Detta är nu faktiskt hela tre gånger som jag sett spanska succé-filmen Barnhemmet (El Orfanato) – första gången var i somras, på en bio-premiär och nu har jag sett den två gånger till på kort tid, dels på dvd dels på Blu-ray. PAN Vision har lyckats få till en alldeles utmärkt Blu-ray-version som jag fått nöjet att sätta tänderna i.

I korthet handlar Barnhemmet om Laura (spelad av Belen Rueda, bl a Gråta med ett leende), en kvinna som vuxit upp på ett barnhem någonstans i Spanien och i vuxen ålder köpt huset för att starta ett eget barnhem där ihop med sin man och deras adopterade son (spelad av Roger Princep). Men det visar sig finnas mer än minnen kvar i huset och sonen berättar snart om barn som leker och talar med honom – men som ingen annan kan se. Föräldrarna viftar bort det hela som ett barns fantasier, då en oväntad händelse plötsligt ställer allt på sin spets…

Juan Antonio Bayona har regisserat Barnhemmet och producent är ingen mindre än den härligt galna och otroligt begåvade, mexikanska regissören Guillermo Del Toro (Pans Labyrint, Hell Boy-filmerna). Del Toros inverkan på filmen syns tydligt och så även inspiration från den spanska framgången med The Others (av Alejandro Amenabar). Det är suggestivt, välspelat och tidvis jäkligt läskigt – oftast med ganska små medel.

Blu-ray-utgåvan ger oss en fin bild, som på sina håll känns aningen under-mättad i fråga om färger, men ändå bjuder bra konstrast och väldigt bra mörker-scener (och det finns gott om sådana). Ljudet (DTS-HD måste få en eloge, förutom att det är kvalitativt bra så används det också för att verkligen förhöja stämningen och sätta tittaren i skäckens centrum. Det var faktiskt en scen som jag först förstod helt och hållet på Blu-ray; när någon vid ett tillfälle undrar “Är det någon annan i rummet?” så trodde jag först att det bara var en allmän fråga, men nu hör man tydligt fotsteg i surroundhögtalarna, som man inte kan koppla ihop med något som händer i bild. Creepy…

Det finns också hyfsat med extramaterial, som annars ligger på andra skivan på dvd-utgåvan. Detta är lågupplöst och innehåller bl a talangfulle barnskådespelaren Roger Princeps provfilmning, samt en “borttappad film”, intervjuer och andra inslag kring filmens skapande-process som verkligen sätter dig in i princip i allt (är ibland tveksam till såna här inslag, som med precision dissikerar varje bit av filmen och dess “magi”)

Barnhemmet är en grymt välgjord och tidvis riktigt läskig film. Den är också ganska perfekt i tid (105 minuter) och är som sagt välspelad och välskriven. Mitt enda förbehåll mot den är att den känns som den försökt få in väldigt mycket “element” från skräck-genren och flera gånger kunde jag inte låta bli att känna att jag sett i princip alla grepp förut, i någon film.

Men helheten är som sagt övertygande och detta är en suverän Blu-ray att krypa upp i soffan med och hålla någon hårt i handen till. 4/5

Jag tänker inte ens ursäkta mig längre, har helt enkelt för omväxlande liv för att kunna hålla dead lines på bloggen, så jag gör mitt bästa i efterskott :) (och fortsätter med det framöver, även om ambitionen är att hålla dem).

Veckans HISS

Utan tvekan så går veckans utmärkelse till Walt Disney Studios Home Entertainment. Deras Blu-ray-släpp av Törnrosa (Sleeping Beauty) fullkomligt knockade mig – har sett den två gånger redan och är så häpen av kvaliteten att det inte gör något att själva filmen är ganska seg och händelselös, jag ser den gärna om och om igen! Disneys “trollkarlar” (för man måste nog kalla dem så) har tagit 70mm-originalet och rensat upp frame för frame (24 bilder är en sekunds film, filmen är 77 minuter = drygt 110 000 bildrutor) och givit oss en film som för första gången släpps i sitt originalformat (bredbild 2.55:1) men också ser mycket bättre ut än något du tidigare sett på Blu-ray (i alla fall tecknat). Man har också återinsatt originalljudet med sex kanaler (eller sju, om man ska vara petig) och även lastat på en hög med bra extramaterial, bland annat ett suveränt kommentarspår innehållandes picture-in-picture med bl a Pixars John Lassetter och filmgurun Leonard Maltin.

Detta är helt enkelt en ny milstolpe inom Blu-ray och restaurering av en gammal 55-åring, samtidigt som vi får se en trailer av kommande 70-åringen Pinocchio (som kommer i mars nästa år) och inser att även den kommer att se makalöst bra ut. Stående ovationer, Disney!

Att Disney-medarbetarna Hasse Thelin och Miriam Bonassi är två av filmbranschens absolut trevligaste och kunnigaste gör inte att Disney direkt förtjänar utmärkelsen mindre.

Veckans DISS

SJ – SJ, gamla “Statens järnvägar” må göra avbön och lova bättring på förstasidan av sin sajt, men att denna monopol-dinosaurie fortsätts låta härja fritt är för mig ett stort mysterium (eller egentligen inte, bara en frustration egentligen). Osant dyra resor på populära sträckor, tack vare argument som “bra miljöval” och brist på konkurrerande alternativ (i fråga om tidsåtgång och faktiska tåg) toppas bara av deras notoriska vana att strula med avgångar och komma för sent. Det ena X2000-tåget efter det andra rasar ihop och på min X2000-resa mellan Stockholm och Falun i onsdags så kom vi inte bara nästa två timmar för sent fram till slutdestinationen – vi gjorde det dessutom i någon slags 60-talståg med Diesel-lok. So much for that comfort and environmental awarness. Ingen i personalen informerar om vår rätt till ersättning, istället ombeds vi “ha överseende med detta” och en ilsken passagerare som halvt i desperation säger sig vilja gå av får till svar “ja, men gör det då” av den allt-annat-än-ödmjuka personalen. Till SJs heder ska sägas att anmälan om ersättning behandlades snabbt och dök upp i mailen efter 30 minuter. Problemet är bara att “koden” man får inte kan användas online utan bara via deras personliga kundtjänst. Och där kostar det 5% extra på de redan hutlösa priserna… (“ledsen, plattfot, inga pengar tillbaka”)

Men det är fritt fram, så länge inga vettiga alternativ finns så måste ju kunder acceptera det som bjuds. Vad har man för val, liksom? Man vill inte bidra till växthuseffekten med de hemska flygen och man kan ju heller inte tala emot att “de flesta avgångar går fulla”, så det är bara att gilla läget och snällt tugga i sig även fettklumparna som SJ serverar. After all, om det inte passar så finns det ju andra alternativ… (eller, vänta nu…).

När ska även järnvägarna komma in i 1900-talets fria konkurrens?

Återigen lite försenat denna vecka, men håll till godo:

Veckans HISS

Ryan Air – Trots att “lågprisflyget” Ryan Air numera lätt ligger åtminstone i mellan(om inte normal)pris-segmentet, på avgångar i vettig tid (alltså inte såna som kommer fram mitt i natten en torsdag), så är jag imponerad av hur väl de håller tiderna. De går avgår i princip på sekunden och kommer fram ungefär likadant. I helgen var jag i London och på väg dit tjänade vi in en kvart, på vägen hem var vi en kvart sena i take off och bara tio minuter sena vid landning i Skavsta. Bra jobbat, Ryan Air! Även om de som sagt inte är särskilt billiga (med massvis av dolda avgifter, eller särskilt bekväma för den delen) så sätter man stort värde i sån självklarhet som passade tider om man har erfarenhet av andra lågprisbolag.

Veckans DISS

Jag gillar Hornstull-området (“knivsöder”) i Stockholm, men tyvärr är det ytterliggare en aktör som får klä skott där denna vecka, nämligen Cykelringen Hornstull på Hornsgatan. Efter en trafikolycka lämnade jag in min cykel där för reparation och de tog nästan 3 000 kr för att byta hjul, sadel och ställa in växlarna (vilket de gjorde på ungefär två timmar, totalt). Döm om min förvåning när de lämnat kvar en trasig ringklocka, som jag trodde vi var överens om att den också självklart skulle bytas. Jag bad dem fixa det i butiken och de skruvade på den glatt. Sen bad de mig om 25 kr till… Nu är ju 25 kr i sig inte något att direkt bråka om i fråga om reda pengar, men det är smått absurt att kräva det av en kund när man just fått ett tvåtimmars-jobb av den kunden som är värt många, många tusenlappar (särskilt många cyklar säljs nog inte heller så här i vintertid). Klockan och jobbet hade kostat Cykelringen “gratis” att fixa till och köpt dem good will, men bad-willen som inställningen gav (trots att jag dessutom påpekade det) kostar dem istället en kund och dålig reklam på nätet. Hoppas de tycker 25 kr var värt det…

Det har varit en ganska busy vecka på fronten, så istället för att skriva om en sak och hoppa allt annat pga realistiska tidsramar, så skriver jag lite kort och höjd- och lågpunkterna:

SPEL

Det släpptes en del nya spel (som vanligt) i veckan som gått. Microsoft fick ut efterlängtade Gears of War 2 (då jag inte gillade ettan, har jag ännu inte bitit tag i det – men att döma av försäljningen så verkar det bra) och Rare fick ut Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts (båda till Xbox 360). Banjo & Kazooie var ett uppskattat radarpar på Nintendo 64 och hade två, hyfsat framgångsrika plattformsspel där. Nuts & Bolts ska vara ett Xbox 360-spel men det känns precis som ett Nintendo 64-spel, fast med hög upplösning. Det är på sina håll oerhört enkelt, nära på fult och kantigt och presentationen är verkligen tidigt 90-talsstuk med grymtande figurer och mängder med halvtorr text att läsa. Det görs försök till humor och ska verka “retro”, men det känns bara så mossigt. Grejen går i princip på att paret bygger fordon, som man sen utför uppdrag med. Styrningen är bäng, byggandet är riktigt komplicerat och den svenska översättningen suger big-time. Eller vad sägs om meningen “Fordon med dåligt fördelade delar fungerar dåligt”?

För 10-15 år sen hade detta kanske varit lite småcharmigt, idag är det bara så väldigt föråldrat på fel sätt att något annat betyg än 2 av 5 inte kan sättas. Vet inte vem spelet riktar sig till? Barn lär finna det för svårt och komplicerat och vuxna lär inte orka med tonen och genomförandet. Med konkurrensen därute idag från ex Ratchet & Clank, så finns det inte plats för spel som Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts. Ladda hellre hem originalet på Xbox Live (vilket du även uppmanas att göra i spelet…). 2/5

FILM

Walt Disney Studios Home Entertainment (phew! Låt oss säga Disney framöver) släpper flera utgåvor av den fantastiskt, underbara, julklassikern The Nightmare Before Christmas (efter en idé av Tim Burton, men regisserad av Henry Selick – ära den som äras bör). För er som såg mig rekommendera film på SVT förrförra julen så minns ni säkert hur programledaren lite osäkert sa “jaha… sjungande dock-film alltså, eller?”. Nja, stop-motion faktiskt :P Härligt fräsch berättelse om Jack Skellington, som är kung i Halloween town och vill prova på att sköta julens högtid också. Underbar musik med klassiska låtar av Danny Elfman och tre riktigt fina utgåvor som du lär vilja äga allihop: En Blu-ray med suverän bild och 7.1-ljud (TrueHD), en Collector-dvd med ballt reliefomslag och en utgåva till hardcore fansen, föreställandes en Jack Skellington-byst som kan “prata” och kläs ut med julmössa (finns på Webhallen för strax under 600 kr). Enda nackdelen med Limited-utgåvan är att den innehåller dvd istället för Blu-ray-versionen… 5/5

Universal har premiär på Madagascar 2 idag och här bjuds det på fler galna upptåg samt skämt á la ettan. Fullproppad med en massa roliga detaljer och en hel del vuxna referenser, så var det en riktigt skön biostund att avnjuta (bortsett från de två korkade fjortisbrudarna som satt på raden framför mig och fotade sig med blixt inne på biografen… vad är det för fel på folk?). Denna gång hamnar de fyra vännerna på det afrikanska fastlandet, på väg mot New York, och upptäcker att det finns fler djur som är som dem. Nytillkomna på rollistan är Alec Baldwin som den elaka Makunga och Bernie Mac (i en av sina sista roller) som lejonet Zuba. Ett måste är givetvis att du ser den amerikanska originalversionen. 4/5

Resor och mat
Fritidsresor lanserar sajten Reslust.se (SJ behöver inte domänen längre, antar jag…) och ställde till med fest på onsdagskvällen, i regi av erkände fest-maestron Micael Bindefeld, som i vanlig ordning personligen hälsade välkommen. Det bjöds på underbar mat på Kungsholmens restaurang (bl a av mästerkocken Melker) och det tävlades ut resor – lustigt nog var alla vinnare a-listekändisar (eller, iaf, kändisar). Kungsholmens restaurang var mysigt inredd och jag går gärna dit och äter den “vanliga” menyn någon gång snart.

Sitter här, på aftonen av min kommande 31-årsdag och kollar igenom alla sköna spelnyheter som man utan dåligt samvete kan dyka ned i; nu när hösten behagat lägga sig över oss. Förutom ett par uppdateringar i programvaran på Playstation 3 (v2.5) och PSP (v5.0 minsann), som kommer imorgon, så ligger en hel del coola spel på horisonten. Jag dreglar mig redan torr i munnen över samlarutgåvan av Fable II – för trots att Molyneux’s spel aldrig håller allt de lovar, så är de ändå snuskigt underhållande. Att få utvecklas som ond eller god är bara så … härligt.

Om ett par veckor får jag också svar på om PES 2009 kan skölja bort skamfläcken som PES 2008 lämnade efter sig på PS3 (ärligt talat, hur kan man släppa ett så otestat och ofärdigt spel, som trots otaliga uppdateringar fortfarande har stora problem med frame raten?). Sen blir det givetvis också det årliga, digitala derbyt mellan EAs FIFA 09 och Konamis fotbollslir. Kan Konami hålla kvar vid den något ruffade kronan, det händer lite väl lite med serien tycker jag…. Snart får jag svaret (och då får ni det också)

Och så idag kom det här och gjorde mig tårögd:

A Vampyre Story

Relativt okända, franska utgivaren Focus Home Interactive ger ut ett–*tappar andan*– klassiskt peka-och-klicka-äventyr med vampyr-tema! Stillbilderna ser fantastiska ut och även om trailern inte är superimponerande så har jag stor, stor förväntan på denna LucasArts-doftande titel. Vänta lite… Bill Tiller står bakom Autumn Moon, som utvecklat spelet… det känner jag igen. Bill Tiller råkar ju vara just en fd LucasArts-anställd som bl a jobbat på The DIg och Curse of Monkey Island (trean alltså). Har du någon vettig anledning till varför du inte redan gått in och förbokat A Vampyre Story, som släpps 30:e november?

Till dess läskar jag med några fler läskande bilder (klicka på dem för att se dem större):

Mer om spelet på hemsidan http://www.vampyre-story.com/ (går att ändra språk i trädet)

Bio är dött. Eller iallafall döende, om man ska tro klagokören. Siffrorna dalar, mycket pga piratkopiering, hävdar experterna. Samtidigt ökar dvd- och blu-ray-försäljningen (hemunderhållning) – år efter år. Jag tror förklaringen till raset för bio är en helt annan: bio har stannat av. I takt med att priset har höjt så har upplevelsen inte höjts i jämnhöjd med prishöjningen. Kan du, ärligt talat, säga att bio idag är stor skillnad mot bio för 15 år sedan? Sure, THX och Sony-ultra-super-duper-hurdy-gurdy-surround till trots – bio har ändå inte utvecklats i takt med övriga världen. Medan hemmabio numera erbjuder 70″ FullHD-bild med 7.1-ljud i okomprimerat format, så finns det fortfarande biografer – såsom Victoria i Stockholm – som erbjuder 90″ DLP-projektorbild (med tillhörande regnbågseffekter) och stereoljud – och dessutom tar 85 kr för besväret. Något är ruttet i den danska staten…

Stockholmare ser ned på Göteborg. Jo, så är det. “Ett demensboende för gamla fiskare” lär någon ha sagt. Men ändå är det just Götlaborgarna som har fått SFs hittills bästa biosatsning; Bergakungen. Denna biograf är i sig inte något revoltionerande, med sina 16 små salar, men det är en sal – VIP-salen, som kan ha nyckeln till bios framtid.

Bergakungens VIP-sal

För det är inte gratis att gå till VIP-salen på Bergakungen – denna 18-årsbegränsade, med av parkettgolv tillyxade salong. Nope, 185 kr kostar det minsann. I det ingår en värd som tar emot i ett speciellt rum – VIP-rummet, där du hänger av jackan och bjuds på en drink (utan alkohol) samt tilltugg i form av snacks och godis. På väg in till salongen får du obegränsat med popcorn och dricka (utan alkohol, förståss). Så, vad är det som är så speciellt som du får för 100 spänn extra? Jo, en hel del. Förutom det trevliga bemötandet, känslan av att biokvällen blev en “speciell utevkäll (som en teaterföreställning med fördrink)” och tilltugg så får du även en publik som verkligen älskar film och inte stör det allra minsta. Värt 100 spänn extra? Det kan du ge dig fan på!

Så det är verkligen inte priset som är problemet på bio – VIP-rummet är hyfsat fullbokat de flesta dagar. Det är upplevelsen. Folk betalar gärna mer för bio än vad de gör idag – bara de får något speciellt för det. Ingen vill planera hela sin kväll efter en föreställning kl 18.15 och sen trängas med en massa stökiga kids som kastar popcorn omkring sig, för 85 kr. Det är det inte värt. Så ser man hellre filmen hemma, på bättre utrustning, och på egna villkor – utan att passa några tider. Två personer kan lätt väga upp kostnaden av en blu-ray-film (som du idag kan få för så lite som 110 kr på ex www.axelmusic.com).

Alltså, sluta skyll på nedladdning. Nedladdning är såklart moraliskt fel, men det är inte orsaken till bios tapp. Det är upplevelsen, i kombination med de undermåliga filmerna, som är problemet. Det finns en lösning – Göteborg har fått den. Hur länge dröjer det innan resten av Sverige hänger på?

Norwegian - billigt och du kommer dit du ska... kanske

Norska lågprisflyget Norwegian ställde nyligen till med nytt jippo i Stockholm; potentiella kunder kunde tävla om gratis resor genom att stå med händerna mot en vägg så länge som möjligt. Någon stackare vann med 47 timmars insats (med paus för mat, dricka och toa). Ett års gratis resor med bolaget. Wooow. Förmodligen var utmaningen specialutformad för att kolla att vinnaren faktiskt klarar av lång, meninglös väntan – för du får en hel del av den varan med Norwegian. På en resa till Danmark i somras var vi två timmar försenade ned – och två timmar försenade tillbaka. En resa på drygt en timme i båda riktningarna hade alltså just förvandlats till en resa på sex. 75 kr i värdecheck (endast ned, för upp tog de in oss i planet och höll oss där sista halvtimmen), sur personal och obefintliga förklaringar och ursäkter senare så känner man sig lite… tja, frustrerad.

Men det är klart, Norwegian är ju ett lågprisbolag, som den vänliga damen på “kundvård” lät mig få veta efter sex veckors behandlingstid av mitt ärende. De ersätter faktiskt förseningar genom EU direktiv-bestämda värdecheckar (vet du vad man får för 75 kr på en flygplats?) och inte förrän efter fem (5!) timmars försening kollar de på alternativa resesätt för kunderna. Man kan ju alltid välja att själv lösa ny biljett på annat bolag om man inte kan bli försenad. Otroligt snällt, här trodde jag i all min naivitet att i resans pris ingick att man kommer fram ungefär den tid som står på biljetten.

Det engelska talesättet “You get what you pay for” har aldrig känts så angeläget.

Det kan verka som jag inte gör annat dagarna i ända än spelar tv-spel och ser filmer. Men om sanningen ska fram så sker det mest på helger, när jag verkligen försöker koppla bort mitt jobb som skådespelare, som pågår 8-22 varje vardag. Hann sitta lite igår och ägna mig åt mina laster. Drog igång en idé jag haft länge: Eftersom jag är spel-freak och äger alla konsoler (har slutat spela på PC, hade inte råd med uppdateringarna i den takt de krävdes…) så gick jag in på utmärkta Gamerankings och valde att kolla deras sammanställning av världens, hittills bästa spel. Gamerrankigs sammanställer betyg från de flesta större medier på nätet och räknar på så vis ut ett genomsnitt som är ganska välgrundat. Jag har satt som mål för mig själv att ha spelat (helst helt igenom) de tio bäst rankade spelen på varje konsol (du kan kolla vilka dessa för tillfället är under “rankings”).

Började av någon anledning med Xbox 360, där Epics hyllade Gears of War saknades på min meritlista. Köpte spelet på någon rea för ett år sedan cirka, men nu var det alltså äntligen dags att se vad jag gått miste om. Löften om “röjjiga shoot-outs” och “feta monster som du kan döda med motorsåg” lät som ett helt OK sätt att fördriva en eftermiddag på. Första-intrycket var hyfsat, en ganska snygg värld ritas upp, men den fina stämningen förstörs snart av riktigt trist och oinspirerat röst-skådespeleri, där en supersoldat fritar en annan ur ett fängelse (det är du) och sen går de på slaktuppdrag mot utomjordingar som kallas locusts (ung “stor gräshoppa”). Det ska föreställa ett klassiskt röjarspel, utan egentlig story eller djup och det vore OK, om spelet ändå skulle ha känts så spelbart att det blev engagerande. Men istället får vi – förutom gubbar som ser ut som de är förstoppade större delen av tiden och talar på samma sätt – en linjär och upprepande shooter där kontrollen tidvis känns som den lever sitt eget lilla liv. Spelet är uppbyggt enligt modellen: gå, ducka bakom skydd, skjut ned folk – da capo, gå, ducka, skjut, gå… När detta dessutom ackompanjeras av sekvenser man måste spela igenom innan man kan spara, annars måste man göra om dem helt från början, så kommer frustrationen sakteligen in i ens själ. När anledningen dessutom är att man dör på sista figuren man har kvar att skjuta, innan “sekvensen” är klar, är att ens egen figur verkar göra lite som den vill med duckande bakom diverse skydd, ja då blir det synnerligen svårt att motivera sig att spela vidare öht.

Jag trodde verkligen jag hade missat något, alla fullpoängare som regnat över Gears of War måste väl betyda något? Nä, tydligen inte. Men i alla fall så besparar det mig utgiften att investera i tvåan som kommer i höst, om den nu mot förmodan inte skulle vara påtagligt bättre på ovan punkter.

Alla ni som läser bloggen vet att jag är Ratchet & Clank-fan. Sony har ju släppt en del i historien till PSP, under namnet Size Matters. Eftersom jag ofta har med, men sällan orkar spela, PSP på resor så såg jag fram emot PS2-konverteringen av spelet. Döm till min förvåning när jag då får ett R&C-spel som känns föråldrat, slött och helt oengagerande. Som när man liksom blåser upp PSP-spelet på storskärm. Spara dina pengar och skippa det, eller spela det på PSP, där känns det iaf helt OK. Fast när du ändå är igång och sparar så uppmanar jag alla PS3-ägare att spara till i höst, då den fristående “episoden”, The Quest for Booty släpps på PSN (Playstation Network). För er som är nyfikna så bör ni logga in på PSN och ladda ned presentationsvideon redan idag – det spelet kommer att rocka! En slags kortare uppföljare till senaste PS3-spelet, Ratchet & Clank: Future, som dessutom kommer att vara billigare (släpps på amerikanska PSN den 21:a augusti för 14.95 dollar, under hundra spänn). Permission to drool granted.

Såg också den irländska filmen Once igår, om ett musikerpar som träffas, gör lite skön musik ihop och skiljs åt. Enkelt, okonstlat och med helt underbart soundtrack, för oss som gillar singer-songwriter-stuket. Lyssna på låten “Falling“, som dessutom gav dem en Oscar vid årets gala.

Det är lustigt. Lustigt hur vissa idéer, koncept, kan bli instant-hits och självklarheter i var mans vardagsrum och sen på något sätt bara sluta utvecklas. Sonys satsning på karaoke visade sig – inte helt otippat – ligga helt rätt i tiden och det är väl få för-/efterfester nuförtiden som inte har SingStar på schemat, när promillehalten nått rätt nivå (detta ökar exponentiellt med antalet kvinnliga deltagare, hör av er för exakt tabell att läsa i).

SingStar är ju dock ett koncept som kom för flera år sedan, på en numera utdöende konsol (Playstation 2). Vad hände när vi gick över till PS3 och åtta processorer, massor med grafikmuskler och möjlighet till HD-grafik? Svaret måste bli – inte särskilt mycket. Det utlovades högupplöst grafik, massvis med låtar att köpa online och nya spelsätt. Tveksamt om man kan säga att något av dessa löften egentligen infriats. Sure, vi ser numera högupplösta linjer när vi sjunger, men musikvideos i bakgrunden är fortfarande samma, sunkiga, RF-kvalitet som vi fick tidigare. Nu ropar någon “ja, men många videor är ju jättegamla”. Visst, men ändå – vi har en hel del nya (som säkert är skjutna på digitalt format) och det är inte förbjudet att gå in och rensa i gamla videor också (finns mycket man kan göra, relativt kostnadseffektivt med enkel videobehandling idag). Online-shoppen har förvisso blivit ganska stor, är väl en 300+ låtar nu. Men vad är det för låtar? Och hur många låtar är a) kända? b) inte från en tidigare samling? (japp, jag har alla tidigare spel som släppts och en PS2-kompatibel PS3:a – jag byter gärna skiva istället för att pröjsa 15 kr per låt – IGEN). 300+ låtar x 15 spänn = 5000+ kronor. En bra slant för en övervägande medioker samling låtar som fyller upp din PS3:as hårddisk.

Nu har SingStar Vol 2 kommit till PS3. Bland nyheterna utlovas “stämsång” på bl a Mamas & Papas “California Dreamin” och klassiska “500 Miles” med The Proclaimers. En Emimen-låt återfinns också (Without Me) och är en tungvrickare av rang (som dessutom är i princip helt uppbygd på rytm, hellre än tonsäkerhet). I övrigt en, som vanligt, smågrå blandning låtar från diverse artister som haft mycket större hits än de som valts ut här (ex The Killers är väl för en mainstream-publik mycket mer kända för Somebody told me än When you were young?). Sure, stämsången är helt OK (och framförallt svår) och Eminem är en kul grej – men ärligt talat, på snart fem år har spelet i princip inte utvecklats alls. Och det kommer nya skivor i serien, som alla kostar lika mycket, hela tiden.

Sony må vara ensamma herrar på täppan idag, då Konamis karaoke-spel, Karaoke Revolution, till Xbox inte alls gått i närheten så bra på den västerländska marknaden (det är också, en något mindre välgjord produkt, i all ärlighet). Men medan Sonys London Studios forsätter kränga ut skivor av alla de slag på rutin, så vässar konkurrenterna knivarna. Microsoft presenterade nyss på E3 ett helt nytt koncept, som man kallar “Lips“. Detta spel ska kunna göra något jag förutsatt att man kunnat göra länge med de muskedunder till spelmaskiner vi har idag – analysera dina egna skivor och låta dig sjunga karaoke till precis vad du vill, ur hela din privata skivsamling!

Hur bra det kommer att fungera i praktiken återstå att se i höst. Men en sak är säker – London Studios bör ta några koffeinpiller och gå tillbaka till ritbordet, för oavsett vilken samling SingStar-låtar de släpper härnäst så kan ingen konkurrera med den bästa samlingen av alla: din egen.