Brijant regidebut av Aaron Sorkin.

”En olympisk skidåkerska som sadlar om och blir poker-drottning”, låter som en lapp man kan få i en omgång charader. Men i det här fallet är det helt sant.

Verklighetens Molly bredvid filmens Molly.

Molly Bloom (Jessica Chastain) har varit hårt drillad i hela sitt liv av sin pappa Larry (Kevin Costner). Hon ska vara bäst. Sista åket, chans på guld, så kastar hon sig ut i backen. En pytteliten kvist får henne att ramla och hon skadar sig såpass svårt att skidkarriären är över. Hon lämnar skidåkandet och flyttar till Los Angeles. Där börjar hon jobba för den bullrige Hollywood-producenten Dean Keith (Jeremy Strong). Dean organiserar pokerspel med skådespelare, musiker, producenter, regissörer och andra som har stora pengar att spendera. Molly är snabblärd och en dag bestämmer hon sig för att hålla i sina egna poker träffar. Ett beslut som kommer att förändra hennes liv för alltid.

Aaron Sorkin har gjort karriär som producent och framförallt manusförfattare, han skapade och producerade bland annat TV-serien Vita Huset. Hans regidebut är solid. Det är bra spel och historien byggs upp effektivt. Han är såklart även manusförfattare för filmen.

Idris och Jessica imponerar.

Jessica Chastain är perfekt i huvudrollen, hon har styrkan och känsligheten för att på ett bra sätt ge oss en helhetsbild av den ganska komplexa Molly. Det finns ingen osäkerhet här inte.

Idris Elba spelar Mollys advokat Charlie Jaffey och precis som Jessica är han som klippt och skuren för uppdraget. Idris är en skådespelare som oavsett vad han är med i för film så är alltid han bra. I den här filmen inger han den trygghet och stabilitet som Molly desperat behöver för att komma ur den kniviga sits hon har hamnat i.

En av filmens bästa scener.

Kevin Costner var på väg bort från strålkastarljuset ett tag. Han syntes inte i så många större filmer och det var väldigt lite eller inget snack om honom längre, efter hans superstjärnestatus på 90-talet. Sen vände det i och med att han spelade styvpappa till Stålmannen i Zack Snyders Man of Steel. Här spelar han pappa igen och det finns en scen, på en parkbänk i Central Park, som visar att Kevin fortfarande vet vart skåpet ska stå. Det är en fin fader/dotter-scen som med sämre skådespelare och regi kunde ha blivit en ostig katastrof.

Michael Sera spelar Player X.

Michael Sera såg jag för första gången i den underbara serien Arrested Development (Eller Firma Ruffel & Bygg, som TV4 döpte den till?!). Michael har gjort karriär på att spela veka och osäkra karaktärer i filmer. I den underbart skruvade This is the end visar han att han har en annan ådra då han spelar en riktigt skitstövlig version av sig själv. I den här filmen spelar han Player X, som är en viktig del i historien. Rollen innehåller inget av den vekhet som Michael har spelat förut och det kan helt klart vara hans bästa roll hittills. Som lite trivia så är det en illa dold hemlighet att Player X i själva verket var Tobey Maguire.

Verklighetsbaserade draman är svåra att genomföra. Verkligheten är inte alltid så filmisk som man skulle vilja. Det är likadant i den här filmen, att en del saker är ändrade från verkligheten för att berätta en mer intensiv historia. Enligt den forskning jag gjort på internet så verkar det dock som om skaparna är väldigt nära verkligheten denna gång.