Pixar kammar hem full pott! Coco är ett fullkomligt mästerverk.

Produktionsbolaget Pixar började som en del av Lucasfilm, men blev 1986 uppköpta och räddade från nedläggning av Apples Steve Jobs. 1995 kom deras första, helt 3D-animerade, långfilm Toy Story och succén var given. 2006 köpte Walt Disney Pictures Pixar och även Disney nuförtiden har en egen 3D-studio så släpps Pixars filmer fortfarande under Musse Piggs flagg. Efter många succéer, såsom Hitta Nemo, Upp, Monsters Inc och Wall-E, så är det svårt att tro att de faktiskt kan släppa ifrån sig även en del mindre bra filmer, såsom Bilar 2 och 3 och Modig. Men sen så har vi Coco – en film som varit i produktion sen 2011 och det märks, för den tar allting till en helt ny nivå.

De dödas rike har många upplevelser.

Den unge pojken Miguel lever med sin familj i Mexiko; han älskar musik och drömmer om att bli en lika duktig mariachi (speleman) som Mexikos mest berömda sångare, Ernesto de la Cruz. Problemet är att musik är fullkomligt förbjudet i Miguels familj sedan flera generationer bakåt i tiden. I ett desperat försök att komma med i en talangjakt hamnar Miguel i de dödas rike och där möter han inte bara sin gamla släkt utan han finner också svaret på en gammal släkthemlighet…

Regissören Lee Unkrich är geniet bakom filmer som Hitta Nemo, Monsters inc och senast Toy Story 3. I Coco har han även skrivit grundhistorien som manuset är baserat på. Styrkan i filmen är hur otroligt skickligt historien är uppbyggd. Precis som i Upp så får vi en snabb genomgång av filmens problematik och knappt en minut in så har vi fått berättat allt vi behöver veta för att bara kunna njuta av det vi ska få uppleva.

Familjen ger sin välsignelse, men det finns en hake.

Vi på visningen skrattar och gråter om vartannat, jag har nog inte varit på en sån här emotionell berg-och-dal-bana sen jag såg Insidan Ut och den filmen är fortfarande väldigt bra, men inte i närheten så välgjord som denna. En varning för de lite yngre barnen är att den är inte helt oläskig. Dels är vi i de dödas rike med många skelett, de är dock väldigt fint gjorda och inte särskilt skrämmande, men mot slutet finns det en hel del mera vuxet innehåll.

För min egen del så såg jag filmen på sämsta möjliga sätt, då jag ser inte filmer i 3D om jag inte absolut blir tvungen och jag ser absolut inte filmer som är dubbade till svenska (Du blev tvungen till båda, det är ditt jobb! / redaktören). I samma andetag vill jag säga att detta har ingenting med den svenska dubben att göra, för den är i världsklass, men jag vill helt enkelt se filmen på originalspråk då många ordvitsar och annat går förlorade i översättningen. Så när jag satte mig ned och läste förtexten på svenska sjönk mitt hjärta i ungefär tio sekunder, men sen kom jag in i filmen. Den här filmen är så perfekt gjord att det störde mig inte det minsta att den var på dubbad. Det har aldrig hänt mig tidigare. Så om jag kunde dela ut högre betyg än tio hade jag gjort det!

Miguel och gammelfarmor Coco.

Finns det något negativt med den här filmen då? Det är har varit en enda lång hyllning nu, men hur mycket jag än funderar så kan jag inte komma på något. Filmens manus av filmens med-regissör Adrian Molina i samarbete med Matthew Aldrich är så smart uppbyggt att det inte fastnar i några fallgropar. Lösningen att komma tillbaka till de levandes rike är superlätt, men karaktärerna vill inte ta den lätta vägen och anledningen är klar och tydlig. Vi sitter inte och irriterar oss på att de beter sig konstigt eller dumt.

Dante är helt underbar. En av de bästa Disney-hundarna någonsin.

I den svenska versionen spelas Miguel av Adrian Macéus, som har spelat Billy Elliot på Stadsteatern. Han för oss genom filmen och hans talang går inte att ta miste på, för Miguel har en lång rad känslor att framföra. Jonas Malmsjö spelar Hector, en död man som inte får komma över bron till de levandes rike då ingen har satt upp hans bild. Hans karaktär är komplex och om man först misstar honom för en fåntratt är men gravt fel ute. Jonas gör honom med smärta och värme på ett mycket imponerande sätt. Sist vill jag nämna Anders Öjebo som spelar stjärnan Ernesto de la Cruz med bravur. (Har nu sett Coco på engelska och i 2D och en mini-recension av den versionen finns längst ned under trailern)

Sammanfattningsvis så kan jag inget annat än att tok-rekommendera den här filmen. Det är ytterst sällan som jag delar ut tior. Det var någon som sa till mig att man kan aldrig ge en film mer än en nia då den alltid kommer att ha någon brist och det är den emotionella poängen som ger filmen en tia. Så är det inte i det här fallet. Den har filmen är en solklar tia och med den emotionella poängen så vrider vi upp den till elva.

Tillägg 3 Februari 2018.

I en proppfull salong satte jag mig ned för att se Coco en gång till, denna gång på Engelska och i 2D. Skulle upplevelsen bli en annan, mindre? Större? Bättre? Sämre? Resultatet är att språket hade ingen som helst betydelse. Det var också en underbar upplevelse att se den i en fullsatt salong med många barn i olika åldrar, barn som var andäktigt tysta och såg filmen rakt igenom utan att vrida på sig av tristess. Den här filmen är och förblir ett mästerverk.