The Last Guardian är mycket Ueda - och lite för mycket PS3

Efter sju års hype så undrar alla såklart: Kan det evigt försenade The Last Guardian leva upp till förväntningarna, när det nu äntligen släpps? Svaret är ja – och nej.

thelastguardian

Fumito Ueda har satt sitt namn i spelens Hall of Fame med Playstation-exklusiva klassiker som Ico och Shadow of the Colossus, som båda först släpptes till Playstation 2 i början på 2000-talet och senare i HD-remastrade versioner på Playstation 3. Därefter blev det tyst. Länge. Ända tills bilder började läcka ut om ett nytt projekt – åter med en ensam pojke och en följeslagare, fast denna gång ett stort sagodjur som mest liknade en blandning av en hund och grip. Efter att ha retats med The Last Guardian nästan varje år på E3 sen 2009, så började det snart bli väldigt tydligt att spelet aldrig skulle komma till Playstation 3, som det var tänkt. Frågetecken började uppstå om det någonsin skulle komma alls. Eller om det skulle det bli ett i raden hype-spel som dröjde ett decennium eller mer och när det väl kom så brydde sig igen (Duke Nuke’em Forever, Daikatana – och törs vi gissa, Star Citizen?).

Nu är The Last Guardian äntligen här, på Playstation 4. Sina rötter trogna är spelet väldigt likt Ico i spelmekanik och upplägg med inslaget av jättevarelser från Colossus. En ensam pojke, som vi inte vet något om när spelet börjar, får sällskap av en jättelik sagobest vid namn Trico och tillsammans måste de lösa kluriga gåtor och utmanande pussel för ta reda på vad som hänt dem och hur de kan återvända hem.

The last guardian

Relationen mellan pojken och sagodjuret Trico är underbar.

Fumito Ueda är en berättarkonstnär. Alla som provat hans tidigare spel vet att den vackra, österländska estetiken, minimalistiska designen och musiken, samt det berörande samspelet mellan två individer är kittet som gör ett slags pusselbaserat plattformsspel till mer än det faktiskt är. Nu har han PS4 (och PS4 Pros) ökade resurser och vi blev såklart nyfikna på hur han förvaltat dem, särskilt med tanke på den rekordlånga utvecklingstiden?

Grafiskt så känner man direkt igen stilen. Redan från det vackra, finstämda introt så vaggas vi in i känsla av att vi kommer att få vara med om en magisk historia. Trico är en ståtlig och imponerande skapelse; lite som en blandning mellan den flygande hunden, Falkor, från Den Oändliga Historien och en av kolosserna från Shadow of the Colossus. Han rör sig snyggt och fjädrarna i hans skrud fladdrar individuellt och realistiskt. I övrigt är väldigt mycket sig likt från PS3-tiden. Lite för mycket ibland. Ljuskällorna har visserligen förbättrats (tack vare HDR-stöd, bland annat) men objekten i världen är fortfarande väldigt softade och det finns en känsla av vaselin-på-kameralinsen-effekt genom stora delar av spelet, förmodligen för att spelet faktiskt var väldigt nära att släppas till PS3 och det var enda sättet att få krämen att räcka. Nu får vi istället en blandad kompott, där Trico känns någorlunda next-gen, men det mesta andra inte gör det (trots uppskalning på PS4 Pro). Bilduppdateringen lider ofta och dippar en bra bit under 30 fps, vilket känns otroligt konstigt med tanke på att spelet nästan blev av till en sju år gammal maskin. Här är uppenbart att optimering inte gjorts klart och även om vi hoppas på en till patch innan spelet släpps (något som blivit i princip regel istället för undantag idag), är det lite häpnadsväckande med tanke på den enormt långa utvecklingstiden.

Det går att förbättra bilduppdateringen genom att ställa om din PS4 Pro till 1080p, men du måste göra detta i PS4 Pros systeminställningar innan du startar spelet (spelet har inga val för 4K och HDR av och på, något vi skulle önska oss). Du får då visserligen bara rendering i 1080p, men istället rejält mycket bättre bilduppdatering, något vi tycker är väl värt eftersom spelet i övrigt inte vinner jättemycket på uppskalningen som nästan når äkta 4K. Många texturer förblir ändå lågupplösta eller lider av brus. Vi hoppas på en kommande patch som ger oss olika inställningsval á la Rise of the Tomb Raider på PS4 Pro.

the last guardian puzzle

Det är mycket fokus på problemlösande.

Ljudmässigt skapar The Last Guardian desto mer. Här finns inga smäktande stråkar och effekter, utan snarare byggs känslan av en minimalistisk ljudläggning och bra utnyttjande av surround-effekter, såsom vind och utrop för orientering och stämning. Hela spelet är på japanska (med engelsk text), utan möjlighet att byta till annat tal. Det gör inget alls, utan bidrar nästan mer till den exotiska stämningen. Det är tydligt att japaner och västerlänningar gör spel på väldigt olika vis och har mycket olika tänk kring historier och behov att förklara så alla hänger med. Tänk bara på valfri Hayao Miyazaki-film som är så mycket djupare, vuxnare och mer utmanande för publiken att själva tänka och fantisera kring, än valfri, västerländsk animerad storproduktion från Disney, Dreamworks eller Fox.

Att The Last Guardian inte håller spelaren i handen är något positivt tycker vi, här är det tankeverksamhet och trial-and-error som gäller i hög utsträckning. Ibland pyser berättarrörsten ur sig små tips om vad man ska göra, men berättar inte hur. Man bör vara inställd och förberedd på att The Last Guardian är ett pusselspel och inte ett actionspel, de första timmarna händer ganska lite (även om spelet går att klara under fem timmar, vilket du måste göra för att få Platinum-trofén). Att utforska kan vara hur kul som helst, särskilt då man med fördel kan vara två som tänker till om lösningarna. Tyvärr smolkas upptäckarglädjen av klumpiga och meckiga kontroller. Det finns en seghet och inexakthet i rörelserna hos protagonisten som gör att man ofta kämpar med att få honom att göra det man vill, istället för att fokusera på hur man löser ett visst problem. Detta ihop med kämpande bilduppdatering gör tyvärr att The Last Guardian inte blir en så njutbar spelupplevelse rent tekniskt, som det borde vara. Att klättra upp på Trico för att nå en plattform, eller för att färdas på hans majestätiska rygg, är en mer trilskande upplevelse än vad man kunnat hoppas. Man löser det, med tålamod, men utmaningen i spel ska ligga i problemlösandet – inte i kontrollerna och det tekniska genomförandet. Därför blir det tyvärr att man i onödan hoppar ut mot sin död, då man inte riktigt kunde rikta pojken dit man ville. Och då blir det bara till att snabbt ladda om, om målet är att nå Platina-trofén…

The last guardian grafik

Grafiken är estetiskt tilltalande, men andas mycket PS3 med sina murriga färger och överlag enkla detaljer.

Summa summarum så är The Last Guardian ett vackert och berörande pusselspel om symbiosen mellan två varelser som bara vill hitta hem. I sina bästa stunder är det både vackert, underhållande  och lagom klurigt. På så vis lever det faktiskt upp till hypen och Uedas interaktiva berättande som vi hunnit vänja oss vid genom åren. På minussidan känns det inte riktigt tekniskt tillfredsställande, med tidvis frustrerande kontroller och dålig bilduppdatering – något som känns rätt oacceptabelt efter så lång utvecklingstid och dessutom på en så kompetent spelkonsol som PS4 Pro. Möjligtvis kan detta förbättras fram till releasen 7 december, men vi tvivlar tyvärr på det. Det är förståeligt att Sony ville släppa spelet innan julhandeln, men med tanke på alla år vi väntat så hade vi överlevt ett par månaders ytterligare optimering (särskilt som PS4 Pro också dras med tekniska problem kring lägre bilduppdatering i vissa spel än lillbrorsan PS4 Slim).

The Last Guardian är ett bra spel och en finstämd historia, som man sällan ser idag, då allt har fokus på extravaganta miljöer och bombastisk action. Det vore synd om det inte fick chansen att upplevas av stor publik på grund av tekniska tillkortakommanden. Det är minimalistiskt och modigt på många sätt, även om vissa även kan se det som lite tomt och enkelspårigt. Här finns inte en massa objekt att plocka upp och samla på, otaliga side quests, karaktärer att prata med eller ens något level-system. Det är en vacker, allegorisk resa som två udda vänner gör och du är med och styr. Varken mer eller mindre.