Familjen Bélier är inte som alla andra familjer. Både far, mor och son är döva, dottern Paula kan emellertid både tala och höra, något som gjort henne till familjens språkrör i det mesta. Dels i att driva mjölkgården de bor på, men också i lite mer dråpliga situationer, som att försöka beskriva familjens husläkares råd till mor och far att de inte får ha sex, så att underlivssvampen de båda lider av kan få tid att läka. Denna härligt pinsamma, lågmälda och humoristiska ton återfinns genom hela filmen samtidigt som ett mer allvarsamt dilemma långsamt växer fram.

När Paula av en händelse börjar i skolans kör, upptäcker den karismatiske sångläraren Fabien att hon är något av en sångfågel. Här tar filmen fart på riktigt och Paulas skönsång blir metaforen för hennes liv i ett nötskal. Som ensam hörande i en döv familj, har hon blivit uppfostrad som döv, något som avspeglas i hennes röst, som kräver mycket kraft och vilja för att blomma ut helt. Den förlösande känslan när detta väl händer, är nog lika stark för oss åskådare som den är för Paula i filmen.

Familjen Bélier_2

Paula måste nu bestämma sig för att antingen fullfölja sin sångkarriärs drömmar, flytta till Paris och starta ett nytt liv eller bli kvar i det gamla.Priset blir dock samtidigt att överge sin familj då den behöver henne som mest. Särskilt med tanke på att burduse pappan Rodolphe planerar att ställa upp i borgmästarvalet som stundar, och är helt beroende av dotterns tolkande för att nå ut med sitt budskap.

Familjen Bélier

Familjen Bélier är en känslosam historia som träffar rakt i hjärtat. Louane Emera som spelar Paula framkallar rejält med gåshud med sin fantastiska röst, som blir central i filmen. Hennes naturliga skådespel skapar stark trovärdighet och det märks tydligt att samspelet med regissör Eric Lartigau sitter klockrent. Det roliga med Familjen Bélier blir att kombinationen fransk film, som ju ofta är väldigt snackig, och det centrala temat dövhet paradoxalt nog, gifter sig perfekt. Manus och upplägg är så bra att det sällan blir tyst i filmen trots mycket teckenspråk. För även om nästan all dialog i familjens hem är på teckenspråk så hjälper Paula oss genom att på ett naturligt sätt tolka även för oss som tittar på filmen, utan att det känns varken krystat eller konstigt.

Familjen Bélier_1

Eric Lartigau visar oss också på ett kraftfullt vis hur mycket vi tar hörseln för givet och hur både svåra och komiska situationer som kan uppstå. Självklart dras dråpligheten till sin spets med hjälp av Karin Viard som spelar mamma Bélier, som är lite smått hysterisk och inte skäms för någonting. En härligt underhållande pusselbit i filmen som skapar lättsamhet även i de mest tunga scenerna. Sammanfattningsvis är alltså Familjen Bélier en lika ledsam som rolig film, inte bara för frankofiler och sångfåglar. Jag är nämligen ingetdera, likväl älskar jag Bélier, både familjen och filmen. Det här är det bästa från Frankrike sedan En oväntad vänskap, och ingen borde således missa den.