FPS-klassikern Doom återuppstår i ny skrud efter dryga 20 år och frågan är om modern grafik är tillräckligt för att locka en ny generation som inte har någon nostalgisk koppling till originalet?

doom

Utvecklarna ID Software var närmast legendariska på 90-talet. I och med att PC allt mer började etablerade som spelmaskinen nr 1 med 386:an och framåt så växte också en ny, mega-populär genren fram: First Person Shooter (FPS). Wolfenstein 3D (som också fått en nyutgåva) var spelet alla snackade om och hade installerat på sina pyttesmå hårddiskar, men sen kom Doom och imponerade med sitt pumphagel och sin helvetiska miljö (bokstavligen). Med tiden kom flera uppföljare, som blev allt mindre uppmärksammade och rockstjärne-statusen hos John Carmack – som praktiskt taget var med och ”skapade” FPS-genren – eroderades bit för bit, till den grad att han nu idag har det kämpigt att få igång sina Kickstarter-projekt. Under decennierna har FPS blivit en överetablerad genre med jättespel som Destiny, Halo och inte minst Call of Duty. Kan en hyllning till forna tider vara svaret för att återta kronan?

Doom (som kan spelas i solo- eller multiplayer-läge) utspelar sig (till en början) på planeten Mars, men efter ett tag leder resan ned till huvudattraktionen: självaste helvetet, med sina färgstarka invånare i form av blodtörstiga demoner. Man har försökt skapa en story som ska rama in slaktandet, men den behövs knappast (och är heller inte särskilt intressant) då man spelar Doom för röjjet och de feta vapnen. Och på den fronten levererar ID Software och Bethesda ordentligt – när det är som mest intensivt är det riktigt kul och adrenalinpumpande. Här finns coola vapen som kan uppgraderas och grafikmotorn leverar blixtrande 60 fps, som är så snabb att man nästan blir åksjuk till en början. Detta kommer på bekostnad av grafikens detaljer, som förvisso är bra, men inte särskilt spektakulära i fråga om miljöer, långt skärpedjup och de allra mest omväxlande fienderna. Men det spelar mindre roll, eftersom man inte spelar Doom för vykortsutsikten utan för att peppra helvetets hejdukar fulla med bly. Och den delen funkar som sagt väldigt bra.

Doom är som bäst när man kommer till helvetet.

Doom är som bäst när man kommer till helvetet. Här med 2016-års version av Cacodemons.

Vad som inte funkar lika bra är beslutet att man velat få in lite ”problemlösning” och story i ett spel där det känns som ett icke-organiskt bihang. Problemen i Doom är ofta väldigt simpla och består i att hitta en viss nyckel eller ett visst objekt, i sann 90-talsanda. Kruxet är att banorna är ganska stora och röriga och kartan – som är någon slags 3D-modell man kan vrida runt på, i en undermeny – mest är frustrerande och svårtydd med för lite nyttig info. Detta gör att man fastnar i planlöst letande och trial-and-error springande och det drar ned hela tempot och med det intresset. OK om man har stora, cineastiska ambitioner att berätta en story men här är det mest i vägen för det man kommit till festen för.

Ett annat problem idag, som inte var det 1993, är att fienderna första timmarna är alltför enformiga. Till en början finns en viss nerv och de brutala avsluten (Glory Kills) påminner om varför spelet har en 18-årsgräns. Men snart finner man sig i strider som känns generiska, spawnande och repetitiva och det tar ett gäng timmar innan det börjar bli omväxlande och roligt på riktigt. Ljudet är också retro, men lite på fel sätt med skrikiga rockgitarriff och monster-samplingar som på riktigt låter som en skådespelare som gör kräk-ljud i en mikrofon. Det är något för lite tryck i surround-mixen så spelet kommer mest till sin rätt med ett par riktigt bra hörlurar (Plantronics RIG är helt suveräna, och finns nu i nyare modell också).

Det finns gott om påskägg och nickar till gamla ID Software-spel utspridda.

Det finns gott om påskägg och nickar till gamla ID Software-spel utspridda.

Summa summarum så är Doom i 2016-version en trevlig, men lite blandad godispåse. Frame rate:n är fantastisk och när det hettar till som mest i striderna så är det ren, pulshöjande action-underhållning! Samtidigt dras upplevelsen ned lite av b-känsla i fråga om speldesign och ljudläggning och sökandet efter nyckelkort kan ibland kännas trist och utdraget. Det finns en – troligtvis medveten – ton av retro och det har sin charm, men det gör också att spelet känns som något av en föråldrad speldesign med modern(are) look. Därför tror vi också att gamla Doom-fans kommer att ha allra roligast med detta spel, även om nya FPS-diggare borde ge det en chans också. Bara man har lite överseende med de gamla skavankerna.