Familjen Bélier är inte som alla andra familjer. Både far, mor och son är döva, dottern Paula kan emellertid både tala och höra, något som gjort henne till familjens språkrör i det mesta. Dels i att driva mjölkgården de bor på, men också i lite mer dråpliga situationer, som att försöka beskriva familjens husläkares råd till mor och far att de inte får ha sex, så att underlivssvampen de båda lider av kan få tid att läka. Denna härligt pinsamma, lågmälda och humoristiska ton återfinns genom hela filmen samtidigt som ett mer allvarsamt dilemma långsamt växer fram.
När Paula av en händelse börjar i skolans kör, upptäcker den karismatiske sångläraren Fabien att hon är något av en sångfågel. Här tar filmen fart på riktigt och Paulas skönsång blir metaforen för hennes liv i ett nötskal. Som ensam hörande i en döv familj, har hon blivit uppfostrad som döv, något som avspeglas i hennes röst, som kräver mycket kraft och vilja för att blomma ut helt. Den förlösande känslan när detta väl händer, är nog lika stark för oss åskådare som den är för Paula i filmen.
Paula måste nu bestämma sig för att antingen fullfölja sin sångkarriärs drömmar, flytta till Paris och starta ett nytt liv eller bli kvar i det gamla.Priset blir dock samtidigt att överge sin familj då den behöver henne som mest. Särskilt med tanke på att burduse pappan Rodolphe planerar att ställa upp i borgmästarvalet som stundar, och är helt beroende av dotterns tolkande för att nå ut med sitt budskap.
Familjen Bélier är en känslosam historia som träffar rakt i hjärtat. Louane Emera som spelar Paula framkallar rejält med gåshud med sin fantastiska röst, som blir central i filmen. Hennes naturliga skådespel skapar stark trovärdighet och det märks tydligt att samspelet med regissör Eric Lartigau sitter klockrent. Det roliga med Familjen Bélier blir att kombinationen fransk film, som ju ofta är väldigt snackig, och det centrala temat dövhet paradoxalt nog, gifter sig perfekt. Manus och upplägg är så bra att det sällan blir tyst i filmen trots mycket teckenspråk. För även om nästan all dialog i familjens hem är på teckenspråk så hjälper Paula oss genom att på ett naturligt sätt tolka även för oss som tittar på filmen, utan att det känns varken krystat eller konstigt.
Eric Lartigau visar oss också på ett kraftfullt vis hur mycket vi tar hörseln för givet och hur både svåra och komiska situationer som kan uppstå. Självklart dras dråpligheten till sin spets med hjälp av Karin Viard som spelar mamma Bélier, som är lite smått hysterisk och inte skäms för någonting. En härligt underhållande pusselbit i filmen som skapar lättsamhet även i de mest tunga scenerna. Sammanfattningsvis är alltså Familjen Bélier en lika ledsam som rolig film, inte bara för frankofiler och sångfåglar. Jag är nämligen ingetdera, likväl älskar jag Bélier, både familjen och filmen. Det här är det bästa från Frankrike sedan En oväntad vänskap, och ingen borde således missa den.
Så här sätter vi betyg på Senses
2 kommentarer
Det tråkiga med denna film är att den tyvärr inte tillför kunskaper om döva människor.Att låta hörande spela döva, då det finns döva skådespelare, får mig att tänka på 30 – talets amerikanska filmer, där man bara använde sig av vita personer som spelade svarta…
På 50 talet tog man bort ordet dövstum, drygt 60 år senare hänger den felaktigt kvar hos en del människor.
Det heter D Ö V . Döva är inte stumma och tycker att det är kränkande att bli tilltalad stum.
Du har sett en hel film om ”döva” spelad av hörande, du lärde dig ingenting om döva från den filmen
Det gör du nu av mig…
Hej Elin! Vi tackar för synpunkterna, och jättebra att du belyser det felaktiga ordvalet dövstum. Jag kommer ändra detta i recensionen.
Huruvida endast döva borde spela döva håller jag emellertid inte med om. Skådespelare är just skådespelare, och bara för att det finns döva skådespelare, betyder inte det att en filmkaraktär som är döv automatiskt gestaltas bättre av en döv skådespelare. Det skulle exempelvis betyda att François Cluzet inte skulle få göra den underbara rollprestationen som förlamad man i rullstol, som han gör i ”En oväntad vänskap”, för att den rollen istället måste spelas av en förlamad person för 100% autencitet. Eller att Frodo i Sagan om Ringen tvunget måste vara en meter lång i verkligheten. Det resonemanget håller liksom inte.
Sen vill jag vill också påstå att, även om det inte nödvändigtvis var syftet med filmen, jag visst lärt mig någonting. Det finns nämligen en scen i slutet av filmen där man filmar och tar upp ljudet på ett sätt som ska simulera hur det är att vara döv. detta rörde mig väldigt mycket och fick mig att tänka efter hur mycket jag tar det för givet att höra.
i slutändan får vi inte glömma att filmer är filmer, ofta görs de bara för att underhålla eller engagera på något vis. Det behöver därför inte vara en dålig film bara för att den inte gör oss till experter i ämnet den berör.
// Christian Moberg