Det var nästan 20 år sedan vi garvade oss igenom ett av LucasArts sista peka-o-klicka-äventyr. Nu kommer det i omarbetad HD-skrud och frågan är: håller det än?
Manuel ”Manny” Calavera är reseförsäljare. En frustrerad sådan. Han försöker sälja dyra resor till intet ont anande resenärer, som i princip alltid luras att betala mer än de ska för att uppgradera sin biljett till ”något bättre”. Men han får ständigt stryk av kollegan Domino, som alltid får alla bra kunder. Så långt är allt ganska normalt. Enda kruxet är att Manny är död – och det är alla hans klienter också. Grim Fandango utspelar sig i åttonde cirkeln av dödsriket och följaktligen är alla individer i världen ganska magra benrangel. I övrigt är det fullfjädrad amerikansk komedi av bästa slag, i Dias De Los Muertos-mexikansk miljö. Geniet Tim Schaefer, som givit oss några av de bästa LucasArts-spelen genom tiderna står även bakom detta äventyr, som kanske inte är ett av de allra bästa som helhet, men innehåller klar några av de mest välskrivna och välspelade karaktärerna ur repertoaren.
Eftersom Grim Fandango har nästan en fjärdedels sekel på nacken (OK, 17 år då), så har spelet åldrats en del. En hel del, faktiskt. Mest märks det i gränssnittet och den rätt svidande svåra pusselnivån. Spel var tuffare förr, så är det bara. Medan spel idag knappt kan hålla byxorna på över få ge dig en ledtråd, så är Grim Fandango grymt stoiskt och oförlåtande. Du kan inte dö, men du kan gå upp och ned och fram och tillbaka och klicka på allt till förbannelse. Här finns inte tillstymmelse till nåd via en ledtråd, inte ens en sån du kan köpa. Kommer du inte på vad du ska göra är du helt fast, rätt och slätt. Ibland är det bara att tänka ett steg längre – för det mesta faktiskt kommer du långt med det. Men ibland handlar det om att klicka på exakt rätt plats på skärmen, trots att du kanske tänkte helt rätt från början. Här visar sig spelets stora akilleshäl. För även om man fått till kontrollerna bra på PS4 – Grim Fandango var det första spelet som övergav LucasArts-verben och ikonerna för det mer raka peka-o-klicka, så tyngs det ned av en kamera som känns som att den styrs av en berusad bildproducent, som klipper hej-vilt emellan vinklarna. Ena sekunden går du åt ett håll för att i nästa vinkel gå åt helt motsatt håll och skapa en slags interaktiv kullerbytta. Onödigt frustrerande.
Grafiken är väldigt stilistik i Grim Fandango, vilket gör att spelet faktiskt inte åldrats så mycket som kan tro. Det var aldrig något pixligt FPS som ville för mycket på för gammal hårdvara, utan bakgrunderna är oftast för-rendrerade och statiska och HD-versionen ger oss bättre upplösning, skuggor- och ljuseffekter samt bilduppdatering. Spelets originalbild var ju i gamla hederliga 4:3-tjock TV-formatet och det har man behållit i widescreen-HD med en snygg ram á-la-Disney View på gamla klassiker på Blu-ray. Man kan växla till originalgrafiken och ett vidrigt 16:9-läge som inte gör annat än sträcker ut bilden. Snälla undvik det! Ljudet är riktigt bra, med ett raffigt jazz-soundtrack och utsökt röstskådespeleri i alla roller.
Spelet finns endast att köpa digitalt via Steam för PC och Mac och PSN på PS4, där du också får med PS Vita-versionen på köpet för det facila priset av 149 kr. Det är lite i överkant för en nostalgitripp, men det är inte galet dyrt för en sån här kvalitetsprodukt, som dessutom fått omarbetad grafik (dock inte auto-save, tyvärr, så glöm inte spara!). Spelet stöder cross play och cross save via molnet, så du kan fortsätta äventyret på din PS Vita eller PS4. PS Vita-versionen kan dock knappast rekommenderas, då 4:3-formatet känns litet redan på en tv. På en Vitas lilla skärm, i scener där vi ser Manny på avstånd, så blir gubben bokstavligen ett par pixlar hög på skärmen. PS Vita-versionen är också segare och har inte samma goda bilduppdatering som PS4.
För oss 30+ i redaktionen var det väldigt kul att få återuppleva Grim Fandango. Det hör helt klart till äventyrsklassikerna av vår tid och är ett spel som är väl värt att spela (och, framförallt, att spela om). Det är inte säkert att det skulle hålla intresset uppe för yngre som inte har en nostalgisk koppling till det, då det som sagt är ganska utmanande och stramt. Men det är värt att tjuvkika på en lösning bara för att få uppleva de sköna karaktärerna och den skrattframkallande storyn.
Nu väntar vi på en remaster av Monkey Island-spelen (de två första)….
Så här sätter vi betyg på Senses