The last Metroid was in captivity. The galaxy was at peace.

3ds_metroidprimefederationforce

Men säg den lycka som varar. Nya konflikter blossar upp likt en storm på öppet hav, och snart drar federationen slutsatsen att rymdpiraterna lär fortsätta att utgöra ett hot för överskådlig framtid. Fred i galaxen tycks omöjlig så länge rymdpiraterna får fortsätta att agera obehindrat. I Metroid Prime: Federation Force följer vi för ovanlighetens skull inte prisjägaren Samus Aran utan en grupp elitsoldater i federationens insatsstyrka. För att bekämpa rymdpiraterna inleds Operation Golem, där specialförband och stora mechdräkter spelar en avgörande roll. Deras uppdrag varierar, från att utreda nödsignaler till att slå ut rymdpiraters vitala infrastruktur eller finna och föra viktiga uråldriga artefakter tillbaka till federationen innan rymdpiraterna lägger beslag på dem.

Trots Samus Arans frånvaro känns många ingredienser från tidigare Metroid Prime-spel igen, på ytan. Rymdpirater som anfaller skoningslöst, plasmavapen och annan typisk science fiction-utrustning, underjordiska rymdbaser och karga landskap på främmande planeter, bossar att överlista och besegra (vars rörelsemönster är viktiga att skönja), dörrar som öppnar sig efter att man beskjutit dem och så vidare. På ytan är rätt mycket sig likt och Metroid i förstapersonsperspektiv känns till stor del igen, på det kosmetiska planet.

Offensiva spelare kan till exempel välja Super Charger för uppladdade skott som orsakar ännu mer förödelse. Själv är jag mer defensivt inställd och brukar välja till exempel Reinforced Plating, som gör att mech suiten tar mindre stryk.

Offensiva spelare kan till exempel välja Super Charger för uppladdade skott som orsakar ännu mer förödelse. Själv är jag mer defensivt inställd och brukar välja till exempel Reinforced Plating, som gör att mech suiten tar mindre stryk.

Men denna gång går vi miste om mycket av den utforskning och backtracking som definierat seriens starkaste delar tidigare. Istället har fokuset flyttats mer mot action. Eldstrider och bossmöten utgör tillsammans med enklare utforskning och pussel huvudfokus på de relativt små och korta nivåerna. I Federation Force skrapar man , bokstavligen, enbart på ytan av de platser som man besöker. Nej, du får inte ägna timmar åt att utforska Zebes eller någon annan planets innandöme här. Istället handlar det ofta om att ta sig in, göra det man ska, och sedan ta sig ut snabbt igen. Inte sällan på flykt undan rymdpirater som ligger i bakhåll. Oavsett om uppdragen utspelar sig på den isiga planeten Excelsion, heta Bion med sina ruiner eller den biotoxiska soptippen Talvania (planeten som en gång befolkades av en ras maskiner) känns strukturen igen. De korta uppdragen kan ofta klaras av på 15-20 minuter, om allt går som det ska vill säga.

Vilket det tyvärr inte alltid gör, vilket leder oss in på en av de saker som irriterar med Federation Force. Skulle man få helt slut på energi får man nämligen spela om hela uppdraget igen, från början till slut. Mycket frustrerande, men det gör samtidigt att man håller sig på tårna när mer står på spel. Och eftersom banorna är ganska korta och energireserverna ganska väl tilltagna inträffar det inte alltför ofta. Men det gäller att bunkra upp inför varje uppdrag och välja rätt mods. En mod är ett föremål som man hittar här och var gömda på de olika korta nivåerna, och som ger olika uppgraderingar, men antalet mods som ens Mech suit kan modifieras med är starkt begränsat. Spelar man ensam är dessutom den hyperviktiga moden ”Lone Wolf”, som halverar all skada och gör ens vapen dubbelt så effektiva, självskriven på en av de få platserna som finns öppna, vilket gör att än mindre utrymme finns kvar till att experimentera med de övriga modifieringarna. Förutom mods kan man även välja utrustning. Det går att ta med sig energikapslar som delvis återställer ens energi, vanliga missiler, tyngre supermissiler, särskilda eld- , is – och elbaserade vapen och en del andra finurliga prylar. Vad sägs till exempel om ett lockbete föreställande Samus Aran? Utrustningen man kan ta med sig begränsas av dess vikt. Tyngre vapen och hälsoutrustning väger betydligt mer än vanliga missiler men kan vara nästan oumbärliga i vissa lägen. Och om du inte redan hade listat ut det så kan isvapen vara till extra stor nytta på heta Bion-nivåer, medan eldiga missiler lämpar sig bäst för att göra processen kort med Excelsions isiga bestar.

Många uppdrag med Federationsteamet (som inte ens är ett team, utan en soloshow om man spelar ensam) går ut på att man landsätts på en av planeterna för att sedan ta sig djupare in på en bas eller ner i en ruin. Där brukar en signal från ett mystiskt föremål, strandsatta forskare eller någonting annat finnas att följa, eller så ska man uppnå ett annat mål (som att spränga en viktig fabrik), och sedan ta sig därifrån med livhanken i behåll. Strukturen och de korta nivåerna är inte alls det Metroid vi känner så väl från förr. Detta påminner mer om ett traditionellt FPS, men med vissa metroidtypiska inslag. De pussel som man får lösa är dock ofta rätt simpla (något klurigare på planeten Bion, som påminner mest om det forna tiders Metroid) och särskilt mycket utforskning behöver man inte heller ägna sig åt, även om vägen framåt inte är lika spikrak som i ett valfritt Call of Duty utan snarare påminner om de semilinjära nivåerna i tidiga FPS från 90-talet som Quake, Turok eller GoldenEye 007.

Intergalaktisk minigolf på planeten Bion. Skjut på den lilla bollen så att den ramlar ner i hålet för att öppna en stor dörr till ett uråldrigt tempel. Men förvänta dig inte att få rulla ihop dig själv till en boll, sådant klarar inte federationens elitstyrkor. Inte utan Samus Arans klassiska Morph Ball.

Intergalaktisk minigolf på planeten Bion. Skjut på den lilla bollen så att den ramlar ner i hålet för att öppna en stor dörr till ett uråldrigt tempel. Men förvänta dig inte att få rulla ihop dig själv till en boll, sådant klarar inte federationens elitstyrkor. Inte utan Samus Arans klassiska Morph Ball.

Nej, Federation Force är inte nästa stora Metroid-äventyr. Därmed inte sagt att det inte kan vara kul eller att det saknar atmosfär, för ibland, på sina ställen, lyckas det överraskande nog riktigt fint med att sätta stämningen genom små medel och välgjord ambiencemusik trots formatets begräsningar. Men den känsla av äventyrlighet, utforskning av okända rymdruiner och av att vägen framåt inte är given utan istället medför lite tankemöda kring vart man behöver ta sig härnäst, som ofta genomsyrat Metroid-seriens höjdpunkter, utblir. Den är till och med som bortblåst. Kvar återstår en trevlig spin off. En känsla som förstärks av Samus Arans frånvaro, även om man under spelets gång får rapporter om hennes förehavanden.

Idén att få utforska andra sidor och ta del av vanliga soldaters vardag istället för att alltid följa hjälten är dock inte alls dum, och utförandet är helt okej. Federation Force skulle med lite mer finslipning, en större budget och ett annat val av format än 3DS kunnat bli riktigt bra, trots att det bryter av tvärt med den klassiska Metroid-formulan och istället ofta går ”all in” med vapen i högsta hugg. Det stora problemet här är nämligen inte grundkonceptet, utan ett par tråkiga designval, lite för korta och slätstrukna nivåer och 3DS begränsningar som kapabel FPS-konsol.

Så här kan det se ut när siktet har låst på en fiende, i detta fall en väldigt arg och aggressiv rymdpirat. Håller man inne R efter att man har låst fast siktet med L så kan man sikta manuellt och finjustera siktet. Perfekt för att enklare pricka snabba, rörliga fiender som försöker flankera.

Så här kan det se ut när siktet har låst på en fiende, i detta fall en väldigt arg och aggressiv rymdpirat. Håller man inne R efter att man har låst fast siktet med L så kan man sikta manuellt och finjustera siktet. Perfekt för att enklare pricka snabba, rörliga fiender som försöker flankera.

Något som kan kännas ovant och som orsakar en del sura miner hos mig är styrningen. Först bör sägas att Federation Force går att spela med två styrspakar för den som har New Nintendo 3DS eller Circle Pad pro. Jag har dock provat spelet på en vanlig Nintendo 3DS och utgår således från hur styrningen fungerar med en sådan. Likt tidigare spel i Metroid Prime-serien kan man låsa på fiender, men det fungerar inte på långt håll och är ineffektivt om de rör sig snabbt. Att sikta fritt när endast en styrspak finns att tillgå görs genom att vinkla och röra hela konsolen. Ovanligt, smart, innovativt men tyvärr också en aning bökigt. Men möjligheten att låsa siktet på fiender förenklar styrningen betydligt och gör att formatets begränsningar och avsaknaden av en andra spak inte blir så förödande. Snabba manövrar för att kasta sig åt olika håll när man har låst fast på en fiende fungerar snabbt, smidigt och som förväntat för den som har bekantat sig med tidigare Metroid Prime-spel. När man har låst på en fiende med L-knappen kan man finjustera siktet genom att hålla inne R och vinkla hela konsolen, vilket fungerar förvånansvärt väl när man vill göra små förändringar. Att använda denna teknik för att skjuta lite ”framför” en fiende som rör sig och som man har låst på är en väldigt användbar sak att lära sig.

Att däremot använda det fria siktet för att titta sig omkring fungerar inte alls. Vill man vända sig om får man vända på hela konsolen, vill man titta uppåt så får man göra just det, på riktigt. Förutom att känna sig dum i offentliga sammanhang, vilket jag hade kunnat bjuda på, så blir det ungefär precis så bökigt som det låter.

Man kan även använda den analoga spaken för att vända sig om. Styrschemat är så omodernt att jag inte har varit med om det i ett konsolspel sedan Nintendo 64.s dagar, där man också kunde använda spaken dels till att gå framåt och bakåt med, men också till att rotera i sidled med. Möjligheten att röra sig i sidled (att ”strafa”) finns inte, såvida man inte låser på en fiende med L (och därefter rör sig runt denne) eller håller inne R för att titta fritt genom att vrida och vända på hela konsolen, och sedan kan använda spaken helt och hållet för att gå framåt, bakåt och i sidled, men å andra sidan inte kan titta åt vilket håll som helst utan att vända på hela konsolen (en omöjlighet om man inte står upp och har fritt svängrum, och jag föredrar trots allt att sitta ner och spela). Dessa begränsningar leder till en del strul, inte minst vid intensiva bossfighter eller när man rör sig på små ytor. Man kanske till exempel endast vill vända på sig, men råkar gå lite framåt eller bakåt och ramlar ner för en platå. Dessutom vill jag vara fräck nog att hävda att den analoga platta styrspaken (eller snarare styrplattan) på 3DS är bland de sämre som finns när det gäller FPS. Tummen blir lite trött av det dåliga greppet man får och känsligheten är inte riktigt densamma som hos analoga spakar till andra konsoler.

Inne i Bions tempel går det hett till.

Inne i Bions tempel går det hett till.

Grafiken är inte heller den bästa. Jag får ofta känslan av att jag spelar ett hittills okänt Metroid 64, eftersom grafiken är ungefär i paritet med spel som Ocarina of Time. Att Metroid Prime: Federation Force knappt ens når upp till samma grafiska kvalitet eller detaljnivå som Metroid Prime till Gamecube är en besvikelse. Jag kan inte låta bli att förvänta mig mer av ett Metroid 2016. I andra 3DS – spel som t.ex. Animal Crossing, Mario Party eller Fire Emblem, som lever mycket på sina koncept eller sin sockersöta charm, kan sådant kanske delvis kvitta. Federation Force däremot är ett nytt Metroid och ett spel som försöker bygga upp stämningen så gott det går, men kantiga konturer, tråkiga texturer och fattiga polygonmodeller sätter käppar i hjulen. På ljudsidan återfinns delvis samma problem. Musiken och ljudeffekterna som sådana är faktiskt rätt bra, men de hade förtjänat en bättre högtalare.

Dessutom kan jag inte släppa det väldigt märkliga designvalet att välja att låta både soldaterna och deras mech suits har så märkliga proportioner. Även om det utgör en petitess och man oftast ändå ser allt från förstapersonsperspektivet så känns beslutet inte alls i linje med övrig design, som är mer åt det realistiska hållet. Kanske en eftergift på grund av att formatets begränsningar inte tillät mer realistiska och samtidigt detaljerade modeller?

Tyvärr skrämmer texturkvaliten, polygonantalet och den flimriga, kantiga grafiken nästan mer än rymdpiraternas trupper.

Tyvärr skrämmer texturkvalitéten, polygonantalet och den flimriga, kantiga grafiken nästan mer än rymdpiraternas trupper.

En annan sak som kunde varit bättre är variationen. Nivåerna påminner trots allt ganska mycket om varandra om man skrapar bort den kosmetiska ytan mellan Bions lavafyllda ruiner, de karga vidderna och underjordiska sjöarna på Excelsion och rymdpiratsnästet Talvanias fabrikskorridorer. Skillnaden mellan att t.ex. ramla i den gröna, giftiga sörjan på Talvania eller i det iskalla vattnet på Excelsion är marginell som bäst. Men en positiv sak är att några uppdrag åtminstone utmärker sig. I ett sådant får man infiltrera en fabrik genom att kliva ut ur sin mech och istället förlita sig på att hålla sig dold från rymdpirater genom att utnyttja alla skrymslen och vrår. I ett annat lite annorlunda uppdrag gäller det att locka ett par stora isbestar in i jättelika burar för att sedan fånga dem. Fler sådana idéer istället för det vanliga konceptet där man tar sig in, finner eller förstör något och sedan flyr (och blir ”överraskad” av rymdpirater i bakhåll på vägen ut) hade varit trevligt.

Precis som i förra årets 3DS-zeldaspel Triforce Heroes och actionrollspelet Ever Oasis (även det till 3DS, släpps framöver) är samarbete en stor del av Federation Force, åtminstone om man väljer att spela det online. Det går dock utmärkt att spela själv också och till skillnad från Triforce Heroes så bygger inte de pussel som finns så mycket på team work. Däremot blir det lite roligare att slåss mot bossar och rymdpirater med andra, men jag rekommenderar att först spela igenom nivåerna själv och sedan spela om dem i jakt på snabba tider och nya medaljer (fler medaljer, som man får genom att lyckas med särskilda extra mål, gör bl.a. att man kan utrusta sin Mech med fler mods). Att klura ut hur man tar sig vidare i sin egen takt när man tar sig an nivåerna för första gången är mer givande än att tillsammans med ett par tjattrande semispeedrunners från andra hörn av världen rusa igenom banorna, särskilt om de vet var alla mods finns gömda. Tyvärr kan man inte prata fritt med varandra utan kommunikationen är begränsad till ett par förinställda fraser och formuleringar, vilket gör att det blir snudd på omöjligt att förklara för andra spelare mer ingående hur de ska göra, mer än att säga åt dem att följa efter. Kanske beror begränsningarna vad gäller kommunikationen på att Nintendo fruktar en anstormning från upprörda föräldrar vars barn berättat om hårda ord och trakasserier från äldre tonåriga spelare som inte riktigt kan uppföra sig. Men den som verkligen vill spela igenom hela kampanjen online med andra kan förstås finna kreativa lösningar på detta problem. Eller träffas och spela i ett litet lokalt nätverk, det fungerar ju också.

En av de första bossarna. Dess svaga punkter är kanske inte allt för svåra att lista ut med hjälp av bilden. Sikta, ladda, och när de små skalen öppnar sig och blottar kärnan, skjut!

En av de första bossarna. Dess svaga punkter är kanske inte allt för svåra att lista ut med hjälp av bilden. Sikta, ladda, och när de små skalen öppnar sig och blottar kärnan, skjut! Men se upp för de små fienderna som nästet ständigt ger upphov till.

Next Level Games har gjort ett ganska gott hantverk med Metroid Prime: Federation Force med deras till buds stående medel. Spelet är stundtals både roligt och förvånansvärt involverande för att vara ett actionspel till 3DS, och 3D-effekterna känns inte så malplacerade eller där för sakens skull, även om jag spelat merparten av mina speltimmar med 3D:n avslagen eftersom den ibland kan ge mig lättare huvudvärk. Federation Force har fått rätt hård kritik, delvis oförtjänt. Konceptet med Metroid utan Samus Aran, men med mer action, kortare nivåer och elitsoldater i mechdräkter känns inte lika spännande som det typiska Metroidiska äventyrandet, men långt ifrån någon katastrof och kul som spin-off. Det passar även väl till ett bärbart format där man kanske ofta inte har mer än 10-20 minuter att spela, på den tiden hinner man ju med ett uppdrag.

Jag skulle kunna göra det enkelt för mig och kritisera Federation Force hårt för avsaknaden av Samus Aran och för att det inte bygger vidare på det traditionella konceptet, men sanningen är att det nog hade klarat sig ganska fint utan de beståndsdelarna och fortfarande utgjort ett underhållande sidospår i Metroids universum som stått väl på egna ben. Nu finns det dock tyvärr även ganska stora minuspunkter vad gäller styrning, grafik, ljud och enformigt spelupplägg att ta hänsyn till och väga in i bedömningen. Det och ett par märkliga designval, som avsaknad av checkpoints som frusterar och medför en och annan förhållandevis lång omspelning med för mycket transportsträckor, och de egendomligt proportionerade elitsoldaterna, drar tyvärr ner Federation Force ganska mycket. Det hade kunnat vara ett rätt trevligt sidospår om det hållit en högre standard eller släppts till ett stationärt format vilket hade avvärjt en del problem, (Det hade nog kunnat aspirera på en sjua eller till och med en åtta i betyg men fortfarande inte alls kunnat mäta sig med de tidigare Metroid Prime-spelen) men slutar som ett helt okej spel som är klart godkänt men samtidigt för vingklippt, förutsägbart, variationsfattigt och begränsat för att nå de högre betygen. Många nivåer är mer eller mindre stöpta i samma mall, stämningen finns där men i alldeles för liten utsträckning och styrningen har en del intressanta idéer med t.ex. rörelsebaserat siktande som inte riktigt fungerar lika väl i praktiken.

Jag hade velat ge Federation Force ett högre betyg, här finns både ambitioner, potential och goda idéer, och spelet har långt innan det släppts dömts ut på förhand av många på ett smått orättvist sätt. Men tyvärr förtjänar inte Federation Force en mer positiv recension än så här. Här finns lite spillror av forna dagars Metroid, sparsmakade återgivelser av vad Samus Aran gör på egen hand som återges mellan nivåerna och en grundstomme till ett betydligt bättre spel. Det finns en del smarta pussel, en och annan bossfight som dröjer sig kvar och några banor som höjer sig över medelmåttighetens nivå. Men också alltför mycket som saknas eller som inte fungerar helt tillfredställande för att jag ska kunna ge Federation Force det betyg jag skulle vilja sätta. Istället delar jag ut det betyg som spelet förtjänar.