Sjätte augusti 1979 hade Alla Helgons Blodiga Natt – som Halloween fick heta i Sverige – premiär, nästan ett år efter den amerikanska. Filmen regisserades av John Carpenter, som även komponerade musiken och var manusförfattare ihop med Debra Hill. Jamie Lee Curtis; som innan hon spelade huvudrollen i Halloween var en nästan helt okänd skådespelerska (Dock med två mycket kända skådespelare till föräldrar, Tony Curtis och Janet Leigh). Hon hade bara hoppat in här och var i olika tv-serier i småroller. Halloween blev en mega hit och strax var det givetvis dags för uppföljare. 1981 kom Halloween 2 som utspelar sig under samma natt som första filmen och därefter kom en strid ström av uppföljare som höll mycket blandad kvalitét. Serien rebootades flera gånger och vissa uppföljare ignorerades helt. Karaktärern Laurie Strode har jag för mig dött minst två gånger under seriens gång. 2007 hade Rob Zombies reboot premiär och den gick åt helt annat håll än de gamla filmerna me bland annat en ny rollbesättning. Den filmen fick även en uppföljare som hade premiär två år senare. Så att hålla koll på alla olika grenar, nystarter och annat så valde manusförfattarna denna gång att ALLA uppföljare bortses ifrån och att 2018 års Halloween utspelar sig 40 år efter de första händelserna i Haddonfield.
Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har i fyrtio år väntat på mördaren Michael Myers återkomst. Myers spärrades in på mentalsjukhus där han sen dess suttit i tryggt förvar. Strode har drillat sin dotter Karen (Judy Greer) under hela hennes uppväxt i hur man ska försvara sig, hur man ska hålla koll på sin omgivning och att alltid vara beredd. Något som har kraftigt skadat deras relation när Karen når vuxen ålder och själv blir mamma till Allyson (Andi Matichak). Allyson vill komma i kontakt med sin mormor igen, men efter en rätt katastrofal middag så inser alla att Laurie Strode är ett nervvrak efter fyra decenniers oro för Michael Myers återkomst. Under en fängelsetransport lyckas Myers fly och han ställer direkt in siktet på familjen Strode. Men denna gång så är Laurie beredd.
Regissören David Gordon Green har tidigare regisserat en del ganska ansträngda komedier såsom Your Highness och Pineapple Express och filmen har skrivits av Danny McBride, som också är mest känd för komedier och flummiga rolltolkningar som oftast är exakt likadana oavsett vad han spelar. Startfältet kändes med andra ord inte riktigt hundra och jag tänkte att det här nog kommer att bli en riktig kalkon. Jag hade fel. Redan i början av Halloween så skapar Green en tät mystik runt Michael Myers och hela filmen andas originalets kvalitet rakt igenom. Halloween tar sig tid och bygger upp; det är inte samma över-polerade skräckfilms-grepp som man har blivit så van med nu för tiden. Det finns en sekvens på en toalett som är enormt brutal och gastkramande. John Carpenter, hans son och gudson står för musiken och det klassiska temat är på plats så feelingen blir total.
Jamie Lee Curtis har precis fyllt 60 år och det är så sjukt kul att se henne i rollen igen. Denna gång så är hon en helt annan karaktär än den hon spelat förut. För kom ihåg att i de andra filmerna så har hon mött mördaren om och om igen: denna gång har hon bara väntat i skräck. Det är ett mer naket porträtt, med rå nerv som inte funnits i de andra uppföljarna. Judy Greer (som dottern) är superb casting och mor/dotter dynamiken känns äkta – Greer är som klippt och skuren för rollen. Dotterdottern Allyson spelas av Andi Matichak som jag inte sett i något annat tidigare. Hon har varit med i en del projekt, men inget som varit på min radar. Jag köpte hennes rolltolkning rakt av och samspelet mellan de tre huvudrollsinnehavarna känns grundat och realistiskt.
UHD-utgåvan gör sig episk på redaktionens referens-tv; filmen utspelar sig mycket i mörker och kontrasten mellan det ljusa och det mörka sitter som en smäck, tack vare välanvänd HDR och bra master från den digitala Arri Alexa-kameran (något uppskalad från 3K). Djup och fin svärta ramas in av snygg kantbelysning; Myers ikoniska mask har aldrig sett så här läskig ut. Ljudet, som denna gång inte är Dolby Atmos utan konkurrenten DTS:X, kan vara ett av de bästa, objektbaserade ljudspår vi hört i år. Det är kul att Universal verkar backa DTS:X i utvalda titlar, Gladiator är en annan sådan som har formatet som ljudspår.
Jag gillade filmen i stora delar väldigt mycket, men det är en del sekvenser som skaver lite. Strode, som blivit någon slags Sarah Connor med vapen och panikrum för att skydda sig mot galningen Myers, känns som om hon är rädd för en nästan övernaturlig mördare som tål vad som helst. Nu är det ju så att i första filmen (SPOILER ALERT) slutar det med att Myers blir skjuten på nära håll ett antal gånger och faller ned från en balkong. När de tittar ned så är han borta. Uppbyggnad för en uppföljare då han jagar Strode på sjukhuset, för att sedan sättas eld på för att sedan återuppstå igen. Allt det där har ju nu inte hänt, så i den här filmen är Michael Myers en ”vanlig” psykopat som blir skjuten, sedan arresterad och satt i fängelse. Att hon skulle vara så livrädd för denna, ändå ordinära person, känns som rädsla för allt som sker i uppföljarna (som nu inte finns) därför blir det lite överdrivet. Sen är det en del ”varför-gör-du-sådär-för-pucko”-sekvenser, där karaktärer gör otroligt dumma val – men det är väl lite standard i sådana här filmer, så det får man väl köpa med konceptet. Men här finns en karaktär som verkligen gör skumma val, till synes helt utan förklaring.
Halloween är ingen perfekt film, men som uppföljare och som fortsättning av huvudhistorien så är den helt klart värd en rekommendation. Det är så mycket som är så rätt, inte minst med UHD-utgåvan så de små skavanker som finns kan man leva med.
