Danska IO Interactive återupplivar supertorpeden Agent 47 och ger oss ett helt nytt upplägg med episodiska releaser. 

Hitman_PS4

Planering och diskretion är ledorden, klampar man på så straffar det sig snabbt

Hitman-konceptet har varit med i ett bra tag nu och även genererat spin-offs i form av filmer, med såväl Timothy Olyphant såväl som Homeland-Quinn, Rupert Friend i huvudrollen som den skallige och mystiske Agent 47. Danska spelutvecklarna IO Interactive fick en hit med mobilspelet Hitman GO och kommer nu med en uppföljare/reboot som fått namnet Hitman, rätt och slätt (precis som Doom bootar om senare i vår och heter bara… Doom). Rykten gör gällande att det stora projektet fick ohanterliga proportioner vilket tvingade IO att dela upp spelet i episoder som man släpper en och en under året, något vi blivit allt vanare vid sen Telltale Games briljerat med formatet på Walking Dead, Game of Thrones och The Wolf Among Us, men även Sierra gjort med King’s Quest-rebooten.

Hitman (2016) har starka influenser från sitt arv, men kan för nya spelare bäst beskrivas som en slags stealth action-äventyr som påminner en hel del om Assassin’s Creed men även till viss del om MGS V: The Phantom Pain i upplägget. Diskretion och finess är ledorden och den som försöker sig på brutalitet och Rambo-approach blir väldigt kortvarig här. Hitman kryllar med fiender, vakter, säkerhetskameror och fällor för den ouppmärksamme att trampa i. Du måste tänka snabbt, utanför boxen och alla uppdrag kan lösas på en mängd olika sätt.

Ett sätt att ta sig in på mode-showen...

Ett sätt att ta sig in på mode-showen…

Häri ligger tjusningen med IOs senaste spel. I första episoden bjuds i i princip på tre banor, två mindre prologer som är lite av ”träningsbanor” och en stor huvudbana, som utspelar sig på en modeshow i Paris. Uppdraget är alltid att mula en eller ett par skurkar, inte sällan med ryskklingande namn. Som Agent 47 måste du använda huvudet en hel del och planera din approach, så du inte står där med brallorna nere – bokstavligen. Det finns flera spektakulära sätt att ta kol på sina måltavlor, alltifrån det klassiska skjut-rakt-emot-dom-och-spring-sen-för-glatta-livet-och-hoppas-du-klarar-dig-apporachen, till att smuggla ned råttgift i deras drink, dränka dom i en toalett eller garottera (använda strypsnara), likt torpederna från svunna dagar. Folk du oskadliggör kan du sno klädseln från och en torped utklädd till mekaniker, kan snabbt tappa sitt drev genom att snabbt oskadliggöra och sen svida om till polis, till exempel.

AI:n fungerar överlag hyfsat. Eftersom spelet bokstavligen kryllar med antagonister så vore det omöjligt uppdrag om de aldrig hade en enda död vinkel, men samtidigt som man kan beundra finesser som att vissa vaktchefer kan avslöja dig som fake-vakt, så blir det paradoxalt nog rätt komiskt när man kan öppna en stor balkongdörr och huk-smyga sig förbi ett rum fyllt med vältränade livvakter, som alla tittar åt fel håll och inte reagerar alls på din ingång från ingenstans. Likaså finns andra buggar som ger spelet slumpartade händelser ibland och laddningstiderna skulle må bra av att optimeras inför nästa del.

hitman-security

Men som helhet är Hitman i episodform en riktigt trevlig bekantskap. Den oväntade fördelen med episodformatet är att man nu tar det lugnare och kan unna sig att spela om banor för att försöka få till den där spektakulära demisen som låser upp en åtråvärd achievement. Samtidigt kan du också investera lite i taget och köpa varje episod för sig, även om vi rekommenderar att du köper hela spelet på en gång då det är både lovande och blir billigare än styckvis. Ibland buggar det, man går runt och söker tillfällen och ingångar i blindo och att börja helt om varje gång man misslyckas med en liten grej är småfrustrerande (även om man kan spara på vägen). Men i sina bästa stunder är Hitman en riktgt spännande adrenalinkick och – så vitt vi kan bedöma – en någorlunda rättvisande simulering av livet som professionell torped.