Isle of Dogs är imponerande hantverk, men handlingen sviker.

Wes Anderson är ett namn som är synonymt med kvalité och en udda filmupplevelse. Jag älskar de flesta av hans filmer. The Grand Budapest Hotel, The Royal Tenenbaums och Life Aquatic tillhör tre av mina all-time favoritfilmer. 2009 gjorde Wes en animerad film som heter Den Fantastiska räven och Isle of Dogs blir hans andra, animerade långfilm. 

Pojken Atari med sina fem nyfunna vänner.

Borgmästaren Kobayashi (Kunichi Nomura) i staden Megasaki i Japan har utlyst att alla hundar skall förvisas till en ö utanför staden då de har blivit drabbade av en mystisk hundinfluensa. De blir aggressiva och farliga för allmänheten. Fem hundar, med helt olika bakgrunder, har funnit varandra på ön. Det är Chief  (Bryan Cranston), Rex (Edward Norton), King (Bob Balaban), Duke (Jeff Goldblum) och Boss (Bill Murray). Kvintetten håller ihop i vått och torrt och en dag ställs deras tillvaro på sin spets då ett litet flygplan kraschar på ön. I flygplanet finns pojken Atari (Koyu Rankin) som har rest till ön för att finna sin älskade hund. Det här blir startskottet för ett äventyr de fem vännerna inte hade räknat med. 

Chief blir ompysslad.

Som jag skrev i ingressen så är handlingen Isle of Dogs  svaghet och jag vill börja där. Wes Andersons filmer har alltid en skruvad berättarstil och man vet aldrig riktigt vart filmen ska ta oss. Denna gång så vet man ganska snabbt exakt åt vilket håll det ska gå och – visst det är riktigt finurlig dialog och humor på många ställen – men det är ändå något som skramlar väldigt tomt. Den största besvikelsen sker strax innan tredje akten av filmen. Ska inte säga exakt vad som händer, för det skulle spoila för mycket. Att förlägga handlingen till Japan, en fiktiv stad med en fiktiv bakgrundshistoria funkar dock bra, men oavsett det så hade jag velat ha lite mer. Något som känns otroligt mossigt och tråkigt är den totala avsaknaden av kvinnliga karaktärer. Scarlett Johansson spelar den (självklart…) vackra och ouppnåeliga hunden Nutmeg, som inte tillför storyn ett dugg mer än att vara just det: ouppnåelig och vacker. Det finns ett par mänskliga, kvinnliga karaktärer också, men de berikar inte storyn så mycket heller, möjligtvis med undantag för utbytesstudenten Tracy Walker (Greta Gerwig).

Vad är bra då? Jo, det finns en hel del. Första delen av filmen – innan de irriterande grejerna dyker upp – är i klassisk Wes Anderson-stil: roligt, finurligt och härligt udda. Animationen är superfin, man har jobbat med stop-motion animation acv dockor och allt är konstruerat på riktigt. Såg en dokumentär och filmen och den är riktigt imponerande genomförd. Röstskådespelarna  är perfekta. Wes har använt flera av sina favoritskådespelare, som varit med sen hans första filmer såsom Bill Murray, Edward Norton och Jeff Goldblum. Bryan Cranston som Chief är helt perfekt och även de japanska skådespelarna är bra. Frances McDormand och Yoko Ono (!) dyker även upp på ett hörn.

Sammanfattningsvis så har Isle of Dogs faktiskt så pass mycket bra i sig att jag ändå inte kan låta bli att ge den en rekommendation. Om handlingen varit mer utvecklad och filmskaparna inte bara lutat sig tillbaka på hantverket (som är i toppklass!) så hade det här kunnat bli en ny favoritfilm, av den alltid intressante Wes Anderson.