Förhandssnacket från filmfestivalen i Berlin var inte överväldigande. Specialvisningen där hade tydligen mötts av ljumma reaktioner och åsikter som ”passar nog bättre på tv”.

Jag ska erkänna att jag inte läst ut hela boken som filmen baserats på. Först försökte jag lyssna på den som ljudbok, men jag fastnade aldrig för Reine Brynolfssons uppläsning. Sen började jag själv läsa själva boken och gillade den, men det blev aldrig att jag läste ut den (av någon mystisk anledning, kanske för att jag visste i bakhuvudet att filmen kommer…).

Nåja, Nordisk Film har verkligen inte sparat på krutet när man filmatiserat Stieg Larssons omåttligt populära böcker. Hela Sveriges A-liste-elit (utom Mikael Persbrandt) är med på skådespelarfronten (några även med bara en endaste replik) och man satsar på biodistribution i flera Europeiska länder, bl a Holland samtidigt som filmen går upp i rekordmånga kopior vi vårt hemland.

Spelstilen hos de olika skådespelerna varierar kraftigt

Män som hatar kvinnor handlar i korthet om journalisten Mikael Blomqvist (gestaltad av en naturlig, men rätt intetsägande Mikael Nyqvist), som jobbar på en tidning vid namn Millennium – en tidning man kan beskriva som ”kritiskt samhällsgranskande”. Efter lite rättsliga problem så kontaktas han av en rik affärsman, Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube, som väljer att tolka rollen som om han stod på Dramatens stora scen). Vanger vill att Blomqvist utreder ett 40 år gammalt mysterium kring en försvunnen brorsdotter och snart befinner sig detektiv-journalisten mitt i Vanger-släktens innersta hemligheter. På vägen får han hjälp av en mycket alternativ hacker vid namn Lisbeth Salander (en cool Noomi Rapace) i en utredning som tar dem ned i nazistträsk, gamla mord och Gamla Testamentet-citat.

Det är alltid svårt att filmatisera böcker av denna typ, då man oftast måste stryka och anpassa en hel del för filmformatet. Vissa saker kan inte (på ett effektivt och enkelt sätt) berättas med kamerabilder och dialog. Män som hatar kvinnor gör det inte lätt för sig, då boken är informativt ganska tungt och innehåller många namn, som alla verkar vara släkt med varandra på olika sätt. Denna bit löser filmen väl med foton och översiktstavlor av misstänkta. Men den dras tyvärr ned av andra problem. Upptakten är inte lyckad – manuset är stelt och dialogen träig, inte ens några av Sveriges mest rutinerade skådespelare kan få den att klinga naturligt och okonstlat. Efter en tid tar filmen fart och får upp spänningsnerven, samtidigt som man också mer kommer in i stilen och figurernas sätt att agera. Mot slutet är det riktigt spännande, men slutklämmen känns inte riktigt värdig filmens annars så intrikata mordhistoria. Dessutom känns det som vissa delar är underutvecklade och skulle ha varit mer begripliga om vi fick mer tid och mer information, samtidigt som andra (bihistorier) känns något överexponerade och drar onödigt fokus från huvudspåret, som är det mest intressanta.

Foto: Aftonbladet

Foto: Aftonbladet

Det är inte helt otippat att Män som hatar kvinnor känns som en tv-deckare. Kanske för att vi så väl känner igen genomförandet, kanske för att delarna – som i sig fungerar hyggligt ihop, fram till slutet – egentligen är sånt som vi sett många gånger förr. Det glänser till ibland, men på det stora hela är det svårt att skaka av sig känslan att Män som hatar kvinnor trots all förhandshype är en rätt vanlig deckare som iofs väcker nyfikenheten, men inte riktigt känns som den håller jätteväl ihop hela vägen, som film. Vilket är synd, för den är inte helt oäven.

Men nu blev jag istället jättesugen på att läsa ut boken, vilket ju ändå känns som ett ganska gott betyg. (3/5)