Svenska DICE har varit rätt upptagna sen EA köpte upp dem, inte minst med att förvalta sin enormt populära Battlefield-serie. Det var med stor förväntan jag såg fram emot deras Mirror’s Edge, ett action-spel i förstapersonsvy om en ung kvinna som jobbar som kurir, i en dyster framtid. Ditt uppdrag är att via stadens hustak hoppa, rulla och ibland slåss, genom hinder som står i din väg mot målet.
“Sporten” eller fenomenet Parkour har alltid tilltalat min fantasi. Dels för att jag är för höjdrädd för att själv någonsin prova något åt det hållet, men också för att det verkar som en slags “realistisk flygsimulator” för individen. Därför hoppades jag att Mirror’s Edge, skulle vara just det – en parkour-simulator. Istället visar det sig vara ett ganska hårt skriptat förstaspersons-actionspel. Man får förvisso hoppa, springa, rulla och slåss, men det är väldigt begränsat, tidvis väldigt svårt att få in exakt och inte sällan väldigt fragmentariskt i konstruktionen. I sina bästa stunder hettar det till och man får nästan svindel av pulsen och de dödsföraktande hoppen – men oftast stannar spelet upp och tvingar dig smyga, eller, i exakt rätt ordning ta dig förbi x antal hinder.
Grafiken är ett av spelets stora trumfkort och flyter på något bättre i PS3-versionen än på Xbox 360 – även om jag gärna offrat lite detalj mot stadiga 60 frames per sekund istället. Ljudet gör sitt för stämningen, men är inte något som sticker ut nämnvärt.
Mitt stora problem med Mirror’s Edge är att det känns som väldigt mycket yta och väldigt lite engagerande innehåll. Storyn är lövtunn, sekvenserna är för rigida (oftast finns bara ett enda sätt att ta sig runt ett visst problem) och den uppmanade passiviteten i strid, blandat med många “problem-uppehåll”, gör att spelets flöde och engagemang stannar upp. Det är inte ett horribelt spel, men det känns som en besvikelse i förhållande till vad det kunde ha blivit – den häftigaste “springa-på-tak-och-hoppa-simulatorn” som gjorts (med väldigt lite konkurrens)! Nu är det istället en snygg, men alltför stel komposition och halvlyckad amalgamering av förstapersons-action, problemlösande och trial-and-error-timing. Prova innan du köper. 3/5
Jag tror en av anledningarna att jag tycker hösten känts rätt OK senaste femton åren är att den är full med bra spel (oftast). Ett återkommande glädjeämne sen 1994 är Electronic Arts årliga FIFA-fotbollsspel. Mycket har hänt på 12 år, inte minst att FIFA började få allvarlig konkurrens av en japansk utmanare vid namn Pro Evolution Soccer (PES), från Konami (några föll också för International Superstar Soccer (ISS) från samma spelhus i slutet på nittiotalet). Personligen spelade jag livet ur FIFA-spelen fram till ungefär 2004/2005, då jag föll pladask för PES 3 på Playstation 2. Sen dess tycker jag PES-serien passat mig och min spelstil bättre och har varit mer utvecklande än FIFA-spelen, som stod ganska still ett tag. Nu är det annorlunda, nu känns det som FIFA blir mer och mer utvecklat för varje år och PES skulle behöva lite mer framåtanda (å andra sidan, hur fixar man något som känns nästan perfekt?).
I år har tillverkarna kommit ikapp varandra i årtal och vi har FIFA 09 (Xbox 360) i ena ringhörnan och PES 2009 (PS3) i andra. Jag förutsätter att du vet vad fotboll är och att du förstår sporten om du tar dig tid att läsa denna jämförelse, så jag går direkt på höjdpunkterna i matchen.
Konami gjorde bort sig med PES 2008 på PS3 förra året. Jag gav spelet på tok för generöst betyg på spelforum, då det var ett spel som trots otaliga, obligatoriska uppdatering aldrig fick bukt med en massa buggar och problem och kändes som en beta som aldrig skulle ha kommit ut (horribel frame rate, slow motion-straffar mm). Glädjande nog kan jag säga att alla de problemen är borta ur PES 2009. Allt är bättre: grafiken är vassare, frame raten är silkeslen, spelmekaniken har tweakats ett steg längre och bjuder på ännu piggare gubbar, som presterar riktigt fin fotboll när de är i form. Mycket är sig likt, så du som spelat något PES-spel sen trean lär känna igen dig och komma in i det hela snabbt. Nytt för i år är ett läge som heter “Become a legend”, där du får skapa och styra en viss gubbe i ett lag och sen försöka spela upp dig till världslagen och till att bli betraktad som en legend. Forward är såklart roligast, att få vräka in egna mål, samtidigt som spelet prövar dig från oslipad 17-åring som får en hel del bänktid i början, till att få axla hjälterollen och försöka avgöra viktiga matcher som inhoppare (tills du skaffar dig din givna plats i startelvan).
EAs FIFA bjöd redan förra året på en del förändringar i spelmekanik – spelet blev mer taktiskt och fick större dimension i de tekniska kraven på spelaren. Knappkombinationerna känns först oändliga, men ger dig också en känsla av total kontroll, när du väl lärt dig bemästra dem. Det är svårt spel, det ska jag säga direkt. Räkna inte med att göra många mål de första tio matcherna, ens på normalnivån och att försöka bräcka försvaret är hiskeligt svårt till en början. Här är det planering, väl uppbyggda anfall, smarta löpningar och enskild teknik hos figuren och spelaren som avgör matcherna. Ska du skjuta på kraft eller på teknik? Valen – och de är många, är helt upp till dig. Även FIFA 09 har ett karriärläge som fungerar ungefär likadant som PES ovan beskrivna spelläge och gör spelet personligt och kul.
En stor fördel FIFA 09 har över PES 2009, och alltid har haft, är inramningen och de 100% korrekta spelarnamnen, lagen, arenorna etc. För även om det inte har med själva spelandet att göra så är det stor skillnad i upplevelse att känna igen sig i spelares namn, utseenden och rätt språk på arenan. Till skillnad från PES som fortfarande saknar en del licenser (men blir mer komplett för varje år) och bl a skriver ut “kampfgeist” på Stockholmsarenan… Grafiken måste också gå till FIFA 09, trots hård konkurrens från PES 2009, som fullkomligt briljerar i enorm detalj, allround snygghet och porträtt-likhet med förebilderna, även i animationerna av figurerna då de springer, skjuter och talar med kroppen. Ljudet är ungefär jämnt skägg och kommentatorerna har fått några nya fraser och utrop, men inte tillräckligt för att det ska kännas revolutionerande.
Det är jättekul att konstatera att vi fått två extremt kompetenta fotbollsspel i år. Egentligen kan jag inte finna något större fel på något av dem – vilket du föredrar beror på dina tidigare preferenser samt vad du generellt gillar, mer utmaning eller “snabbare spel”? FIFA 09 är mer komplext och funkar inte bara att plocka upp och spela genom att sparka boll och springa med forwarden hur som helst. Man måste ge det tid, tid att du själv fattar flödet och de nya kontrollerna (jag retade mig lite på upplägget där pressen och passen är samma knapp, så när man precis pressat av en gubbe bollen så kan man råka putta iväg den okontrollerat, men det är säkert en vanesak). Samtidigt kan gubbarna nästan göra allt som superspelarna kan – från spektakulära snurr-kickar till skottfinter och dragningar i världsklass. Inget för nybörjaren eller den otålige alltså, men med potentiellt stor tillfredsställelse för den som lär sig bemästra det. PES 2009 är också tillräckligt avancerat, men det går fortfarande att spela rätt enkelt, med snabba passar, snabba forwards som springer sig fria och otroligt generösa skott på sina håll (särskilt om gubben är i form så kan du skapa mästerverk á la Beckham). På lägre nivå släpper målisen overkligt mycket returer på nästan alla typer av skott och det gör det lite väl lätt ibland. Men spelar du på högsta nivån mot bra motstånd så lovar jag att du får svettas även här, med målsnåla matcher som du inte kan vinna på tur.
Kan varmt rekommendera att du gör som jag och inskaffar båda spelen och varierar – omväxling förnöjer och är utvecklande, som det heter! För mig personligen kanske PES 2009 fortfarande är det spel som känns som det passar mig bäst, men FIFA 09 är verkligen inte sämre, utan bara annorlunda. 5/5 till båda spelen och ett derby som får avgöras på straffar. Bästa fotbollshösten någonsin?
Som ett nytt inslag på senses.se så kommer jag varje fredag (framöver) att köra “veckans hiss och diss” (eller veckans ros och ris, för er old school-anhägare). Jag kommer också, på allmän begäran börja sätta betyg mellan 1-5 på de filmer, spel, musikskivor, restauranger etc som jag skriver om.
Veckans HISS – Vi börjar detta inslag denna vecka med två som får dela på utmärkelsen.
* The Wrestler – Årets kanske första riktigt bra film distribueras av NonStop Entertainment, som även bjöd in till en trevlig förhandsvisning med mingel i måndags. Biopremiär i Sverige februari 2009, eller på Stockholms Filmfestival.
* Edelman PR-byrå – Microsofts PR-folk i Sverige är duktiga, snabba och alltid lika vänliga när man behöver information eller hjälp med produkter som skribent. Stor tumme upp!
Veckans DISS
* Sjukvården i Stockholm (Curera Hornstull & SÖS) – Har i flera veckor haft akut ont i min vad, vilket gjort att jag bl a tvingats gå med gubbkäpp, som den fräscha 31-åring jag är. Detta har såklart påtagligt försämrat min livskvalitet och möjligheter till normalt liv, då jag tidvis haft så ont så jag knappt kunnat gå ut öht. Sjukvården har sänt mig fram och tillbaka mellan vårdcentraler och akuter och fem träffade läkare senare så har jag fortfarande inte fått en diagnos eller ordentlig behandlingsplan (den första fungerade inte alls, men sattes också på imponerande tre minuter). Denna vecka skulle jag fått en magnetröntgentid… men icke. Läkarna på Curera Vårdcentral har i genomsnitt varit 7 minuter försenade på varje bokad tid (notera att en bokad akuttid i sig bara är 15 minuter, som helhet, så halva tiden är uppkäkad redan från början) och på Södersjukhusets akut gjordes i princip ingenting annat än “kändes efter”, inga prover togs – ingenting. Jo, nu ljuger jag – jag fick utskrivet en massa smärtstillande tabletter jag blev helt groggy av (men det är ju också en lösning, sk “symptombehandling”).
Socialdemokraterna kör en kampanj på tunnelbanan i Stockholm föreställandes en limousine som är ommålad till ambulans. Där skriver de att det nu finns en “gräddfil till sjukvården” genom privat sjukförsäkring och att det inte ska vara på det viset. Verkligen inte. Däremot kan man ju undra hur det behovet uppstått? Ingen tycker ju det är roligt att betala för något i onödan (som man dessutom redan betalar ganska mycket för genom skatt). Ser jag på min egen situation så förstår jag det gott och väl och tänker på min vän, som har privat sjukvårdsförsäkring och betalar ca 250 kr i månaden för det.
Finns det någon som tycker att 250 kr i månaden inte är prisvärt för att få nödvändig vård och utredning inom 24 timmar, när vi har ett scenario som detta?
Det har varit en ganska busy vecka på fronten, så istället för att skriva om en sak och hoppa allt annat pga realistiska tidsramar, så skriver jag lite kort och höjd- och lågpunkterna:
SPEL
Det släpptes en del nya spel (som vanligt) i veckan som gått. Microsoft fick ut efterlängtade Gears of War 2 (då jag inte gillade ettan, har jag ännu inte bitit tag i det – men att döma av försäljningen så verkar det bra) och Rare fick ut Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts (båda till Xbox 360). Banjo & Kazooie var ett uppskattat radarpar på Nintendo 64 och hade två, hyfsat framgångsrika plattformsspel där. Nuts & Bolts ska vara ett Xbox 360-spel men det känns precis som ett Nintendo 64-spel, fast med hög upplösning. Det är på sina håll oerhört enkelt, nära på fult och kantigt och presentationen är verkligen tidigt 90-talsstuk med grymtande figurer och mängder med halvtorr text att läsa. Det görs försök till humor och ska verka “retro”, men det känns bara så mossigt. Grejen går i princip på att paret bygger fordon, som man sen utför uppdrag med. Styrningen är bäng, byggandet är riktigt komplicerat och den svenska översättningen suger big-time. Eller vad sägs om meningen “Fordon med dåligt fördelade delar fungerar dåligt”?
För 10-15 år sen hade detta kanske varit lite småcharmigt, idag är det bara så väldigt föråldrat på fel sätt att något annat betyg än 2 av 5 inte kan sättas. Vet inte vem spelet riktar sig till? Barn lär finna det för svårt och komplicerat och vuxna lär inte orka med tonen och genomförandet. Med konkurrensen därute idag från ex Ratchet & Clank, så finns det inte plats för spel som Banjo & Kazooie: Nuts and Bolts. Ladda hellre hem originalet på Xbox Live (vilket du även uppmanas att göra i spelet…). 2/5
FILM
Walt Disney Studios Home Entertainment (phew! Låt oss säga Disney framöver) släpper flera utgåvor av den fantastiskt, underbara, julklassikern The Nightmare Before Christmas (efter en idé av Tim Burton, men regisserad av Henry Selick – ära den som äras bör). För er som såg mig rekommendera film på SVT förrförra julen så minns ni säkert hur programledaren lite osäkert sa “jaha… sjungande dock-film alltså, eller?”. Nja, stop-motion faktiskt :P Härligt fräsch berättelse om Jack Skellington, som är kung i Halloween town och vill prova på att sköta julens högtid också. Underbar musik med klassiska låtar av Danny Elfman och tre riktigt fina utgåvor som du lär vilja äga allihop: En Blu-ray med suverän bild och 7.1-ljud (TrueHD), en Collector-dvd med ballt reliefomslag och en utgåva till hardcore fansen, föreställandes en Jack Skellington-byst som kan “prata” och kläs ut med julmössa (finns på Webhallen för strax under 600 kr). Enda nackdelen med Limited-utgåvan är att den innehåller dvd istället för Blu-ray-versionen… 5/5
Universal har premiär på Madagascar 2 idag och här bjuds det på fler galna upptåg samt skämt á la ettan. Fullproppad med en massa roliga detaljer och en hel del vuxna referenser, så var det en riktigt skön biostund att avnjuta (bortsett från de två korkade fjortisbrudarna som satt på raden framför mig och fotade sig med blixt inne på biografen… vad är det för fel på folk?). Denna gång hamnar de fyra vännerna på det afrikanska fastlandet, på väg mot New York, och upptäcker att det finns fler djur som är som dem. Nytillkomna på rollistan är Alec Baldwin som den elaka Makunga och Bernie Mac (i en av sina sista roller) som lejonet Zuba. Ett måste är givetvis att du ser den amerikanska originalversionen. 4/5
Resor och mat
Fritidsresor lanserar sajten Reslust.se (SJ behöver inte domänen längre, antar jag…) och ställde till med fest på onsdagskvällen, i regi av erkände fest-maestron Micael Bindefeld, som i vanlig ordning personligen hälsade välkommen. Det bjöds på underbar mat på Kungsholmens restaurang (bl a av mästerkocken Melker) och det tävlades ut resor – lustigt nog var alla vinnare a-listekändisar (eller, iaf, kändisar). Kungsholmens restaurang var mysigt inredd och jag går gärna dit och äter den “vanliga” menyn någon gång snart.
1994 minns jag väl, av flera anledningar. Dels för att jag då var 17 och “snart” skulle få uppleva “paradiset” genom att bli 18, men också för att jag träffade min första, stora kärlek. En annan kärlek uppstod då jag fick bekanta mig med en grå, liten låda som kallades Sony Playstation. På den tiden hjälpte jag till i en kompis databutik i Skövde (Svenska PC-Butiken, fd Fantasy World) och vi var som förtrollade av spelen på Sonys maskin. Den frenetiska glädjen att puckla på varandra i Tekken och känslan av att flyga fram i Wipeout kunde egentligen bara matchas av glädjen jag upplevt med Nintendo 8-bit, under 80-talet. Med Playstation kände jag att något nytt faktiskt var på gång – och så var det. Inom några år var Sony totalt dominerande på spelmarknaden, med en uppsjö fantastiska spel som redan nått klassikerstatus, även på uppföljarmaskinen Playstation 2.
Spola fram ett par år så har vi 2000-talet och tre jättar som slåss om marknaden. Nya i leken var “stora stygga” Microsoft, som med egna affärsmodeller och rå, monetär muskelstyrka skulle knuffa in sig på spelmarknaden med sin Xbox och sedemera Xbox 360. Nintendo, som de äldsta rävarna i gamet, gav upp teknikhysterin och valde att satsa på innovativt spelande med kroppsrörelser, på sin Wii, och Sony är, som ni alla vet, inne på tredje generationens Playstation med massa hästkrafter under skalet och Blu-ray-spelare som standard. Men vad har egentligen hänt med faktiskt spelande 2008?
Tittar vi på senaste årets utveckling i fråga om pris och – det som ändå är viktigast på en spelmaskin – spelutbud, så ser det ganska dystert ut för de gamla hjältarna. Medan Microsoft ständigt sätter ihop nya paket med Xbox 360, som i praktiken har tekniskt lika bra spel som PS3, så känns det som Sony och Nintendo står helt still och stampar. Idag kan du köpa en Xbox 360 i enklaste utförandet (Arcade) för så lite som 1799:-. Wii, som är en tekniskt underlägsen men ändå såpass “udda” maskin så den inte direkt konkurrerar på samma villkor, kostar fortfarande runt 2300:-… och då kan den inte ens spela dvd-filmer. Sonys Playstation 3 är rent sorglig i fråga om prisutveckling. Fortfarande kostar en nedbantad modell av originalet runt 4000:- och nu är det tal om prishöjning (!) pga det rådande, ekonomiska läget i världen i allmänhet och Japanskan Yen-valutan i synnerhet. Idag kan man alltså få ungefär tre Xbox 360 för priset av en Sony Playstation 3, om man också räknar värdet på spelen som följer med Xbox-paketet.
Men det sorgligaste av allt är att det känns så uppgivet bland två av tre utvecklare, som förväntas driva på spelutvecklingen. Wii:n har i princip haft tre-fyra stora releaser på hela året och lever fortfarande på att sälja Mario Kart Wii, som förvisso är ett bra spel, men släpptes i augusti. Och på kommande releasefronten ser det lika mörkt ut, inte en enda egentligt “het” titel väntas komma ut resten av året. Vad händer, Nintendo, ni var ju kungar – har ni slagit igen butiken i smyg? Blir det som med Segas Dreamcast, som dog i det tysta och plötsligt en dag bara meddelades att den lades ned?
På Sony-spelfronten är det inte heller så mycket muntrare. De allra flesta releaser släpps till både PS3 och Xbox 360 idag och är oftast identiska (om inte något bättre, mindre buggfria på 360). De som ska komma exklusivt till PS3 lyser med sin frånvaro. Little Big Planet (som enligt alla förhandsrapporter är riktigt bra) är försenat i Sverige och det “revolutionerande” Playstation Home-konceptet skulle väl ha varit ute för flera år sedan? Final Fantasy XIII är ett litet hopp – för fansen, men helt ärligt så ligger Sony egentligen inte mycket efter Nintendo i fråga om att prestera egna, unika titlar som dessutom motiverar inköp av marknadens dyraste spelmaskin (sorry, Blu-rayspelare som är bättre och klarar mer än PS3 finns redan ute för runt 3000 kr).
Nästan lika illa är det på den portabla fronten, där både Sonys PSP och Nintendos DS visar upp nya, marginellt förbättrade modeller av konsolen, men nästan inget i fråga om mjukvara att spela på maskinerna. Lätthet, batteritid och bättre skärm i all ära – men vad ska vi med maskinerna till? Får vi inga bra spel så är det inget maskinerna kan som en lite avancerad MP3-spelare inte kan lika bra, eller bättre.
Så just nu ser det ut som den amerikanska jätten Microsoft vinner, på alla fronter. Bra pris, hyfsad utveckling av tjänster och skapligt med nya, unika titlar (Scene it? och Lips lär stärka Xbox 360s position ytterliggare, då man slår sig in i familje-/partysegmentet och utmanar Buzz och SingStar). Detta står mot dyrare maskiner (Wii:n har väl inte prissänkts mer än 200kr sen release) med sämre utbud unika spel och färre utlovade nyheter på horisonten. Är det sista ordet? Har Sony och Nintendo tröttnat på förstaplatsen efter 20 respektive 12 år? Om inget radikalt händer framöver så får jag nog tolka det som ett “ja”.
På fredag är det dags, då får en äventyrslysten, möjligtvis höstdeprimerad, lev-ditt-liv-som-du-vill-hungrande spelpublik på Xbox 360 dyka in i Peter Molyneuxs sagovärld en andra gång. Det har gått 500 år i Fable-världen och fyra år i den “riktiga” världen, sedan Fable gjorde entré på förra generationens Xbox och sålde totalt tre miljoner exemplar (inkl PC & Mac-versionerna). Denna gång är det Xbox 360 som exklusivt (eller i alla först) får Fable II, då Microsoft sedan 2006 äger Lionhead Studios som utvecklat det.
Detta är en av årets mest efterlängtade titlar för mig – så det var med stor spänning jag satte mig bekvämt i soffan och tryckte på A-knappen…
Du som spelat originalspelet kommer väldigt snabbt att känna igen dig och för dig som inte gjort det så kommer här en kort resumé: Spelet är ett slags rollspelsblandat äventyr, där du spelar en namnlös hjälte som följer sitt kall (att fimpa en super-skurk), med en massa små frivilliga och ofrivilliga side quests på vägen. Under spelets gång kan välja om du vill lösa uppgifterna som god eller ond, ta genvägar och sno pengar ur en butik eller göra rätt för dig och jobba i samma butik. Din karaktär utvecklas därefter (så väl till det yttre som inre) och du kan alltså spela om spelet flera gånger, med olika utveckling av handlingen, om du väljer olika lösningar.
Det första man möts av i Fable II (förutom en uppdatering) är möjligheten att denna gång välja kön på hjälten/hjältinnan. Därefter spelas ett magiskt intro upp, som sätter stämningen perfekt för det kommande äventyret. Grafik, ljudeffekter och musik kombineras så det ger rysningar och gör en spänd för vad som komma skall (nästan lite old-school sådär, som på nittiotalet, när mellansekvenser gjorde spelen bättre). När du väl får kontroll (efter Lionheads sedvanligt, halvtorra humor) så blir igenkänningsfaktorn ännu högre. Fable II väldigt likt ettan, på nästan alla vis. Allt från kontroller, knappar och spelkänsla. Visst, grafiken är högupplöst och något vassare, ljudet är i 5.1 med något bättre röstskådespel och frame raten är verkligen inget fel på. Men det känns ändå inte som jättemycket hänt på fyra år. Och det är på gott och ont (ursäkta ordvitsen).
För även om nackdelen med Molyneuxs kaxiga rocker-attityd och “jag-gör-spel-som-låter-dig-göra-allt-du-kan-drömma-om”-polemik, är att spelen i princip aldrig kan leva upp till hypen, så är hans spel ändå alltid bra, underhållande och på något vis barnsligt personliga (det är oförklarligt kul att man kan få vara både ond och god, i all sin enkelhet). Fable var i slutändan inte allt det lovade, men jag hade väldigt roligt med det och det känns härligt att man faktiskt känner igen sig så pass mycket i tvåan att man i princip bara kan plocka upp kontrollen och börja spela. Strider, erfarenhetspoäng (som du kan uppgradera dig för), mini-quests och social interaktion är i princip oförändrat, samtidigt som man bland annat lagt till mer avancerade sätt att tjäna pengar (du kan t ex äga en butik, som drar in pengar även när du inte spelar), en ständig, emotionellt bindande, kompis i form av en hund (som du bara behöver komma ihåg att klappa och utfodra, så hjälper han dig slåss och leta skatter) samt även möjligheten att spela Co-op eller online.
Världen, i spelet kallad Albion, har också gjorts större till ytan (tio gånger större, hävdar Lionhead) vilket såklart ger fler ställen att utforska och plats för fler gömda skatter.
Fable II är smidigt scriptat, välkonstruerat och lyckas dra in spelaren i handlingen nästan omedelbart. Den första biten, som är ganska uppstyrd och tutorial-betonad, lär dig i princip allt du behöver veta. Sen rullar spelet sömlöst på, från den ena punkten till den andra, från det ena uppdraget till nästa. Du kan själv bestämma när du vill ta en paus och spara (du kan dock bara ha en sparning åt gången, vilket gör back-tracking svårare), något som i princip avgörs av hur trött du är, då berättandet håller högt tempo och angelägenhetsgrad, vilket drastiskt minskar risken att bli uttråkad.
Om jag ska summera min upplevelse av Fable II så är jag både väldigt nöjd och någonstans lite besviken. Nöjd för att jag fick i princip det jag ville ha och förväntade mig. Besviken för att hypen återigen var något större än själva spelupplevelsen (ja, någon stans hoppades jag väl på ännu mer…). Då jag gillade originalet på Xbox så är jag – ironiskt nog – inte så besviken på bristen av utveckling i tvåan. Det funkade ju bra i ettan och är minst lika bra här, fast med snyggare grafik, så – varför klaga? Jag kommer i alla fall spendera många höstnätter i Albion framöver, den saken är säker. Jag hoppas vi ses online.
På en liten tråkigare not så blir den kommande Limited Edition-utgåvan av spelet inte så läcker som man först utlovat (hmmm…). Figuren och samlarkorten är borttagna pga “tillverkningsproblem” och det sänkte iaf mitt ha-begär en bra bit. Därför kan du lika gärna köpa den vanliga “vanilj”-utgåvan, som man säger om dvd, även om priset också sänkts på LE-utgåvan så det bara skiljer ca 50 kr. LE eller Standard – valet är ditt ;)
Sitter här, på aftonen av min kommande 31-årsdag och kollar igenom alla sköna spelnyheter som man utan dåligt samvete kan dyka ned i; nu när hösten behagat lägga sig över oss. Förutom ett par uppdateringar i programvaran på Playstation 3 (v2.5) och PSP (v5.0 minsann), som kommer imorgon, så ligger en hel del coola spel på horisonten. Jag dreglar mig redan torr i munnen över samlarutgåvan av Fable II – för trots att Molyneux’s spel aldrig håller allt de lovar, så är de ändå snuskigt underhållande. Att få utvecklas som ond eller god är bara så … härligt.
Om ett par veckor får jag också svar på om PES 2009 kan skölja bort skamfläcken som PES 2008 lämnade efter sig på PS3 (ärligt talat, hur kan man släppa ett så otestat och ofärdigt spel, som trots otaliga uppdateringar fortfarande har stora problem med frame raten?). Sen blir det givetvis också det årliga, digitala derbyt mellan EAs FIFA 09 och Konamis fotbollslir. Kan Konami hålla kvar vid den något ruffade kronan, det händer lite väl lite med serien tycker jag…. Snart får jag svaret (och då får ni det också)
Och så idag kom det här och gjorde mig tårögd:
A Vampyre Story
Relativt okända, franska utgivaren Focus Home Interactive ger ut ett–*tappar andan*– klassiskt peka-och-klicka-äventyr med vampyr-tema! Stillbilderna ser fantastiska ut och även om trailern inte är superimponerande så har jag stor, stor förväntan på denna LucasArts-doftande titel. Vänta lite… Bill Tiller står bakom Autumn Moon, som utvecklat spelet… det känner jag igen. Bill Tiller råkar ju vara just en fd LucasArts-anställd som bl a jobbat på The DIg och Curse of Monkey Island (trean alltså). Har du någon vettig anledning till varför du inte redan gått in och förbokat A Vampyre Story, som släpps 30:e november?
Till dess läskar jag med några fler läskande bilder (klicka på dem för att se dem större):
Det kanske är för att man är född under senare delen av sjuttiotalet och varit med sen “spelens begynnelse” som man förvandlats en tårögd, gammal nostalgisk gubbe varje gång det snackas gamla spel-tider. Suveräna gamer-sajten Kotaku har en underbar liten artikel de kallar In loving memory of the intro and cutscene där de verkligen går loss hårt på minnen av en tid som varit, med mellansekvenser man älskade och historier man brydde sig om.
Mästara på detta var (och är, får man väl sorgligt nog säga, då genren dött ut helt) LucasArts, som med sina klassiska peka-och-klicka-äventyr lär ha påverkat mer än bara min uppväxt. Tack vare härliga, talangfulla människor på nätet kan du spela spelen även idag – på valfritt format dessutom, genom programmet ScummVM, en slags emulator som ständigt förbättras och som du kan ladda ned gratis här. Det fina med den emulatorn är att den sen kan köra ex PC-versionen av Monkey Island 2 på vilket format som helst (som stöds av programmet) – allt från Mac, till PSP, iPhone och Wii faktiskt. Du måste såklart äga originalspelen eller köpa dem på någon sajt som handlar med gamla klassiker, ex eBay eller Tradera. Men du kan också finna flera samlingar till bra pris i butik. Ni som minns Revolution Studios spel Beneath a Steel Sky och Lure of the Temptress blir nog glada att höra att de spelen släppts helt fria för nedladdning sen ett par år tillbaka. Nytt för denna version av ScummVM är även att Westwoods klassiska Legend of Kyrandia-spel nu stöds.
Monkey Island 2: LeChuck's Revenge
Själv är jag lycklig att jag köpt och sparat alla LucasArts-äventyr på CD-versioner. Nu ska jag bara lägga in dem på Mac:en och ha nostalgikavalkad i kronologisk ordning (jag skippar nog iofs Indiana Jones 3).
Efter att över en miljon svenskar sett Mamma Mia! på bio så annonserar nu Sony ut en SingStar-skiva med ABBA-tema. Mamma Mia, Gimme Gimme Gimme, Waterloo och Dancing Queen är några av låtarna som utlovas på den kommande skivan, som kommer till Playstation 3. Skivan beräknas att finnas ute lagom till julhandeln. Räkna alltså med en hel del råmande slakt av ABBA-klassiker i mellandagarna.
Det är en lönsam affär att ha SingStar under sin flagg, bara i Sverige har Sony sålt 580 000 exemplar av spelet och av dessa står utgåvor med lokal anknytning (Svenska Hits och Svenska Hits Schalger) för nära hälften av försäljningen (220 000 ex).
Det kan verka som jag inte gör annat dagarna i ända än spelar tv-spel och ser filmer. Men om sanningen ska fram så sker det mest på helger, när jag verkligen försöker koppla bort mitt jobb som skådespelare, som pågår 8-22 varje vardag. Hann sitta lite igår och ägna mig åt mina laster. Drog igång en idé jag haft länge: Eftersom jag är spel-freak och äger alla konsoler (har slutat spela på PC, hade inte råd med uppdateringarna i den takt de krävdes…) så gick jag in på utmärkta Gamerankings och valde att kolla deras sammanställning av världens, hittills bästa spel. Gamerrankigs sammanställer betyg från de flesta större medier på nätet och räknar på så vis ut ett genomsnitt som är ganska välgrundat. Jag har satt som mål för mig själv att ha spelat (helst helt igenom) de tio bäst rankade spelen på varje konsol (du kan kolla vilka dessa för tillfället är under “rankings”).
Började av någon anledning med Xbox 360, där Epics hyllade Gears of War saknades på min meritlista. Köpte spelet på någon rea för ett år sedan cirka, men nu var det alltså äntligen dags att se vad jag gått miste om. Löften om “röjjiga shoot-outs” och “feta monster som du kan döda med motorsåg” lät som ett helt OK sätt att fördriva en eftermiddag på. Första-intrycket var hyfsat, en ganska snygg värld ritas upp, men den fina stämningen förstörs snart av riktigt trist och oinspirerat röst-skådespeleri, där en supersoldat fritar en annan ur ett fängelse (det är du) och sen går de på slaktuppdrag mot utomjordingar som kallas locusts (ung “stor gräshoppa”). Det ska föreställa ett klassiskt röjarspel, utan egentlig story eller djup och det vore OK, om spelet ändå skulle ha känts så spelbart att det blev engagerande. Men istället får vi – förutom gubbar som ser ut som de är förstoppade större delen av tiden och talar på samma sätt – en linjär och upprepande shooter där kontrollen tidvis känns som den lever sitt eget lilla liv. Spelet är uppbyggt enligt modellen: gå, ducka bakom skydd, skjut ned folk – da capo, gå, ducka, skjut, gå… När detta dessutom ackompanjeras av sekvenser man måste spela igenom innan man kan spara, annars måste man göra om dem helt från början, så kommer frustrationen sakteligen in i ens själ. När anledningen dessutom är att man dör på sista figuren man har kvar att skjuta, innan “sekvensen” är klar, är att ens egen figur verkar göra lite som den vill med duckande bakom diverse skydd, ja då blir det synnerligen svårt att motivera sig att spela vidare öht.
Jag trodde verkligen jag hade missat något, alla fullpoängare som regnat över Gears of War måste väl betyda något? Nä, tydligen inte. Men i alla fall så besparar det mig utgiften att investera i tvåan som kommer i höst, om den nu mot förmodan inte skulle vara påtagligt bättre på ovan punkter.
Alla ni som läser bloggen vet att jag är Ratchet & Clank-fan. Sony har ju släppt en del i historien till PSP, under namnet Size Matters. Eftersom jag ofta har med, men sällan orkar spela, PSP på resor så såg jag fram emot PS2-konverteringen av spelet. Döm till min förvåning när jag då får ett R&C-spel som känns föråldrat, slött och helt oengagerande. Som när man liksom blåser upp PSP-spelet på storskärm. Spara dina pengar och skippa det, eller spela det på PSP, där känns det iaf helt OK. Fast när du ändå är igång och sparar så uppmanar jag alla PS3-ägare att spara till i höst, då den fristående “episoden”, The Quest for Booty släpps på PSN (Playstation Network). För er som är nyfikna så bör ni logga in på PSN och ladda ned presentationsvideon redan idag – det spelet kommer att rocka! En slags kortare uppföljare till senaste PS3-spelet, Ratchet & Clank: Future, som dessutom kommer att vara billigare (släpps på amerikanska PSN den 21:a augusti för 14.95 dollar, under hundra spänn). Permission to drool granted.
Såg också den irländska filmen Once igår, om ett musikerpar som träffas, gör lite skön musik ihop och skiljs åt. Enkelt, okonstlat och med helt underbart soundtrack, för oss som gillar singer-songwriter-stuket. Lyssna på låten “Falling“, som dessutom gav dem en Oscar vid årets gala.
Entries (RSS)