Guillermo Del Toros kostymskräckis har sina stunder, men lyckas inte riktigt överraska trots tappra försök.

”Gamla, kusliga hus med spöken med minnen” är en oerhört trång genre. Det går att räkna upp otaliga exempel på filmer med temat – många misslyckade, såsom The Haunting, Mama och vissa lyckade, till exempel The Others och Barnhemmet (som Del Toro varit med och producerat). Mexikanske regissören Guillermo Del Toro slog en hel värld med häpnad när han gav oss sin djupt originella, personliga film med stark, inre smärta, ackompanjerat med ett sällsynt vackert foto och rå, brutal realism – flerfaldigt Oscarsnominerade Pans Labyrint. Sen dess har intresset aldrig dalat för den visuella regissören och mörka historieberättaren, som bland annat hunnit doppa fötterna i skräckspelsgenren i hans och Kojimas numera nedlagda Silent Hills (P.T) och fått fina recensioner för sina serietidningsadaptationer Hellboy och Pacific Rim. Med Crimson Peak ger han sig på att berätta sin egen historia i kostymerna och andarnas tid.

crimson-peak-trailer

Det är slutet av 1800-talet och i Buffalo, NY, uppvaktas en rik byggherre av en brittisk gentleman som försöker få honom att investera i maskiner för att snabbare gräva upp röd lera, som kan leda till bättre tegelstenar. Den brittiske gentlemannen, Thomas Sharpe (Tom Hiddleston), förälskar sig snart i byggherrens dotter Edith (Mia Wasikowska) en tjej med skinn på näsan som gärna säger vad hon tänker och innerst inne drömmer om att bli författare. Edith fick besök av sin döda mors kusliga ande som liten med varningsorden ”beware of Crimson Peak” i örat. Thomas pianospelande syster Lucille (Jessica Chastain) verkar dock inte överlycklig av broderns val av brud och då pressande omständigheter sätter allt på prov så tvingas snart situationen fram där Edith väljer att åka till England för att bo med syskonen och tillika sin nya make, Thomas Sharpe. Men huset, Abberdale Hall är precis lika kusligt som det ser ut vid första anblick och snart framgår det att hemligheterna är fler än Edith först kan tro och den röda leran som färgar marken blodröd, döljer en hemsk sanning som försökts kvävas länge…

Det är svårt att berätta för mycket om Crimson Peak utan att ge bort några av filmens överraskningsmoment. I princip kan man säga att detta är en skräckis-thriller med såväl missnöjda spöken och andar, som en intrikat mordhistoria. Anslaget är starkt – karaktärerna och världen etableras snabbt och skickligt av Del Toro, som både skrivit och regisserat och trots vissa politiska floskler så får vi snabbt grepp om Ediths karaktär och drivkraft. I en del av detta så får hon höra av en manlig bokförlagspamp att hon inte borde skriva om spöken utan ”kvinnor ska skriva om romantik”. Förutom att påståendet fångar tidsandan – i dubbel bemärkelse – så anknyter det ironiskt nog också mycket till själva filmen vi ser. Crimson Peak visar sig – ironiskt nog – vara som allra bäst och ha mest fingertoppskänsla i början av historien, när romantiken och spänningen står i centrum. Man fångas och blir nyfiken på Thomas Sharpe och hans iskalla syster. Vem är de? Vad vill de egentligen? Är Thomas ärlig i sina intentioner gentemot Edith, eller vill han bara komma åt hennes fars investeringspengar? Höjdpunkten är en Wiener-vals som kunde vara slutscenen i vilken Disney-film som helst. Pampig, snygg och med en cool detalj om ett tänt ljus.

crimson-peak-trailer-svensk-text

Men sen går det tyvärr utför. Snabbt. Efter att Edith flyttar till England (vilket inte är en spoiler, det visar ju både trailern och affischen) så går vi från kostym-thriller till ren och skär explotation; en slags över-kokt giallofilm med högt produktionsvärde som har sitt klimax i en slutscen som blir nästan en parodi på genren. Det är på tok för lätt att lista ut hur saker hänger ihop och vad de två syskonens mörka hemlighet egentligen är, samtidigt som skräcken inte riktigt höjer sig över ”det-blir-tyst-sen-hoppar-man-till-av-hög-musik”-kategorin, effekterna och designen på spökena är halvdana och våldet – brutalt och grafiskt som det alltid är i Del Toros filmer – är inte är tillräckligt återkommande för att göra de fansen nöjda heller. Istället får man lite av varje i en kompott som håller ihop tack vare de charmiga skådespelarna. Framförallt är Tom Hiddleston filmens stora behållning. Han gör, förvisso, en version på sin omtyckta Loke-figur från Avengers och Thor, men han är en fröjd att titta på och låta sig charmas av. Mia Wasikowska håller uppe sin del av utmaningen, även om hon känns lite som en blekare version av Kate Hudson och Jessica Chastain (som vi såg i just Mama, för ett par år sen) är inte direkt redaktionens favorit. Chastain har en kvalitet och en bra lägstanivå, men vi väntar fortfarande på att få se henne i den där rollen, som bara hon kan göra. Charlie Hunnam är blek som Ediths barndomsvän/avlägsna kärleksintresse och känns inte rätt för rollen som läkaren. Detta är alltså filmen han gjorde istället för 50 Shades of Grey. Nu var det kanske inte fel av honom att passa på tantsnusk filmen, men vi måste ändå undra om detta är det bästa man kan få ut av en man som burit en hel kultserie (Sons of Anarchy)?

crimson-peak-mia-wasikowska

Den goda nyheten är att Crimson Peak är underhållande och hygglig underhållning medan den håller på. Kläderna, fotot och scenografin är otroligt vackra och extravaganta och det fick oss nästan längta – och hoppas – att filmen skulle svänga av sin väl upplogade skräckstig för att istället bli ett spännande kostymdrama, en Jane Austen-historia med detektivinslag. Tyvärr kletar Crimson Peak till slut obönhörligen ned sig i mycket samma röriga lera (ursäkta ordvitsen) som Mama och The Haunting och lyckas inte överraska och gripa på samma sätt som exempelvis The Others. Sevärd för sin scenografiska snygghet, sina kostymer och sitt skådespeleri överlag, men som helhet varken särskilt skrämmande, originell eller överraskande. Guillermo Del Toro har kvaliteten som filmmakare och historieberättare, det vet vi och han har aldrig gjort en direkt dålig film. Men han behöver hitta tillbaka till det personliga som gjorde hans genombrottsfilm Pans Labyrint så oförglömlig. För som läget är just nu så börjar han leva lite på gamla meriter.