En herre som verkligen går fullt ut med inspirerande artiklar är Steve Pavlina. Han driver bloggen Personal Development for Smart People som bland annat tar upp The Power of Now (Nuets kraft) och något så praktiskt som hur man kommer upp ur säng i tid, utvilad. Han är även så snäll och delar med sig av sina strategier för hur du kan tjäna pengar på din blogg (själv hävdar han att han gör över 1000 dollar om dagen på sin…).

Väl värt att spana in och låta sig inspireras!

Så, gå in och kika, klicka runt och kolla in massor med bilder och filmklipp, samt ha koll på de senaste nyheterna – bl a om kommande långfilmen Prinsessa och tv-serien Oskyldigt Dömd!

Ikväll kollar jag på Champions League-fotboll och hoppas min satsning på Man U går in.

Susan Murphy (Reese Witherspoon) ska just till att gifta sig med nyhetsankaret Derek (Paul Rudd). På självaste bröllopsdagen kraschar en meteorit från rymden på henne (!), vilket gör att hon uppfylls av en kosmisk kraft som gör henne jättestor – och jättestark. Hon tillfångatas av den amerikanska regeringen och får kodnamnet Ginormica (Enormica, typ). I förvar får hon även träffa fyra andra monster – B.O.B. (Seth Rogen), Dr Cockroach PhD (Hugh Laurie), Fishman (Will Arnett) och en förvuxen insekt som jag inte minns namnet på (Insectosaurus). Tillsammans får de i uppdrag att försvara jorden mot en utomjordisk attack (där en tentakel-nisse såklart kommit för att suga upp meteoritens = Susans, kraft).

Monsters vs Aliens försöker väl vara en slags charmig nick till 50-talets “monsterfilmer” och japanska Godzilla-rullar. Och ibland lyckas den vara småkul och småcharmig, samtidigt som 3D-upplevelsen i början inger en känsla av att man ska få vara med om något extra. Men när man redan efter en kvart inser att storyn inte är mer märkvärdig än att den bäddar för en “fight” mellan två fantasifoster så avtar nyhetens behag snabbt. Sure, en och annan effekt som kastas mot tittaren (alla reagerar på pingisbollen i början) är kittlande, men det räcker inte för att fylla ut 94 minuter film som känns nästan dubbelt så långa. Stora partier är bara prat – och då inte ens särskilt underhållande sådant. Filmen saknar en riktig gnista och fräsch idé och kanske är det ironiskt att varje gång man försöker blinka kärleksfullt åt kult-kalkoner så får man ganska slätstrukna filmer, som fungerar bättre som idéer än som självständiga filmer (tänker bl a på Tim Burtons Mars Attacks!).

Birollerna lyfter historien något (särskilt Seth Rogens blobb och Stephen Colberts president) och att se film i 3D är som sagt fortfarande lite av nyhetens behag. Men 3D-tekniken får inte bli en ursäkt att man tappar bollen och glömmer bort att historien ändå är det viktigaste i en film – inte att tänka ut scener där projektiler ska flyga mot publiken eller där vi ska få svindel av upplevelsen. Och där Disneys Bolt faktiskt också levererar en engagerande och berörande historia så känns Monsters vs Aliens platt och förutsägbar utan jättestort underhållningsvärde. Utan 3D-effekterna undrar jag om man ens skulle orka se igenom hela filmen… OK, vi har fått se hur bra den nya 3D-tekniken faktiskt fungerar – ge oss riktigt bra filmer nu också. (2/5)

Det är 70 år sedan Disneys andra animerade långfilm hade premiär och den presenteras här i originalformatet 4:3. Givetvis är det så du ska se den, även om Disney varit så snälla och lagt med en “Disney-view”, som i princip innebär att du får animerade “konstverk” som fyller ut kanterna på din widescreen-bild (tro mig, det är bara distraherande – din plasma pallar den stunden filmen håller på). Restaureringsarbetet är helt enormt, redan i start-menyn hör man hur ljudet går över från brusigt och sprakande till helt kristallklart och varmt. I själva filmen så är ljudmixen ganska välbalanserad, detta är ju ingen film som direkt drar allra största nytta av 7.1 kanaler i HD, dialogen tycker jag ibland blev lite klen och inte alltid så distinkt som man kan önska. Men när den stora valen, Monstro, kommer in i handlingen så vaknar systemet – och inte minst subben, till liv och det låter, trots allt, väldigt bra med tanke på materialets ursprung och ålder.

Som film är Pinocchio en finstämd och berörande historia. Dockmakaren och träkonstnären Gepetto tillverkar en trädocka som han är extra stolt över. Han är ensam, så när som på sin katt Figaro och guldfisk Cleo, och önskar mest av allt att dockan vore en riktig pojke. Den goda fén hör hans önskan och ger dockan liv – men Pinocchio kan inte bli en riktig pojke om han inte lär sig vara ärlig, trofast och osjälvisk. Med Benjamin Syrsa som förkroppsligat samvete så bär det av på äventyr, bland elaka dockspelare, mystiska öar och stora monster på havets botten.

Förutom att du kommer att känna väl igen Benjamin Syrsa och hans sång “When you wish upon a star” (“Ser du stjärnan i det blå”) och då ha väldigt svårt att skaka av julaftonskänslan, så är nog Pinocchio en ny bekantskap, åtminstone för 90-talsgenerationen. Filmen släpptes på amerikansk dvd sist 1998 och nu kommer den alltså högupplöst med Disneys nya, geniala system att skicka med dvd-versionen på köpet (då kan du som ännu inte investerat i Blu-ray ändå lugnt köpa den). Dvd-versionen kommer också väl till pass på resor då man oftast inte har tillgång till BD-spelare och till barnens rum, till exempel.

Extramaterialet är hur omfattande som helst. En hel Blu-ray-skiva är fullkomligt smockfull med bortklippta scener, alternativa slut och kommentarspår (återigen med filmvetaren Leonard Maltin). Finns inget att klaga på i denna superba utgåva, utan det är bara att konstatera att du är galen om du inte investerar i den. Nu ser jag fram emot Snövit, som blir nästa klassiker att släppas på Blu-ray (och en ännu äldre film, Disneys allra första) senare i höst. (5/5)

Capcom har en stark vår line-up, förutom nyligen lanserade Street Fighter IV så har de också det hett efterlängtade Resident Evil 5 på ingång (lämpligt nog fredagen den 13:e mars) till Xbox 360 och PS3. Jag har haft glädjen att få grotta ned mig i PS3-versionen av skräcken som bjuds under de senaste dagarna och kan väl snabbt konstatera att Resident Evil 5 varit väl värt väntan.

Liksom miljontals andra gamers så spelade jag och blev vettskrämd av Resident Evil som först utkom 1996 till Playstation. Scenen där hundarna hoppar in genom fönstret i hallen lär ha givit många svåra traumer kring dobermanns (faktiskt så fick spelet en helt OK filmatisering av Paul WS Anderson 2002). Men sen orkade jag aldrig riktigt igenom de otaliga uppföljarna till otaligt antal format. Inte för att de var dåliga, utan för att jag helt enkelt hade så mycket annat jag ville spela till alla andra format som jag ägde. Så hela spelserien föll lite glömska hos mig. Jag köpte förvisso det omtalade Resident Evil 4 men har faktiskt aldrig kommit kring att öppna plasten och spela det… (jo, jag ska – när jag betat av allt nytt som hela tiden kommer in)

Resident Evil 5 omdefinierar sig självt direkt. Denna gång flyttas vi och den kvarvarande hjälten Chris Redfield till Afrika. Kollegan Jill Valentine har gått bort (eller har hon det?) och en ny partner, Sheva, introduceras. Uppdraget består i att man ska röja undan resterna av Umbrella-organisationens framfart i den bortglömda kontinenten. Det muterande viruset har hamnat i afrikanska krigsherrars händer och snart befinner man sig i en alltför välkänd situation – trängd av tjugotals zombies som inte vill något hellre än att infektera dig också. Men denna gång sker det mitt på ljusa dan – i en svettigt, sunkig, afrikansk miljö (och innan PK-riddarna börjar grina så, nej, jag tycker inte det är det minsta rasistiskt menat). Man kan tycka att RE utan mörker är som Mario utan svampar, men så fel man kan ha. Du kommer att få uppleva fullkomlig terror och panik, då spelet bjuder på såväl trånga utrymmen där du har zombies mot strupen, som skenande horder som anfaller dig på torg och nedgångna byggnader.

Upplägget påminner mycket om de gamla spelen med tredjepersonsperspektivet som används väldigt väl och ger en helt annan identifikation än FPS. Men man har också sneglat på ex Devil May Cry 4:s briljanta deluppdrag med bonuspengar och uppgraderingsmöjligheter mellan varje kapitel. En annan grej man tagit till vara på från DMC4 är de spektakulära “boss-fighterna” – du kommer bli både skrämd, utamanad och road av några av de som väntar i Resident Evil 5!

Grafiken är ypperligg, spelets starka trumfkort. Den afrikanska hettan känns ända i in i porerna, dammet och stanken av lik och djurkadaver blir obehagligt reell för mig i soffan. Miljöerna – mestadels enkla afrikanska kåkstäder varvas med grottor, trånga tunnelsystem och kloaker. Ljudet är väl använt, man kan höra var fienderna kommer ifrån och din partners röst rör sig mellan högtalarna beroende på er position i förhållande till varandra. Röstskådespeleriet får godkänt, Sheva är tyvärr lite trist och stel och drar ned inlevelsen en del, men de flesta andra figurer – inklusive hjälten Chris, är bra.

Resident Evil 5 har den där kvaliteten som gör att man inte vill lägga bort det. Även om spelet tenderar till viss upprepning (jag orkar inte räkna hur många dörrar man måste öppna på varje bana) och har lite andra småproblem i fråga om vissa omständliga knappkombinationer som tar ett tag att memorera och vänja sig vid, blandat med ett lite för avancerat inventarie-system som är en säker död att börja fippla med under strid, så förlåter man det lätt för att det är så jäkla spännande, tillgängligt och stämningsfyllt. Man vill se vad som bjuds härnäst, hur historien utvecklas och vilken skräck som väntar efter nästa dörr. Och det är ett fantastiskt gott betyg. Capcom ska ha stor eloge för att ha vågat ta genren “vidare” och bevisar att mörker inte alls behöver vara enda sättet att göra skräck på. Det är lika effektivt på dagen, för det finns sannerligen lika många sätt att skrämma spelare på som det finns fantasi. Och Resident Evil 5 har gott om den varan. Vårens bästa spel? (5/5)

Not: Pga gällande publiceringsregler så har jag ej kunnat utvärdera online-läget i spelet. Mer om det efter releasedatum.

Jag kommer att kommentera och ge mina förhandstips i de största kategorierna, samt också lite speltips för dig som har djävulen i dig. Oddsen kommer från expekt.com och gäller i skrivande stund (de kan alltså ändras). Vill du se hur filmfansen önskar utgången så kan du kolla IMDBs Oscar-poll där ca 50 000 röstat till dags dato (och går hand i hand med oddsen på expekt, än så länge). IMBD har även ett snajdigt Oscar-röstkort som du kan skriva ut och dela ut på nattens gala till medtittare och kanske köra lite intern betting på flest rätt totalt?

BÄSTA FILM

Det är svårt att egentligen se någon annan vinnare i den här kategorin är den tungt förhandstippade Slumdog Millionaire, som också lär bli galans stora vinnare totalt sett. Kritikerna älskar den, den har vunnit massor med priser innan (Golden Globe, BAFTA mm) och den enda som egentligt utmanat från början – Benjamin Button, verkar ha fallit i total glömska och tystnad sen premiären. Känns säker. Synd att halvtrista The Reader (som lär bli galans stora förlorare räknat i vinster kontra nomineringar) fick en bästa film-nominering på den mycket bättre The Wrestlers bekostnad.

Vem kommer att vinna: Slumdog Millionaire
Vem borde vinna: Slumdog Millionaire
Vem saknas: The Wrestler, Revolutionary Road
Vem ska jag spela på: Slumdog Millionaire (1,10 ggr pengarna) om du vill vara säker (men ett rätt menlöst odds att egentligen spela på), Benjamin Button (7,0) om du är gambler

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE

Också en kategori som känns tämligen klar. Det snackades en del om Sean Penns briljanta porträtt i Milk, men ingen kan i praktiken rå på Mickey Rourkes fantastiska come-back, prestation och bakgrundshistoria till The Wrestler (att Penn vunnit Oscar tidigare och Rourke plockat hem allt utom SAG-priset talar också mot det). Du som tror dig veta något om tal kan också satsa pengar på vilka ord Rourke kommer använda i sitt tacktal (“second chance” ger 1,7 ggr pengarna, medan “devil” och “darkness” ger hela 50). Värt att pytsa in en tjuga med såna odds (ger ju en tusenlapp om det händer). Ser jag någon skräll i denna kategori så är det Frank Langella, som gjorde en superbt jobb i Frost/Nixon. Men det vore verkligen en stor skräll om så skedde.

Vem kommer att vinna: Mickey Rourke
Vem borde vinna: Mickey Rourke
Vem saknas: Leonardo DiCaprio (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Mickey Rourke (1,55 ggr pengarna) om du vill vara säker, Frank Langella (12,0) om du är gambler

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELERSKA

Efter sex nomineringar, utan vinst, så är det hög tid för Kate Winslet att få en gubbe att ta hem (och då menar jag inte maken, Sam Mendes). Inte för att hennes prestation i The Reader tillhör hennes allra bästa (gillade henne mer i Revolutionary Road) utan för att Oscar (tyvärr) också är politiskt och även till stor del handlar om turordning. Jag har tappat räkningen på hur många nomineringar Meryl Streep har (14?), men hon är värd varenda en och så även i år (då hon är min favorit i gänget). Små chanser dock, särskilt med tanke på att hon vunnit förr. Superskräll vore Melissa Leo, som av vissa expert förhandstippats och skulle ge hela 35 gånger pengarna! Jag slänger in en tjuga på henne (det har man råd att förlora och den potentiella vinsten är ju 700 kr då). Kul extraspel är att spela på om Kate Winslet kommer att gråta under tacktalet eller inte (Ja 1,5, Nej 2,40). Hon förefaller mig inte vara den gråtmilda typen och räknar nog med vinst, så jag spelar på NEJ.

Vem kommer att vinna: Kate Winslet
Vem borde vinna: Meryl Streep
Vem saknas: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona)
Vem ska jag spela på: Kate Winslet (1,38 + 2,40 om hon inte grinar vid tacktalet) om du vill vara säker, Meryl Streep (4,35) om du är gambler

BÄSTA MANLIGA BIROLL

En av kvällens två “ospelbara” kategorier. Ospelbara därför att oddsen 1,01 ggr pengarna på att bortgågne Heath Ledger vinner i praktiken är ett negativt odds som du förlorar pengar på (för du över med betalkort kostar det ju alltid 2-3% av summan du för över). Alltså är det menlöst att spela på enormt förhandstippade Ledger. Värt att komma ihåg är dock att kategorierna biroller på Oscargalan historiskt är de kategorier som skrällt allra oftast. Och OM det skräller natten till den 23:e (vilket jag inte tror) så blir det nog Michael Shannon, som spelar den psykiskt sjuke sonen i Revolutionary Road, som tar hem pokalen. Fast allra roligast vore såklart Robert Downey Jr för sitt sublima portätt i Tropic Thunder (skulle dock kunna ge 10 000 ggr pengarna, det lär aldrig hända)… kan vi hoppas på ett roligt klipp i alla fall (gärna det om Sean Penn!).

Vem kommer att vinna: Heath Ledger
Vem borde vinna: Heath Ledger (måste jag nog trots allt tillstå)
Vem saknas: Tom Cruise (Tropic Thunder), Ralph Fiennes (In Bruges)
Vem ska jag spela på: Ledger är supersäker och går ju inte att spela på (1.01 odds), så då får det bli en liten slant på Michael Shannon (35)

BÄSTA KVINNLIA BIROLL

Kvällens kanske mest spännande kategori! Min absoluta favorit är såklart underbara Marisa Tomei, som bara är så bra i The Wrestler. Det är också en hel del surr om henne och i IMDBs poll ligger hon endast ett fåtal röster efter förhandsfavoriten Penelope Cruz (som jag inte riktigt fattar varför hon är favorit… men men). Det som ligger Tomei i fatet är hennes tidigare (omtvistade) vinst av Oscar på nittotalet för My Cousin Vinnie. Men jag bryr mig inte – 7 gånger pengarna är generösa odds för en vinnare jag faktiskt tror på. Samtidigt ska jag säga att det talats en rejäl del sista dagarna om Viola Davis moderliga porträtt i Doubt och hon har seglat förbi Tomei som tvåa på bettinghusens lista (4,35). Detta blir alltså hur spännande som helst!

Vem kommer att vinna: Marisa Tomei
Vem borde vinna: Marisa Tomei
Vem saknas: Evan Rachel Wood (The Wrestler)
Vem ska jag spela på: Penelope Cruz känns stark och ger hyffsade odds (1,55), men jag tror stenhårt på Marisa Tomei (7,00) och spelar allt på henne.

BÄSTA REGISSÖR

Det är inte direkt överraskande om de bästa filmerna görs av de bästa regissörerna, så följaktligen borde Danny Boyle sitta hyfsat säkert. Men på senare tid har akademin då och då splittat priset bästa regi/bästa film mellan de två favoriterna. Jag tycker absolut Boyle gjort den bästa filmen förra året, men David Fincher är en dark horse som mycket väl kan få “tröstpris” för sitt episka Benjamin Button-verk. Stephen Daldry har nominerats tre gånger och aldrig vunnit – många trodde han var given för The Hours (2002) men så var inte fallet. 45 gånger pengarna på honom just nu – ingen trolig vinnare, men samtidigt inte helt otrolig heller. Värt en tjuga.

Vem kommer att vinna: Danny Boyle
Vem borde vinna: Danny Boyle
Vem saknas: Darren Aronofsky (The Wrestler), Sam Mendes (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Danny Boyles 1,10 i odds gör det ganska menlöst att spela på honom. Sätt i så fall hellre en slant på David Fincher (7,00) och en mycket liten peng på Stephen Daldry (45,00).

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM

Här blev Sverige utan och jag har inte sett någon av de andra. Konstateras kan att Israel är storfavorit och har vunnit de flesta för-Oscars, men att det finns ett visst snack kring Japan som aldrig vunnit förut. Så en kalkylerad risk vore då att spela på dem.

Vem ska jag spela på: Waltz with Bashir (Israel) ger 1,35 ggr pengarna, men mest spännande verkar Departures (Japan) vara med sina 6,00 i odds.

BÄSTA ANIMERADE LÅNGFILM

Rolig, men tyvärr också ospelbar kategori. Wall-E har 1,01 i odds och känns som kvällens absolut allra säkraste vinnare. Kung Fu Panda är min favorit och även Bolt överraskade med hur underhållande den var (dock chanslös i kampen).

Vem kommer att vinna: Wall-E
Vem borde vinna: Kung Fu Panda
Vem saknas: ingen som jag direkt tycker är Oscarvärdig
Vem ska jag spela på: Går ej att spela på, då Wall-E är helt säker och ger negativa odds.

BÄSTA MANUS (orignalmanus)

Min favorit och uppenbara vinnare, The Wrestler, finns inte ens med bland de nominerade. Svag kategori, med hypade In Bruges och lätt långtråkia Milk på listan. Det känns som Pixar gör om bragden från förra året och tar hem priset för sin animerade film Wall-E. Å andra sidan kan Milk mycket väl få en “tröst”-Oscar också. Men det kan ju hyllade debutant-verket Frozen River å andra sidan också få (dock föga troligt).

Vem kommer att vinna: Wall-E
Vem borde vinna: Wall-E (av de nominerade)
Vem saknas: The Wrestler
Vem ska jag spela på: Endast betfair kör odds för denna kategori (märkligt nog under “Sport”). Wall-E är deras andraval med intressanta 3,9 i odds. Milk är favoriten med 1,42 (!) och Frozen River ger hela 29 ggr pengarna.

BÄSTA MANUS (efter förlaga)

Det är tämligen uppenbart att Simon Beaufoys exceptionellt välskrivna manus till Slumdog Millionaire tar hem det här, med all rätta. Eric Roths manus till Benjamin Buttton är väldigt fritt tolkad efter F Scott Fitzgerlad-historien och Peter Morgans bearbetning av sin egen teaterpjäs för Frost/Nixon var spännande, men står sig slätt i konkurrensen.

Vem kommer att vinna: Simon Beaufoy (Slumdog Millionaire)
Vem borde vinna: Simon Beaufoy (Slumdog Millionaire)
Vem saknas: Justin Haythe (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Expekt saknar odds för manus, men ex bwin och betfair finns som alternativ. Slumdog Millionaire känns gjuten och ger 1,33 ggr pengarna på bwin, gamblers kan ge sig på Benjamin Button för 6,50 men får räkna med det som väldig högoddsare.

I övrigt så tror jag att Slumdog Millionaire kammar hem: Cinematography (foto), Film editing (klippning),  music, sound mixing och sound editing (ljudeffekter, mixning resp klippning). Benjamin Button har tar hem art direction (rekvisita, “scen design”) och make up (smink/mask) och Wall-E får ännu en guldgubbe för bästa låt (Peter Gabriels “Down to earth” – här borde Springsteens Wrestler varit given). Publik- och kritikerfavoriten The Dark Knight tar nog hem visual effects (specialeffekter).

Oxfilén och champagnen är inköpt, skjortan är struken och filmälskarna är inbjudna – vi ses på galan!

Det är härligt att se att 2008 mot slutet visade sig vara ett utmärkt filmår. Nomineringarna på Globe-galan ikväll talar sitt tydliga språk; borta är förra årets magra Oscar-skörd där man valde ut aptråkiga No Country for Old Men som vinnare (hade jag tvingats välja någon av de nominerade så hade det nog fått bli Michael Clayton). I år tror jag det kan vara David Finchers tur, med sin “episkt svulstiga” kärlekshistoria The Curious Case of Benjamin Button (Benjamin Buttons otroliga liv på svenska, premiär på fredag) att ta hem storslam. Men konkurrensen är hård och den kan för min del lika gärna slås ut av Sam Mendes vansinnigt välspelade (och kusligt aktuella) Revolutionary Road, med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet (rättvist nominerade för skådespeleri). Kate Winslet är en otrolig skådespelerska som vid 33 års ålder redan har fem (!) Oscarnomineringar i bagaget (och i år lär det bli en sjätte – om inte en sjunde). Ron Howard är tillbaka med sin bästa film på kanske ett decennium (älskade aldrig A Beautiful Mind och DaVinci-koden var ju bara så…platt). Han lyckas skapa stor spänning och ännu större engagemang med en historia som handlar om, något på pappret så ospännande som, en intervju – nämligen den av David Frost när han intervjuade ex-presidenten Richard Nixon, strax efter dennes avgång. Frank Langella briljerar i rollen som den pressade ex-presidenten och har seglat upp att bli en stark favorit för mig i klassen Bästa Skådespelare, även om jag nog skulle välja Mickey Rourke i år för makalösa The Wrestler.

En annan regissör som är tillbaka med besked är Danny Boyle, vars Slumdog Millionaire kan vara en av årets stora överraskningar. Jag älskade Boyles Sunshine och tycker mannen är en riktigt underskattad regissör, som behärskar många genrer (OK, The Beach var inte mästerlig – men ändå helt OK). Med en drös tunga nomineringar så ska du inte bli förvånad om historien om en ung pojke från Mumbais slum, som plötsligt får chansen att bli legendarisk miljonär i Indiens “Vem vill bli miljonär?”, vinner mångas hjärtan såväl som många priser. Svensk biopremiär i mars, men innan dess visas den bl a på Göteborgs filmfestival senare denna månad. En film som lyser med sin frånvaro, inte helt otippat, är Baz Luhrmanns påkostade Australia, som inte riktigt levde upp till förväntningarna. Årets mest smärtsamma magplask måste tyvärr Fernando Meirelles stå för – efter två makalösa filmer (Guds Stad och Constant Gardener) ger han oss Blindness – en förvirrad b-thriller som bryter mot allt vett och alla någorlunda trovärdiga konventioner och i slutändan bara är en oengagerande röra.

Golden Globe har ett inslag som är bättre än Oscar och det är nämligen att man skiljer på drama (som jag nämnt ovan) och musikal/komedi. Historiskt har den lättare musikal- och/eller komedi-genren haft mycket svårt att hävda sig mot de tunga dramerna och egentligen är det inte ens rättvist att jämföra dem rakt av. Så globerna delar upp såväl filmer som huvudroller i dessa två kategorier. I filmkategorin tror jag starkt på Woody Allens Vicky Cristina Barcelona, som visade sig vara en riktigt charmig – om än sagolikt överromantisk – syn på det vackra Barcelona och dess invånare. Galet hypade och överskattade In Bruges hade jag svårt att stå ut med till slutet och kan för allt i världen inte förstå hur man nominerat usla Colin Farrell i kategorin biroll för den filmen (killen kan gråta, men inget annat – en studie i dåligt skådespeleri). Det enda som räddar filmen från total katastrof är den alltid lika sublime Ralph Fiennes insats, som dock inte nominerats för denna film i år utan för halvtråkiga The Duchess. Givetvis har Mamma Mia! ett gyllene läge att plocka hem denna kategori också, både för att den är rolig, upplyftande, musikalisk och rolig. Skulle också vilja se Rebecca Hall från Vicky Cristina Barcelona (och Frost/Nixon) plocka hem priset för Bästa Kvinnliga skådespelerska i musikal/komedi-kategorin (stackars tjej hade en av de största och bästa rollerna och filmen och är inte med på en enda bild eller ens ett namn på postern). Som kvinnlig biroll hoppas jag på Marisa Tomei för The Wrestler.

I manliga birollskategorin är jag överlycklig att se Tom Cruise och Robert Downey Jr från Tropic Thunder nomineras, även om jag börjar frukta att Heath Ledger (inte helt orättvist) kan plocka hem alla priser för sin roll som Jokern, kombinerad med sitt tragiska livsöde.

Animerade filmerna är bara tre till antalet, där hysteriska Bolt är underdog (ursäkta ordvitsen) till storfavoriten Wall-E och Kung Fu Panda. Personligen gillade jag Wall-E mycket men Kung Fu Panda berörde mig ännu mer, så den är min favorit.

Slutligen måste vi ju hålla tummarna för vårt svenskintresse i kategorin Bästa Utländska Film. Troell kan mycket väl vinna med Maria Larssons Eviga Ögonblick, även om jag kanske får starkare vibbar på Der Baader Meinhof Komplex (inte sett någon av dem, så jag avstår från att utnämna värdig vinnare). En massa priser för tv och mini-serier delas också ut, men då jag sällan följer sådant så lämnar jag de förutspåelserna till någon annan.

Vi ses på galan!

Efter att ha landat i Saigon (numera Ho Chi Minh City, som någon i check-in-kön trodde var “en by utanför stan”) så bar det av med buss till Phan Thiet och den södra kustens pärla, Mui Ne. Stället är i princip en fiskeby med lång strand. Längs stranden/kusten går en väg som blir som samhällets egna “The Strip”, där hotell, restauranger och barer löser av varandra (á la Las Vegas). Just restauranger är det väldigt gott om, medan hotellen för tillfället går på full kapacitet pga underetablering. Men nya poppar upp som svampar efter regnet och det är inga små, ödmjuka gästhus vi talar om, utan ofta fyrstjärniga resorts för 500 gäster, som inte sällan tilltalar (och ägs av) ryssar. Räkna alltså med att den idag ganska ödsliga strandpromenaden i Mui Ne komme att krylla med turiser om något år eller två.

Låt mig ta död på ett par myter direkt: Vietnam är INTE 10 år efter Thailand, som en del hävdar. Frågan är om det egentligen är så mycket efter alls. Det ser ungefär ut som man förväntar sig att sydostasien ska se ut. Möjligtvis märks det på att det bitvis är lite mer slitet (inte minst transporterna, åkte bl a en jeep som kan ha varit från kriget – andra världskriget, alltså) men är man på något turistanpassat ställe eller storstad (som Saigon) så märker man praktiskt taget ingen skillnad. Nivån på engelskan är lika bra (läs: dålig) som den i genomsnittligt är i Thailand och priserna på lokala ställen är riktigt, riktigt trevliga. Eller vad sägs om varmrätter för 17 kr stycket? Eller lokal öl (BaBaBa, 333, export) för 5 kr burken? Handlar man utländska märken (ex alkohol) så sticker dock priserna blixtsnabbt iväg och egentligen är skillnaden marginell mot priset i Sverige (en 33cl flaska Corona kan kosta uppemot 40 kr, en flaska utländsk sprit på nattklubb kostar mellan 500-1000 kr).

Vietnamesisk mat har mycket influens från asien, främst Kina som dominerat landet i tusen år, men också av fransk matlagning, så räkna med en kulinarisk upplevelse som känns mer mångfacetterad än Thailand. Ett bra ställe för lokala specialiteter och färsk sea food i Mui Ne är Lam Tong och i Saigon är Quan An Ngon helt oslagbart i fråga om pris och tillgänglighet (gå runt och kika på mat som lagas, peka ut vad du vill ha och ät och drick dig proppmätt för under en hundring). Är du modig kan du dessutom smaka på i princip vad som helst – från grodlår, krokodil, sköldpadda och orm till ank-embryon och hund (!). Den populära läsken Bird’s Nest är ett avkok av svalbon, som är sötad. Vet du inte vad svalor bygger sina bon på kan jag tala om att det bl a är egna spyor. Läsken i sig är helt OK i smak… tills man stöter på klumparna, då utmanar jag dig att dricka vidare.

Servicen och vänligheten är överlag mycket hög i Vietnam. Visserligen finns det enstaka individer som försöker lura av turister pengar (de finns ju överallt), men de allra flesta vietnameser är glada och entusiastiska över att se oss (vill du göra någon extra glad så fota dig med dem – they love it!). Det är också lätt att skapa kontakt med människor, trots knagglig engelska så lär man snabbt känna personalen på hotellet och ibland kan det sluta som i vårt fall med att man blir medbjuden på bröllop (där vi dessutom sjöng och fick dricks efteråt – overkligt).

Vietnam har sen några år tillbaka börjat småputtra med turist-aktivitet. Populära resmål som Phu Quoc, Nha Trang och Mui Ne (Phan Thiet) börjar redan sjuda och bokstavligen hundratals nya hotell är på gång. Inom ett par år kan Vietnam mycket väl vara det nya resmålet alla åker till på vintern. Förvisso har landet funnits som charterresmål en längre tid (ca 10 år) men det är först nu det känns som man “kommit ikapp” på byggandet av hotell, restauranger och förströelseställen. Om tio år till kan det mycket väl vara svensk invasion. Den längre flygtiden (10 timmar ned, 13 timmar hem, segt) kompenseras mycket väl av de lägre priserna och att slippa Thailands överexploaterade turistorter. Vietnam håller fortfarande på att hitta formeln för att vara det ultimata resmålet för västerlänningar – ännu är det inte riktigt anpassat på samma vis som grannlandet i väst, men samtidigt är det mycket mindre blasé och faktiskt billigare. Som turist kan du klara dig bra på 2500 kr i veckan, utan att snåla. Och det faktum att man kan läsa (om än inte förstå) skyltar och namn gör det också mer familjärt på många sätt.

Oroa dig inte för att Vietnam än idag är en “socialistisk stat” som kräver visum (som du får vid ankomst, max 15 dagar). Landet är egentligen superkapitalistiskt (på gott och ont) och allt finns att köpa som du kan önska, även om det är lika dyrt som här (hur många Vietnameser handlar egentligen på de otaliga Apple Stores jag såg i Saigon?). Det är också en ganska avslappnad stämning, även om de finare diskoteken kryllar av säkerhetsvakter så ser man exempelvis sällan polis eller annan ordningsmakt som förbjuder det ena eller det andra. Samtidigt känns landet väldigt säkert och vi kändes oss aldrig rädda för att bli rånade.

Ett resmål jag gärna återvänder till när jag kan. Till dess har vi en nyöppnad, vietnamesisk restaurang i Stockholm på Åsögatan 90 (Nem Nem Quán), som jag gärna besöker när längtan pockar på. Sann, vietnamesisk kokkonst för lunchpriset 85 kr. Smaskens!

Man blir stolt när man tittar tillbaka på dvdforum.nu och inser att man varit med och dragit igång något så betytt så mycket för så många filmfans, över hela Sverige. I helgen var det medlemsträff i Alingsås och det var en 15 personer från forumet som samlades, i sällskap av mig, medgrundaren Andreas Selstam och nya chefredaktören Anton Bjurvald. Det snackades film, anordnades roliga lekar och tävlingar och jag fick nöjet att nervöst tala om mina år som filmskådespelare. Visar sig att första filmen jag spelade in 2002, Camp Slaughter, har en ganska stor fan-base på forumet. En av killarna, medlemmen “joakim!” hade med sig filmen och bad mig signera den. På köpet fick han en klassisk fan-bild med nya Colgate-leendet av Christian Magdu.

Stort tack till medlemmarna Darya Mokre och Rickard Eklund som anordnade träffen och givetvis stort tack till alla som var där och gjorde den till vad den var!

Veckans DISS

Det har stötts och blötts förut, men attityden hos vissa Stockholms-restauranger börjar verkligen bli oroande irriterande. Jo, jag vet att många ställen är populära och “omöjliga” att få ett bord på lördag kväll, om man inte förbokat. Men om två kunder kommer in, ser ett tomt bord och väntar på att få sätta sig så kan väl någon ur personalen möta dem och säga hur det ligger till? Ett “hej, välkomna, har ni bokat?” räcker absolut. Istället står man där som ett fån och blir i princip igonrerad och får till slut hugga tag i en av de anställda och fråga “ursäkta om vi stör, men vi är två personer som skulle vilja äta?”. Även på “alternativa” Söder har detta okynnes-uppförande spritt sig och man inte direkt sugen på att gå tillbaka till ett ställe där man en gångs bemötts så nonchalant (i detta fall restaurang Dado, på Tavastgatan). Skärpning!