Monster Hunter 4 Ultimate är Capcoms senaste alster i en spelserie där du antingen är jägare eller, om du inte är väl förberedd, ett byte. I Japan är Monster Hunter sedan flera år tillbaka en succé av monstruösa mått, men på våra breddgrader har framgångarna hittills mätts i tusental, snarare än i miljoner. Konceptet med att utforska vida vidder och miljöer som ser ut att vara hämtade från tidsåldrar när urtidsödlor regerade på jordens yta, ackompanjerad av andra monsterjägare och försedd med överdimensionerade vapen, är omåttligt populärt i landet i öst.
Det börjar med en rivstart. Vår namnlöse hjälte (ännu ett fall av ”skapa och namnge din egen karaktär”) befinner sig på en märklig luftfarkost under spelets öppning, tillsammans med en namnlös karavanledare. De anfalls brutalt av en enorm best som lurar under sanddynorna i det enorma ökenhavet. Rakt in i hetluften! Efter denna första strid, som även fungerar som en pedagogisk introduktion, angör vi den livliga ökenstaden Val Habar, som är spelets nav till en början. Här samlas monsterjägare från öst och väst, norr och söder; de flesta med endast ett mål i sikte: Att jaga både berömmelse, pengar och ära genom att bli de som återvänder med de mest imponerande monsterskalperna. Tyvärr får jag inte utforska den sprudlande staden mer än ett sjudande huvudstråk där handelsresande, smeder, vapenförsäljare, kockar och jägare möts. Den här bazarliknande gatan är spelets nav, och det är också här här uppdrag fås och utgår ifrån.
En mystisk farsot plågar landet. Ett okänt virus härjar, och hotar i förlängningen balansen i ekosystemet. Vad – eller vem – som ligger bakom detta är i början oklart, men allt eftersom nystas handlingen upp och det blir mitt arbete att gå till botten med det hela. Tid för hjältedåd!
Även om det är jag som spelar huvudrollen så är det monstren som är de riktiga stjärnorna. Drakliknande bestar med drakfjäll och mäktiga vingspann som spyr ut eld, förvuxna insekter som envist surrar och förföljer mig från luften, gigantiska sjöormar som kanske skulle kunna sänka ett helt skepp och ödlor och reptiler som sätter skräck i vilken luttrad äventyrare som helst. För att ta kål på dem behövs både övning, skickliga fingrar, rätt utrustning och en god taktik. En nyhet för serien är att man kan kasta sig från en högt belägen klippa och mata på med hugg och slag efter att man landat på ett monsters rygg, men det är svårt att landa rätt och desto lättare att bli avkastad. .
En arsenal av spetsiga slagvapen och projektilvapen värdig en mindre armé är ytterligare hjälp för en ambitiös jägare. Trots det är oddsen knappast goda för att äventyret får en gynnsam utgång. Monster Hunter 4 är nämligen svårt, ibland på gränsen till orättvist. Monstren flyr efter att de tagit skada, gömmer sig i hålor, återhämtar sig, kallar på mindre kreatur som kommer till undsättning och beter sig allmänt otrevligt. Det gäller att vara väl utrustad, både vad gäller vapen, hjälmar, brynjor och livsgivande örter och drycker.
Men det går även att leta bland naturens rikedomar för att fylla på energiförråden. I sann japansk rollspelsanda finns det massor av föremål att använda och utnyttja. Svampar, örter, bär, insekter, järnmalm, kristaller fossiler, fjärilar, horn, ben från dräpta monster och småfisk som fiskas upp från dammar är exempel på de naturens skatter som går att finna, men för att utvinna dessa behövs allt från fiskespön och beten till huggyxor och insektsnät. Låter det komplicerat? Det är det egentligen inte när man väl lärt sig att blanda potions med honung till exempel. Däremot är det omfångsrikt. Och mycket får man komma på själv, både vad gäller utrustningen och taktiker mot spelets största bestar. Monster Hunter 4 fäller ganska snabbt in stödhjulen. Ledtrådarna är sparsmakade, både vad gäller vart jag ska gå och vad jag ska göra. Det är i grund och botten en bra sak. Jag har inget emot svåra spel av ren princip. Istället för att som alltför många moderna spel hålla spelaren i handen låter Monster Hunter 4 mig avancera på egna förtjänster och själv hitta lösningar. Äventyret i den vilda, monsterbefolkade världen öppnar snabbt upp sig, men några timmar senare accelererar även svårighetsgraden med en kurva som är oväntat brant.
Faktum är att det blir lite för svårt. Jag har inte något emot monstruöst motstånd från dessa jättelika bestar, annars vore de endast en fest för ögat. Men orättvisa speldesignmässiga beslut, styltig styrning och en trilskande kamera gör spelet svårt av fel orsaker och mer irriterande än utmanande. När jag tvingas se min slagna jägare skjutsas tillbaka till baslägret av ett par söta kattvarelser (som förresten stjäl utrustning om man stöter på dem på vissa ställen, men det tar emot lite att dräpa dem för att få tillbaka grejerna, så gulliga är de med sina små pipiga kattjamanden!) känner jag oftast mer för att stänga av än att ge uppdraget en ny chans. Nu blir nästan varje strid en bit in i spelet kamp för överlevnad och en duell till sista blodsdroppen för mig. Livet som jägare är hårt, och precis så oförlåtande som dessa odjur ser ut att vara. Under den blodtörstiga ytan finns en minst lika skoningslös spelmekanik, där striderna tyvärr ofta sätter spelarens tålamod mer än dennes skicklighet på prov.
Något annat som drar ner helhetsintrycket en aning är, som nämnts, den klumpiga styrningen, där särskilt kameran förtjänar extra kritik. För mig som saknar New 3DS eller det smått obskyra tillbehöret Circle Pad Pro blir det extra påtagligt, eftersom pekskärmen får extraknäcka som styrning för kameran med virtuella knappar. Något som fungerar lika dåligt som det låter, särskilt för en vuxen person som jag med klumpiga Nintendo-tummar. Och det ska medges att det finns tillfällen när slaktandet av lite mindre hotfulla men ack så irriterande bestar blir en aning enformigt. När man ska samla ett visst antal fiskar, svampar eller dräpa ett visst antal mindre monster kan uppdragen gå på slentrian. Samtidigt gillar jag utforskandet och att ströva över öppna fält eller klättra i fuktdrypande mörka grottor eller vada genom porlande bäckar högt uppe i bergen. Spelets miljöer är en av dess största tillgångar enligt min mening. Tyvärr kommer de inte riktigt till sin rätt på en så liten skärm. Den här typen av atmosfäriskt äventyrliga spel, som förlitar sig en del på sin stämning, blir aldrig riktigt lika stämningsfulla på en skärm som är så liten att den får plats i din ficka som de blir på en storbilds-tv med knivskarp bild och med ett bombastiskt ljudsystem. Gigantiska monster behöver enorma skärmar för att deras eldiga andedräkter och bastunga rytanden ska kunna nå hela vägen ut genom rutan och träffa lika hårt i magen som i huvudet.
Och när vi ändå är inne på tekniska begräsningar: Det måste kännas otacksamt för spelets designers och grafiker att göra ett så ambitiöst spel för 3DS! Både spelets miljöer och naturlandskap samt själva monstren är oerhört genomarbetade och detaljerade. Men helhetsintrycket dras ner mycket tack vare kantiga miljöer och klippblock, samt texturer som nästan ser ut att höra hemma i ett senare spel till Playstation 2. Dessutom är vissa fält, ängar och grottor lite instängda, har osynliga väggar och märkliga avgränsningar samt att spelets världar inte är så öppna utan snarare indelade i olika ganska små områden (ungefär på samma sätt som de tidiga Zelda-spelen i 3D till Nintendo 64, där olika platser knöts ihop av små smalare passager) som lämnar en del att önska. Med mer RAM-minne och starkare prestanda skulle antagligen öppnare världar kunna realiseras. När jag ser spelets förrenderade (och ursnygga!) mellansekvenser börjar jag drömma om hur vackert ett Monster Hunter kunde bli om det renderades med Unreal Engine 4 på Xbox One eller Playstation 4. Eller varför inte något i samma kaliber som kommande Zeldas spelmotor till Wii U, om nu serien ska förbli Nintendoexklusiv?
Vidare saknar jag något som får mig riktigt engagerad i att jaga dessa monster, förutom jakten självt. Handlingen går tyvärr på sparlåga. Det pratas mycket, men det mesta är pladder och förklarande dialog. Få av spelets statister har något av värde att säga, även om musiken och grafiken gör det stämningsfullt att strosa omkring bland kockar och smeder i Val Habar. Den ena anekdoten är mer ointressant än den andra, och jag saknar något som verkligen berör, för det hade behövts ett starkare långsiktigt mål som löpt som en röd tråd genom spelets många speltimmar och fått mig att vilja spela vidare och nysta upp handlingen, ett kapitel i taget. Som det är nu blir utmaningen och spänningen i kamperna mot monstren ofta en nog så god anledning i sig att fortsätta spela vidare, liksom en vilja att hitta och dräpa alla de mest svårhittade och hårdhudade av bestar.
Trots all min kritik kritik är Monster Hunter 4 Ultimate i grunden ett tekniskt imponerande (för att vara 3DS), hantverksmässigt gediget och spelmässigt habilt äventyr. Litet nog att rymmas på en spelkonsol i samma storlek som en plånbok men stort nog att räcka i flera veckor för den som vill jaga rätt på allt och alla byten. Det är bara det att det även dryper av outnyttjad potential. Om Capcom hade skurit ner på det menlösa pladdret och den förklarande dialogen, gett mig en mer drivande och engagerande handling, funnit en bättre lösning på kamerastrulet och en ännu mer slipad styrning samt valt bort några av de mest orättvisa och korkade speldesignbesluten så hade Monster Hunter 4 kanske kunnat ligga där uppe i Zeldas regioner och konkurrerat med de bästa. Och som sagt hade jag ännu hellre jagat monster på en större bild med kristallklart ljud från fem kanaler. På det sättet hade de imponerande monster som Capcom byggt och designat så gediget och genomtänkt från grunden fått det utrymme och den skärpa de innerligt förtjänar.
Om dessa invändningar åtgärdats hade Monster Hunter 4 aspirerat på toppbetygen. I det skick som spelet befinner sig nu kan jag tyvärr inte ge det mer än ett godkänt omdöme, trots att jag finner en del kvaliteter och höga produktionsvärden. Helhetsintrycket är att Monster Hunter 4 Ultimate befläckas av en lång rad smärre brister som sammanlagt gör det till en uppvisning i outnyttjad potential.
Så här sätter vi betyg på Senses