OK. Alla peka och skratta nu. Jag har aldrig provat World of Warcraft (WoW). Inte för att jag tvivlat på dess storslagenhet – jag älskar ju rollspel – utan för att jag helt enkelt inte vågat. Det låter som det ultimata rollspelet som kommer att äta upp all din tid, dygnet runt och efter att ha suttit nära månader i sträck med spel som Civilization så var jag bara inte beredd att riskera att försvinna från familj och vänner igen. Var min oro befogad? Läs vidare får du svaret.

WoW är i korthet det ultimata rollspelet – du väljer din ras (människa, alv, troll etc), ditt kön, din inriktining (krigare, magiker etc) och – om du vill – varje liten detalj i din figurs utseende. Sen väljer du ett unikt namn (eftersom många är upptagna redan gäller det att tänka till) och går in i en värld av fiender, vänner, utmaningar och – framförallt – andra, riktiga personer som spelar samtidigt, med sina respektive avatarer.

Det är en del knappar att utforska, men du som provat Diablo kommer känna igen en hel del, samtidigt som den inbyggda hjälpen faktiskt funkar väldigt bra för specifika frågor (ex ”hur simmar jag under vattnet?”). Spelet i sig kan spelas antingen ensam, där du möter alla uppdrag och utvecklas i rang, eller allra helst i gillen (guilds) i samarbete med/mot andra spelare.

Efter att ha ändrat spellandskapet 2005 med ett överväldigande MMORPG som var helt olikt något annat vi dittills sett och hookat 10-tals, om inte uppemot ett hundratal, miljoner spelare att betala för spelen och för en fast månadskostnad att få spela online, så har WoW ändå hunnit samla ett par år på nacken. Det märks tydligt när man spelar några av de första spelen i serien, såsom The Burning Crusade, där grafiken förvisso är helt OK men åldern känns i form av buskar som ser ut som papp-kulisser och texturer som inte är de mest detaljrika med dagens mått mätt.

Därför släpper Blizzard nu, efter ett par års uppehåll, en ny del i saganMists of Pandaria. Denna expansion känns grafiskt och ljudmässigt uppdaterad och mer familje-orienterad än tidigare hard-core RPG expansioner. Man kan nästan få en lite känsla av Disney och Kung Fu Panda när man styr sin jovialiskt runda pandarian (en ras av krigande pandor) genom de helt enorma fantasivärldarna som breder ut sig. Mists är det helt klart snyggaste och enklaste av WoW-spelen att komma in i. Dess vänliga, nästan lite barnsliga ton, gör nog också att man kan nå ut till yngre spelare av en ny generation och varför inte föräldrar som kan spela tillsammmans med sina barn?

Jag hade kul medan jag utforskade Pandaria. Det är ett enormt ställe (hela 33 Gigabyte att ladda hem, så städa hårddisken) med ganska omväxlande uppdrag. Det är uppenbart hur man kan bli helt betuttad i ett spel som detta – uppelvelsen är så sömlös, servrarna funkade 100% alltid (något Blizzard gärna får fixa på ex Diablo III) och belöningssystemet i form av högre level och nya egenskaper är en morot som gör det än mer vanebildadande.

Det var inte svårt att ha kul några timmar i taget med WoW, gillade särskilt den lite mörkare tonen i Burning Crusade där jag spelade en ond, magiker alv (muahaha!) men samtidigt hade jag inga större problem att lägga ned spelet, som jag befarat. Utmanande och omväxlande som det kan vara, så är det också tidvis långsamt och upprepande i uppdrag och det innehåller en hel del transport-sträckor av typen ”gå till x, leta Y och kom sen hela vägen tillbaka”. Repetera.

Blizzard har ett väldigt käckt system där du kan spela Mists of Pandaria gratis upp till level 20 (tror jag det är) i sk Starter Edition och det är gott om tid att uppfatta om spelet är något för dig. Personligen har jag nog inte riktigt tiden att verkligen sätta tänderna i denna typ av episka äventyr och jag lär nog inte satsa på att nå level 90, även om jag tycker det är kul och månadskostnaden är skälig (dryga 100-lappen i månaden om du betalar för flera på en gång).

Hoppa in i äventyret och se vad du tycker, vi kanske ses online i Pandaria? (3/5)