Uppföljaren på PS Vita-klassikern som aldrig fick något stort genomslag är här. Men frågan är om Gravity Rush 2 fixar originalets tillkortakommanden?

Huvudrollen i Gravity Rush, Kat (förvillande likt Katniss i Hunger Games), är en tjej med attityd och en magisk katt, som låter henne styra över gravitationen. Det unika med Gravity Rush är att du verkligen kan flyga, gå upp-och-ned i taket och anfalla fiender med snygga air-combos. Blandat med den bländade serietidningsestetiken så finns här ett i grunden annorlunda och stimulerande spel, som lockar med frihet och annorlunda mekanik. Men det dras tyvärr ned av flera skavanker.

Gravity Rush 2

Detta väldigt japanska spel – med japanskt tal, engelsk text och inte så lite manga/anime-estetik – drar story- och karaktärsmässigt mer åt Sailor Moon än Sprited Away och Akira. Man har blandat en slags förfinad celshading-grafik som kombinerar nästan lite fransk stil på serietecknadet med det mer klassikt japanska. Problemet är att dialogen känns ytlig och många gånger mest utmynnar i banalt småprat med omotiverat stora känsloutbrott. Flera timmar av äventyrets början går åt till påfrestande fetch-quests som består i att Kat ska leta reda på person Y som senast sågs på plats X och blir runtskickad mellan olika NPC:er som pekar en åt andra hållet. När storyn väl kommer igång och Kat återfått alla sina ursprungliga krafter (det finns en backstory-film på YouTube, ni som spelat igenom ettan behöver också se den för att hänga med helt) så plockar allt upp några snäpp och flera möjligheter och sidouppdrag öppnas upp. Men risken är att man vid det laget redan hunnit tappa intresset. Den där ”OK, bara en gång till”-känslan vill inte riktigt infinna sig.

Gravity Rush 2

Gravity Rush 2 kan verka vuxet men tonen känns mer för barn, vilket är inkongruent med delar av estetiken.

Precis som ettan gjorde på PS Vita så blandar spelet klassiskt action-äventyr, där styrningen av Kat i tyngdlöst läge hör till dragplåstret, blandat med rena serietidningssekvenser, man bara kan titta på / bläddra förbi som ska tjäna som exposition (att förklara och driva historien framåt). För ett gäng år sen på Vita så var det lite coolt att styra Kat genom att flytta konsolen och dra med fingret för att ”vända blad” i serien. Nu – fem år senare – är det inte lika unikt och även om flytet är helt perfekt och PS4:an har suveräna kontroller, mekaniskt sett, så är spelets kamera ibland irriterande bångstyrig och gör att man kan missar mål som man tycker är man borde ha träffat enkelt.

Gravity Rush 2

Att flyga runt och styra gravitationen är helt klart höjdpunkten med hela spelet.

Det är synd att man inte lyckas engagera mer, eftersom Gravity Rush 2 är ett otroligt snyggt och tekniskt välgjort spel (kameran ej inräknat). Det flyter på i princip perfekt och har en estetik som verkligen briljerar. Men storyn är för tunn, karaktärerna för platta och kameran för bångstyrig för att en bred massa spelare ska orka igenom äventyret (som kan sträcka sig i 50 timmar med alla sidouppdrag). Synd, för här finns både bländande estetik och annorlunda spelmekanik. Bara man hade lagt lika stort fokus på innehåll och upplägg.