Spelmekaniken i Odin Sphere: Leifthrasir är i grunden väldigt simpel – målet är att kämpa sig igenom horder av småfiender, besegra halv-feta mellanbossar och slutligen göra upp med japanskt-über-feta slutbossar på varje bana. På så vis är det väldigt likt Vanillawares andra spel, Dragon’s Crown, även om detta är bättre, tightare och inte så överdrivet sexualiserat i sin visuella design. Det som lyfter Odin Sphere: Leifthrasir över de flesta spel i genren är att det är så otroligt snyggt och enkelt att komma igång med och lära sig, samtidigt som det har ett enklare – fast ändå tillfredsställande – uppgraderingssystem med erfarenhetspoäng, character levels, nya föremål och möjligheten att blanda föremål för att skapa potions och maträtter (?) som ger EXP och hälsa.
Grafiken är helt lysande. Ibland måste man stanna upp och bara beundra de smärtsamt vackert genomförda serietidningsmiljöerna. Norrsken, sagoslott i horisonten, vackra kvällsmoln och magiska städer är bara några av alla höjdpunkter du kommer att få uppleva i 1080p med stadiga 60fps på PS4. Soundtracket är precis rätt för genren, en slags svulstig anime-symfoni som paras ihop med helt OK röstskådespeleri. Japanska historier kan antingen vara långsamma och fåordiga, eller väldigt melodramatiska med väldigt mycket hjärta och smärta. Odin Sphere: Leifthrasir väljer det senare och trots att story och scener inte lär vinna priser för sin originalitet och djup så ramar de ändå in historien passande för sammanhanget.
PS Vita:n klarar att köra spelet fint, även om PS4-versionen är lite smidigare och snabbare. Det händer att det dippar någon gång då och då i bilduppdatering när stora drakar, tio hejdukar och en febrilt slashande huvudroll alla smäller ihop på en gång på skärmen. Tyvärr stöder spelet denna gång bara cross save, inte cross play, så du måste köpa två versioner av spelet för att spela både hemma och på språng. Det är synd och blir orimligt dyrt. Beroende på om du sitter mest hemma och spelar eller har mycket tid på resande fot så välj därefter; innehållsmässigt är båda versionerna exakt likadana. Faktiskt så gör sig Odin Sphere: Leifthrasir väldigt bra på resande fot, då man både kan spela det i 5 minuterssjok eller flera timmar på raken.
Vi har haft enormt kul med Odin Sphere: Leifthrasir och ser nu fram emot julledigheten då vi kan dyka ännu djupare ned i det och prova att spela igenom med andra karaktärer. Detta är en okänd liten spelpärla som du måste ha i ditt spelbibliotek om du äger en PS4 eller PS Vita!
Så här sätter vi betyg på Senses
