När jag startar igång Gunman Clive 2 har jag redan en ganska tydlig bild av vad som väntar mig. En resa tillbaka i tiden över 20 år, tänker jag. Till en tid när Mega Man var okrönt kung av sidoscrollande actionspel. Men i en annan miljö, och med en revolvertokig huvudperson som drar lika snabbt som sin egen skugga och sedan rider bort i solnedgången.

Till en början är det precis vad jag får också. Pistolerna går varma, byggnader rasar ihop och andra cowboys skjuter skarpt utanför saloonerna. När jag mot slutet av den första intensiva banan jagar en gigantisk robotspindel över en kollapsande bro behöver jag inte fundera längre. Jag vet. Det här är Mega Man i Vilda Western. Punkt.

Men ju längre in i spelet jag tar mig, desto mer förenklad visar sig den bilden vara.

Clive firar ner sig i en gruva och tempot lugnar ner sig något. Genom schakten tar jag mig från plattform till plattform och hittar inslag av spel som Probotector och Super Mario Bros, för att sedan hamna i en klassisk Vilda Western-stad där oljan flödar och revolvermän tittar ut genom fönstren. Försvinnande plattformar i form av olja som tillfälligt sprutar upp gör min dag.

screenshot4

Här möter jag ånyo den stora robotspindeln i spelets första bosstrid, och börjar gradvis inse att vad jag hade väntat mig skulle vara förutsägbart men bra, snarare är oväntat underbart. Bossen flyr efter en intensiv kamp, och Clive och jag följer efter i en mekanisk, prålig plåtfågel. Jag följer händelseförloppet bakifrån när vi beger oss iväg. Ut över haven kryssar vi fram mellan vita klippblock och skjuter ner lila ballonger, samtidigt som reglaget för 3D-inställningar på min 3DS skjuts i höjden, på den här banan kommer nämligen 3D-effekterna (som jag oftast lämnar avstängda) väl till pass. Att spelet har en lite platt och tecknad stil, inte helt olik den i Paper Mario med tunna pappskivor, gör att 3D:n kommer än mer till sin rätt. Och samtidigt är jag nog så långt bort från Mega Man-land som jag kan komma, tankarna går snarare till titlar som Star Fox, Afterburner och Space Harrier.

Händelseutvecklingen får mig sedan att hamna på en helt ny kontinent, en avlägsen plats i norr där isiga plattformar, isbjörnar och andra kärleksfullt porträtterade vinterstereotyper gör sitt bästa för att förstöra min dag. Jag åker kana nerför en isig backe utan att kunna bromsa när jag väl tagit de första stegen utför backen och helt plötsligt är Gunman Clive 2 mycket mer klassiskt plattformsspel än actionplattformare, med intrikata plattformspassager som skulle kunna få en spelare som inte växt upp med den här sortens speldesign att slita sitt hår. Clive och jag klarar oss med blotta livhanken. På banan därpå i ett vackert men något ödsligt slott, leker vi, Clive och jag, med gravitationen och hittar referenser till Tetris för att sedan möta en excentrisk greve i hög hatt som försöker göra processen kort med oss. Och så där fortsätter det, bana efter bana! Fantasifullheten och referenserna flödar, och jag njuter så länge det varar, även om svårighetsgraden emellanåt är lite väl högt uppskruvad, och även om några inslag nästan innebär att man behöver försöka och misslyckas några gånger innan man lär sig hur man kan ta sig vidare. Trial and Error, som det brukar kallas, kan bli frustrerande ibland, men här uppskattar jag tuggmotståndet det ger. Att behöva försöka ett par gånger innan man klarar av de svåraste passagerna på de relativt korta banorna är snarast ett plus.

screenshot6

Gunman Clive 2 är uppföljaren till det första spelet, och det är inte svårt för mig att se varför ettan, som jag inte har spelat, har blivit uppskattad nog att föranleda en fortsättning. Styrningen är tight, utmaningen välbalanserad och grafiken har en helt egen stil. Istället för typiska retropixlar får vi en grafik med ett handritat intryck. I del två har enmansarmén Hörberg Productions lagt till mer färg i miljöerna, men de karakteristiska och lite flimriga skisserna och blyertsstrecken är kvar, liksom blandningen av (mestadels) tvådimensionellt spelande och tredimensionella effekter och miljöer med tjusiga bakgrunder och effektrika förgrunder. De något entoniga och monokroma miljöerna tenderar att bli lite enformiga men tack vare att spelet har fått lite mer färg än föregångaren samt de oväntade miljöombytena klarar det sig med en hårsmån på den punkten. Det visuella intrycket är smakfullt och om det inte hade varit för att fiendens kulor ibland är svåra att urskilja hade jag inte haft något att gnälla om alls. Nu har jag det, men det är en bagatell som endast stör vid ett par enstaka tillfällen.

screenshot3

Clives resa är ganska kort, men utmanande, intensiv, ibland på gränsen till för svår, och väldigt varierande när det kommer till miljöer. med lite större variation i spelmekanik och vapenutbud hade det blivit ännu bättre. Även banorna skulle kunna tas till en ännu högre nivå. De är utmärkta när de är som bäst, men vissa bitar håller inte riktigt lika hög kvalitet.  Men det är klart, något ska väl finnas kvar att fila på inför den presumtiva tredje delen också! Del två är i vilket fall som helst en retroinfluerad och högst njutbar resa som inte kostar mer än ett par tior, så jag tycker verkligen att även du som i vanliga fall inte spelar den här typen av tvådimensionella retrotitlar ska ge spelet en chans, om inte annat så för det visuella som redan det är värt den rätt ynkliga summan spelet kostar. Ni som vet med er att ni gillar den här typen av old school-spel har en riktig pärla framför er och behöver definitivt inte fundera två gånger på om det här är något för er. Som en extra bonus finns förutom Clive ytterligare tre figurer att spela igenom äventyret med, vilket ger en del omspelningsvärde.

Gunman Clive 2 är lite som att resa tillbaka i tiden till en era när den här typen av sidoscrollande actionspel med oschysst svårighetsgrad var vardagsmat. Fast här och nu, med stiliserad grafik som känns modern och med en del kollapsande miljöer och andra detaljer och visuella trick som kanske inte varit möjliga under genrens storhetstid. Spelet har plockat russinen ur kakan och hämtat referenser från gamla omtyckta spel från förr, och kryddat med egna inslag. Resultatet är lika spännande som en krutosande duell i gryningen och lika vackert som en cowboys ritt över prärien in i den glödande solnedgången.

screenshot2