Spretig, orealistisk och full av missad potential.

Regissören och manusförfattaren Alexander Payne står bland annat bakom den välgjorda filmen Sideways med Paul Giamatti. Downsizing har, till skillnad mot hans tidigare filmer, en stor budget och många specialeffekter. Två aspekter som strax blir plågsamt tydligt att Payne inte bemästrar.

Rolf Lassgård i sin största roll..!

Den norske forskaren Dr. Jorgen Asbjørnsen (Rolf Lassgård) lyckas med att uppfinna en formel som minskar ned en människa eller ett djur till 1/2000 storlek. En normallång person blir ca 12 centimeter lång. Fördelarna är många: dina pengar mångdubblas och du blir plötsligt miljonär, du kan bo i lyx på en pytteliten yta. Du blir inte dyr i drift då maten räcker längre. En rejäl reklamkampanj dras igång och fler och fler väljer ”downsizing”, som tekniken kommer att kallas. Paul Safranek (Matt Damon) och hans fru Audrey (Kristin Wiig) väljer att göra det oreversibla ingreppet. Dock så kommer det visa sig att det inte alls kommer att bli en värld i lyx för Paul, utan precis tvärtom.

Kan det vara något för oss?

Först ut måste jag varna för att se trailern om du ska gå och se filmen. Den berättar mer eller mindre hela filmen och avslöjar framför allt en stor och viktig twist. Så har man sett trailern är de första 40 minuterna helt onödiga. Jag hade som tur var inte sett den så jag tycker faktiskt att de första 40 minuterna är bäst i filmen.

Sen börjar det spåra ur; när vår huvudperson genomgått processen och blivit liten som en Star Wars-actionfigur flyger realismen ut genom fönstret. Ivan Reitman (eller om de var Richard Donner som sa det först) sa att ”man ska aldrig be publiken köpa mer än en orealistisk sak per film”: ”Det finns spöken och man kan fånga dem”, ”en man kan flyga” osv. I Downsizing skulle de ha sålt oss på att man kan minska ned en person med hjälp av en norsk forskare, vilket de också gör. Men sen ballar det ur.

The only way to travel.

När en animerad familjefilm som Ett småkryps liv från 1998 innehåller mer realism än ett drama från 2018 har vi stora problem. För till exempel så finns det något som heter ytspänning. Hade jag varit 12 cm lång och i handen har jag ett glas med vatten så hade ytspänningen  gjort att vattnet hade legat uppe på glaset som en stor geleklump. Min röst hade varit för ljus för att höras av vanliga människor. Kläderna på kroppen som i filmen är lika tunna och välsittande som på en stor person skulle ha varit grova som dockkläder. När vi är i den lilla världen ser allt ändå ut som vanligt. Alla detaljer som skulle kunnat vara så kul att leka med; som att se vad de använt för saker för att bygga saker åt de små människorna går helt förlorad. I en sekvens så använder man en mygg-mikrofon på ett litet podium och i en annan så har de en äkta ros och det är mer eller mindre så långt som lekfullheten sträcker sig.

De stora Absolut flaskorna är det enda som vittnar om storleken. Notera bordet som ser ut som vanligt trä.

Saker gjorda av trä ser ut som vanligt trä, i vår storlek. Kvisthålen borde vara gigantiska i pyttevärlden -men nej då, det ser precis ut som vanligt. När vi är i mini-världen finns det väldigt få saker som verkligen vittnar om det. De krympta åker båt – stor som en modellbåt – på en fjord i Norge; minsta lilla våg hade fått den att välta. Ingen verkar ha någon som helst oro för detta? Vanligt regn, snö eller hagel hade förmodligen dödat en så liten person. Det enda som nämns som faror för de som blivit downsized är myggor och fåglar. Skyddet de har då är ett nät ovanför staden, så att dessa faror inte kan komma in. Resten av djurvärlden då? Det finns många djur som lätt skulle kunna ta sig igenom ett fånigt nät. För att inte tala om människor. Ett barn som får tag i en ”downsizad” person och tror att den är en leksak, eller kompisgänget som är fulla och går hem från krogen och ramlar över en pyttestad, ”skyddad” av ett nät…

Här är det väldigt tydligt att filmskaparna inte har tänkt till. Eller kanske har de inte orkat tänka för de ansåg inte att det skulle vara viktigt. För mig som publik så är det väldigt viktigt, för det hade fått mig att kunna koncentrera mig bättre på storyn istället för att irritera mig på den fullkomliga avsaknad av realism som filmen ber oss att svälja.

Matt Damon gör en Matt Damon; han glider igenom filmen utan större utsvävningar eller emotionella utbrott. Godkänt, men inte mer. Paul Giamatti skulle ha spelat rollen från början och det hade varit ett många gånger bättre val. Sen har vi den alltid duktiga Kristin Wiig, som levererar precis det som väntas av henne men inte mer. Hennes karaktär försvinner väldigt abrupt ur filmen och hörs eller ses aldrig igen.

Hong Chau spelar en vietnamesisk kvinna som vågade stå upp för sin by och därmed blev slängd i fängelse, tvingad att bli ”downsizad” för att sedan skickas i en TV-kartong till USA med 16 andra fångar. Hon är den enda som överlever och av olika anledningar hamnar hon i samma lilleputtstad som vår huvudperson. Förutom att vi aldrig får något riktigt grepp om henne, så har hon – eller någon – valt att hon ska ha det klassiska, hårda staccato sättet att prata. Det resulterar i att allt hon säger blir ofrivilligt humoristiskt och värst av allt är en scen då hon ska vara rolig och räknar upp de åtta olika knull-ställningarna som amerikanarna har. Det blir som den klassiska scenen i Full Metal Jacket. En lång rad av konstiga val både i manus och regi gör att jag inte köper den här karaktären över huvudtaget. Vill understryka att Hong Chau är duktig, men manus och regi gör att det blir en nidbild istället för en hyllning.

Den alltid lika kompetenta Christoph Waltz.

Filmens handling tar en tvär vändning, som sagt, och i och med det så får vi möta den galne serben Dusan Mirkovic – spelad av den otrolige Christoph Waltz. Sen jag såg detta geni första gången i Inglorious Basterds så han varit på min topp-fem-lista. Här är han bra som vanligt, men filmens uppbyggnad gör att han kommer in sent i storyn och där vi är som publik har svårt att hänga med på hur viktigt han faktiskt är och kommer bli.

Rolf Lassgård gör amerikansk filmdebut i och med denna film och det gör han med bravur. Han får visa en lång rad känslor och det riktigt kul att se. Man sträcker på sig över att vara svensk. En till svensk som gör amerikansk filmdebut är den mycket duktiga Margareta Pettersson. Tyvärr är hennes karaktär, som jag valt kalla för ”fröken Exposition”, osedvanligt jobbig och humorn hennes scen blir mycket ansträngd.

Ju mer jag tänker på den här filmen desto lägre betyg får den, för jag har aldrig varit med om en film som missat sin potential så grovt som denna. Idén är i grunden genial, utförandet är uselt men ändå i samma andetag så är effekterna välgjorda. Men i slutändan saknas en hel del effekter och eftertanke i produktionsdesign för att bygga upp en mer realistisk minivärld.