Ytterligare ett spel som legat i malpåsen i nära ett decennium släpps slutligen 2016. Kan Final Fantasy XV leva upp till förväntningarna och den närmast ikoniska standarden som tidigare delar satt? Svaret finns som vanligt i senses.se:s recension! 

FF XV

Det råder delade meningar om vilket Final Fantasy-spel som är det bästa. Somliga hävdar att Final Fantasy III var ett genombrott (sannerligen) medan andra framhåller VII, IX och XII som kronan på verket. Vi på senses.se-redaktionen är förvisso svaga för Final Fantasy IX, som var ett av dom sista spelen på den gamla trotjänaren PSOne – men inget har påverkat oss lika starkt som det stilbildande Final Fantasy VII på samma format. Därför är det väl heller ingen överraskning att just sjuan kommer i remake-version (och blir episodisk, säger de) till PS4 under 2017.

Final Fantasy XV har utvecklats extremt länge. Likt The Last Guardian har det marinerat sig under nästan tio år och till skillnad från det förra har det också gått igenom flera utvecklingsteam, vilket förklarar känslan av att spelet i princip är två spel. Inledande halvan är tämligen olik den sista, på gott och ont (älskar du ena finns risken att du inte älskar den andra). I grund och botten är Final Fantasy XV en slags moderniserad utveckling av de gamla spelen, komplett med bilar och mobiltelefoner, fast fortfarande i en fantasivärld. Fyra grabbar står i centrum, med protagonisten Noctis – som du kontrollerar – i spetsen. Upplägget är till synes rätt tamt: prins Noctis ska gifta sig med sin barndomsvän, prinsessan Lunafreya, och på så vis ena två kungadömen. Men under den glättiga ytan och roadtrip-inramningen, så döljer sig här en historia med både berörande stunder av vänskap, mörker och nickar till klassiker som Stand By Me (som även sjungs som ledmotiv i spelet – nice touch, om än lite melodramatisk!). Det ska dock sägas att om du vill ha hela historien och bakgrunden så bör du ta dig tid att titta på filmerna Kingsglaive och Brotherhood som förklarar mer om världen, konflikterna och karaktärerna. Square Enix har meddelat att man jobbar på uppdateringar till spelet som ska lägga till fler storylines framöver (trots tio års utvecklingstid finns det alltid saker kvar att fixa…).

Final Fantasy XV chocobo

Jorå, du kan såklart rida på Chocobos även i Final Fantasy XV.

Final Fantasy-spelen har alltid handlat om att utforska, bekämpa fiender och lära känna karaktärer. Final Fantasy XVs strider är mer actionbetonade och påminner mer om Kingdom Hearts än de gamla klassikernas turbaserade strider (vilket inte är konstigt då just Kingdom Heart-skaparen Tetsuya Nomura varit iblandad i utvecklingen). Vi kan sakna planeringen och taktiken, men onekligen drar actionsekvenserna upp pulsen när man ska vara alert och anfalla och försvara omvartannat. Nackdelen är att stridssystemet kan bli lite rörigt med kameran som ibland gör som den vill och lås-funktioner som inte alltid känns 100%. Spelet har ett så kallat ”wait-mode” där man ska kunna planera sina drag och strategier á la planeringsläget i Dragon Age: Inquisition, men det läget är ärligt talat varken hackat eller malet. Antingen kör man simpel, turbaserad strategi (som förr) eller så kör man action. Och när man får häng på det och kan kalla in sina partners och utföra maffiga kedjeattacker så är det väldigt tillfredsställande. En stor del av FF har dock tweakats (till det sämre) och det är summons. Dessa enorma, utomvärldsliga krafter som kan vända en fight är nu begränsade till att bara dyka upp när vissa kriterier uppfyllts. Det gör dom förvisso mer exklusiva och värdefulla, men det är också frustrerande när man skulle ha behövt dom till en seg boss med till synes oändlig energi och istället får dem på en fiende som blåser omkull bara man hostar på dom.

Rent spelmässigt är Final Fantasy XV i princip som vilket sandlådespel som helst, även om det inte är i närheten så stort som säg The Witcher 3. Du och ditt gäng kör runt i vrålåket, gör uppdrag, kan ta side quests och får tillfälle att gotta ned er i små – men fina – stunder såsom när vännen Ignis lagar mat för alla varje gång man slår läger eller då Promptu tar bilder som man kan se tillbaka på varje dag man spelat igenom. Det är de här fina, personliga toucherna som gör FF XV minnesvärt, inte nödvändigtvis storyn eller helt unika uppdrag.

final fantasy xv

Stridssystemet är grymt när det funkar som bäst – men det är inte alltid

Grafiken är verkligen vacker, med iögonfallande detaljer, naturtrogna färger på miljöer och materialytor samt ett bilduppdateringsflyt som håller sig ganska stabilt runt 30 fps, vilket är helt OK. PS4 Pros extra resurser används väl för att uppnå detta och vi kan inte annat än slå ett extraslag för det vackra HDR-läget som lyfter allt ytterligare ett par snäpp (läs allt om HDR och vilken tv du ska köpa). Final Fantasy-serien har alltid varit väldigt japansk, vilket innebär att manga- och vuxenanime-estetik är allena rådande. Monstren är stora och läbbiga, männen är ofta unga, vältränade, med spikfrissor och metrosexuella undertoner, samtidigt som kvinnorna ofta är lättklädda, unga och sexiga (fast ändå inte så extremt som i till exempel Dragon’s Crown). Upplösningen i vissa bakgrunder och detaljer är dock lite svajig och skapar jaggies och moiré-mönster, vilket drar ned det annars vackra intrycket något.

Musiken känns som ett filmsoundtrack, med stråkar, finstämda pianoslingor och låtar som i fel händer hade känts cheesy, men faktiskt funkar riktigt bra med stämningen man snabbt etablerar. Röstskådespeleriet (på både engelska och japanska) är övertygande och skapar varma karaktärer och även om förinspelade röster inte lämnar samma djup åt fantasin som bara text gör, så lyckas man ändå få till överlag bra och vettiga dialoger som känns lagom långa. Birollerna ges dock inte samma utrymme och vi längtar fortfarande efter en motståndare som förkroppsligar ens hälften av mörkret och magnetismen som sjuans Sephiroth hade.

Final Fantasy XV boss

Bossarna är feta och halva nöjet med FF XV!

Spelbarhetsmässigt är Final Fantasy XV lite vad du gör det till. Här finns onekligen friheten att utforska, leta gömda bossar och supervapen, utföra quests som ger pengar och berömmelse eller bara irra runt och samla ingredienser och recept till nya maträtter (vilket är roligare än vad det kan låta). Andra halvan, som vi nämnt ovan, är mycket mer linjär och fokuserar på att man ska följa historien vilket gör att valfriheten begränsas och spelet kan kännas lite repetitivt, om än mer intensivt. Det har kanske varit någon kock för mycket iblandad i hopkokandet av Final Fantasy XV (ursäkta ordvitsen) sett till spelet som helhet. Det tar runt 25-30 timmar att klara spelet med några valfria utsvävningar och det känns väl som en ganska rimlig tid, även om du som gillar att göra och hitta allt säkert kan räkna med dubbla speltiden. Menysystemet är relativt lättnavigerat (japanska spel lider ofta av för många och krångliga undermenyer) och här finns incitament att prova nytt och utveckla nya förmågor.

Vi blev väldigt förtjusta i världen som är Final Fantasy XV och flera av huvudkaraktärerna. Det är vackert, relativt lätt att komma igång med och svårt att slita sig. En klocka (som går även i paus-meny – synd!) talar om att två timmar flyger förbi som ingenting när man ska klara av några uppdrag och det återfinns en längtan att gå tillbaka till världen och se vad mer vi kan åstadkomma och uppleva innan äventyret är slut. Och mycket mer än så kan man väl inte begära av ett action-rollspel som lämpligtvis gör dig sällskap över jul- och nyårshelgerna?