Om du inte sett den senaste trailern rekommenderar jag dig att göra det nedan (se den gärna i HD):

Personligen är jag försiktigt positiv (hypade filmer gör en annars nästan alltid besviken och trailern gör mig helt stum, även om den var smått otrolig i 3D). Men MUSIKEN – den härliga låten i början av nya trailern gör mig salig. Japp, du har hört den förut – flera gånger till och med. Först i den något underskattade sci-fi-thrillern The Island och sen i Transformers (båda signerade Michael Bay) och upphovsmannen – Steve Jablonsky, har valt att kalla den “My name is Lincoln”. Låten påminner mycket om “Now we are free” från Gladiator.

Lyssna och njut!

(Tyvärr bara stillbildsversion pga YouTubes hårdare copyright-regler, men i videon finns länkar till en nedladdningsbar version som du absolut bör kolla in)

Nu är trean här, som man kallar “sista året” (även om “världens ände” inte hjälpte som sista del i Pirates-filmerna). Gänget ska gå ut gymnasiet och som ett minne att vörda för alltid sätter de upp den bästa avskedsmusikalen någonsin. Hurra!

OK, jag är nog fel målgrupp för den här filmen. Det är svårt att hålla sig för skratt ibland när man bjuds på övertydliga moralkakor och figurer som känns plockade från en 50-tals tv-serie (som den “elaka bimbon”, “det sött förälskade paret som tittar ut från trädkojan” osv). Samtidigt är det en film, eller egentligen en musikal, som säkert tilltalar yngre tittare och då framförallt tjejer, skulle jag tro. Jag gillar musikaler och ibland svänger det skönt i låtarna, samtidigt som det också kan vara lite småcharmigt att se en film som är så oskuldsfull som denna.

Blu-ray-utgåvan är riktigt fin, som man ju kommit att förvänta sig av Disney. Färgerna och detaljen fullkomligt exploderar inför tittaren. Eftersom det är en musikal och en slags high school-fantasi så är det hårda prövningar som din bildkälla utsätts för. Första scenen, vid basketmatchen, är övermättad av röda dräkter och rödklädda supporters och det ligger på gränsen till att det börjar blöda lite här och där. Men det klarar sig (givetvis har detta även med din bildinställning att göra, inställningar som “dynamiskt” och “optimal” kan nästan ge tecknad-film-känsla här, på gott och ont). Ljudet, som i originalversion är i DTS-HD 5.1 är trevligt, inte det absolut tyngsta bas jag hört men gör ändå det det ska (har inte ens vågat lyssna på svenska dubben, som “bara” är DD 5.1). Extramaterialet består till stor del av snuttar från inspelningen, intervjuer och stillbilder. En extra kul grej på den här utgåvan är att DVD-versionen finns med i fodralet, så du kan se filmen även hos mindre tekniskt-begåvade vänner, eller på vilken annan dvd-spelare som helst. Både DVD- och Blu-ray-versionen är sk Extended Edition, som alltså är något längre än bioversionen och innehåller fler scener.

Jag vet inte hur denna del står sig mot de andra eftersom jag inte sett dem och jag blev, ärlig talat, inte särskilt sugen att göra det nu heller. Men jag kan uppskatta musiken, koreografin och den läckra presentationen som gör sig ypperligt på Blu-ray. Givet köp för fansen! (3/5)

The Curious Case of Benjamin Button

Jag kommer närmare utdelningen (22:a februari, som blir natten till 23:e här) att tippa vinnare så kan man kanske också tjäna en hacka på oddsen. ;-) Vad jag kort kan konstatera dock är att det (som vanligt) är en blandad kompott vi får – hel-ylle-amerikanska The Curios case of Benjamin Button leder inte helt otippat med 13 nomineringar, tvåa kommer uppstickaren Slumdog Millionaire med tio, tätt följda av The Dark Knight och – förvånande nog – Gus van Sants Milk med åtta nomineringar var. Batman lyckades inte kvala in i några tyngre kategorier (förutom biroll för Ledger, som lär vara given) men kan mycket väl bli årets The Matrix som ju bara totalt fick en Oscar mindre än “storvinnaren” det året, American Beauty (4 resp 5, dock endast tekniska Oscar för Matrix).

Milk

Givetvis är jag lycklig att mina favvisar ur The Wrestler nominerade (och lär vinna, nu när Winslet åkt ur Bästa Kvinnliga Biroll så måste ju Marisa vinna). Däremot känner jag att både regissören Darren Aronofsky och The Wrestler ihop med regissören Sam Mendes och hans film, Revolutionary Road, är galans stora rånoffer till förmån för välspelade – men kyliga och rätt lite engagerande The Reader. Likaså är det skandalöst att Bruce Springsteen inte är nominerad för sin underbara låt till The Wrestler (nej, jag lovar jag får inte betalt av NonStop för att hylla The Wrestler – jag tycker bara den är SÅ bra), likaså hade jag gärna sett Ralph Fiennes, som gjorde en dröse med bra roller förra året, få erkännande för åtminstone någon av dem. Likaså är det skam att Leonardo DiCaprios fantastiska prestation i Revolutionary Road inte uppmärksammats, eller för den delen Tom Cruise i Tropic Thunder. Däremot är det givetvis både roligt och modigt att ha med Robert Downey Jr – vore enormt kul att klippa från hans “never go full retard”-scen till nominerade Sean Penn i publiken (om han nu behagar att dyka upp, vilket han inte brukar).

Lyssna på Bruce Springsteens The Wrestler (ovan).

Det står mellan Benjamin Button och Slumdog Millionarie som storvinnare och även om Slumdog är en mer dynamisk och på många sätt mer värdig vinnare (som dessutom har Golden Globe i ryggen) så ska man aldrig räkna ut en film om ett amerikanskt öde över en lång tid, skriven av samme man som skrev Forrest Gump (som i mitt tycke var en bättre film, även om Benjamin är riktigt bra den med).

På bio har jag nyligen sett Lukas Moodyssons Mammut. Ett helt OK amerikanskt drama, välgjort och välspelat (för det mesta) men i slutändan en rätt omärkvärdig film som inte direkt överraskar eller lämnar en påtagligt uppfylld. Personligen har jag väl aldrig varit svag för Babel-liknande-historier som vävs samman över hela världen. Det roliga är att Lukas verkar ha hittat tillbaka till att göra “normala” filmer med normala historier. Det är som sagt helt OK, men inget unikt “Moodyssonskt” som hans första två, svenska filmer. Ser fram emot nästa (som gärna får vara på engelska den med). 3/5

På hemmabiofronten har jag fått två riktiga popcorn-rullar från Paramount, på Blu-ray. De är inte pinfärska, men väl värda att spana in om du inte redan gjort det! Den första är Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (gah, vilken titel). OK, det var omöjligt att följa upp en succé 19 år senare och leva upp till alla förväntningar. Och Indiana Jones 4 är väl den svagaste filmen i det som numera får kallas Indiana Jones kvadrilogin. Men ändå – Indiana är alltid Indiana och jag kan inte bortse ifrån att det är ett kärt återseende av en älskad barndomshjälte! Blu-ray-utgåvan bjuder på fantastisk bild, givetvis i 1080p och 24 frames (till skillnad från “andra”, svenska filmbolag som släppt Blu-ray-utgåvor från videokällor med 1080i och 50/60 Hz!). LucasFilm och Fox har gjort sitt yttersta för att skapa en film som har alla moderna kvaliteter men samtidigt matchar looken på de tre första, i fråga om färg, nyans och skärpedjup. Ljudet är i Dolby TrueHD och är riktigt läckert när det drar igång. Jag blev också glad av att se så mycket extramaterial – utgåvan kommer på två skivor och de mesta av materialet är i HD (dock endast 1080i, förmodligen pga att det är gjort på video). Att se Spielberg och Lucas och skådespelarna jobba på olika scener är en fröjd och oerhört inspirerande (en normal, svensk film kan ha mellan 30-40 inspelningsdagar – denna gjordes på 36!). Klart en utgåva som rekommenderas om du är allra minsta Indy-fan eller gillar gammaldags matinéer (även om slutet inte är världens bästa). 4/5

Indiana Jones and the real crystal skull?

En annan film som bjuder på mycket pang-pang är Michael Bays Transformers (som har Steven Spielberg som exekutiv producent). Jag var inte överförtjust när jag såg den på bio, tycker mina barndomsminnen till den tecknade serien inte alls matchades särskilt väl. Men som robot-action-film betraktad är den ändå godkänd. Det är en film som gör sig väldigt bra på hemmabio, även om Blu-ray-utgåvan inte är den allra bästa jag sett. Bilden borde vara absolut referens, då Mr Specialeffekt spelar huvudrollen, men dras ändå ned av viss oskärpa i snabba scener (och de är ett gäng) samt en viss grynighet som inte känns motiverad på en film som denna (ger lite av en retro-look som är onödig, då filmen är så “modern” i övrigt). Ljudet är våldsamt aktivt och överlag mycket bra, men balansen är inte 100% mellan registren och högtalarna och centern – och då främst talet – upplevs ofta som för lågt och dämpat, samtidigt som resten är öronbedövande högt (ta ex scenen mot slutet, uppgörelsen). Utgåvan innehåller två skivor, som är väl märkta med nummer (eller innehåll, tack för det Paramount – vissa andra bolag vill att vi ska gissa oss till vilken skiva som är vilken) och andra skivan innehåller en hel del extramaterial. En kul aspekt där är BD Live-delen är du kan ladda hem material och bl a se filmen med GPS (så du hela tiden kan se var på jordklotet den utspelar sig) samt robotarnas hälsa (engeri – dataspelsnördigt, men kul). Blu-ray-förpackningen är lite småtrist och har en lapp klistrad på baksidan som känns väldigt “nordisk-utgåva”-generisk. Kunde ha varit bättre. Som film och Blu-ray-utgåva klart godkänd, så länge du inte förväntar dig top-of-the-line eller en äkta film om de äkta Transformers. ;) Få se om den kommande tvåan kan rätta till en del av den känslan… 3/5

Transformers - The Original and Best

Det finns en hel del bra releaser så här års, men givetvis ska du – som den filmfan du är – satsa på det senaste och läckraste på Blu-ray (för du har väl önskat dig en Playstation 3 i julklapp, eller köper en “till barnen”?).

Warner släpper två filmer som kan passa alldeles utmärkt att bänka sig med när första omgången julmat är över (du kanske ska hoppa över de 8 timmarna obligatoriska ”SVT-julaftonsklassiker” i år?). Den första, lite mer familjeanpassade, är Star Wars: Clone Wars. Det är en dator-animerad historia som ger lite mer kött på benen åt berättelsen om Anakin och Obi-Wan (som en mellanfilm till tvåan och trean skulle man kunna säga). Här får du bland annat återse gamla bekanta som Yoda, Mace Windu och Count Dooku, men även träffa nya ansikten i form av den kaxiga Padawan-lärlingen Ashoka och Jabba The Huts son. Snyggt, men bitvis lite stelt så detta ändå helt perfekt underhållning för hela familjen (särskilt om ni gillar Star Wars). 3/5

För de lite äldre eller härdade barnen så kan utgåvan av The Dark Knight med fördel avnjutas. Bild och ljud är i absolut toppklass, och även om jag hade mina reservationer mot filmen när jag först såg den, så kan man inte komma ifrån att det är två och en halv timme väldigt välgjord underhållning och riktigt bra inom genren. Att Blu-ray-utgåvan innehåller timtal med extramaterial är ju heller ingen nackdel. 4/5

Disney har varit skickliga att kapitalisera på julen och göra den till ”sin” högtid (ihop med Coca Cola). Pixars senaste film, Wall-E, finns nu ute på Blu-ray och ser – precis som väntat, helt makalöst bra ut (animerat och digital teknik har alltid hjärtat varandra). Personligen tycker jag filmen är välgjord och berörande, men lite hypad – det är inte ”världens bästa tecknade film” som vissa vill få det till (in fact tycker jag Råttatouille var bättre förra året) men det är helt klart en sevärd och väldigt söt film som kan passa alla med inte-alltför-cynisk-syn på livet och framtiden. 4/5

När vi ändå är inne på tecknat så bör du heller inte missa Paramounts sköna Blu-ray-utgåva av skrattfesten Kung Fu Panda. Bilden är som väntat – helt suverän, men vad som är extra kul är det helt fantastiska ljudet! Det engelska Dolby TrueHD-spåret låter verkligen ljudanläggningen jobba hårt och flera scener ur filmen är regelrätta referensscener (t ex när Tai Lung flyr från fängelset), som utmärkt visar på hur surroundeffekter bäst används när man har bandbredden att dessutom få dem att låta bra Enda minuset på utgåvan är att extramaterialet är lite skralt och saknar kortfilmen Secrets of the Furious Five, som jag sett fram emot. 4/5

SPEL

Julen och mellandagarna (och särskilts årets lyckligt infallande lång-ledighet) är också en alldeles ypperlig tid att komma ikapp på spelfronten. Personligen finner jag det svårt att få tid till 40-timmarsäventyren nuförtiden, men just denna ledigheten kan som sagt vara perfekt tid att komma till bukt med det och äntligen spela igenom det där Final Fantasy XII jag köpte förra året och inte rört. Ett spel jag däremot vet att jag kommer lägga mycket tid på är det kära återseendet med Prince of Persia, från UBI Soft. Det är ganska exakt 20 år sen det banbrytande originalet kom och efter att ha lärt mig bemästra det och klara det på under en timme (som var tidsgränsen) så föll jag aldrig för någon av prinsens efterföljande 3D-inkarnationer (även om jag hörde att Sands of Time var bra). Nu är han åter tillbaka i 3D, men denna gång utan undertitel. UBI Softs Montreal-studio har valt en ny approach med celshading-grafik (som jag älskar, då den ger en tecknad-fantasy-film-känsla) och ett system där du egentligen inte kan dö – varje gång du trillar ned för ett stup, eller förlorar i en strid så blir du ”upplockad” av din lojala följeslagerska Elika. Det kan låta för enkelt och rent av tråkigt – men tänk efter: effekten av det är ett mycket mer engagerande och sömlöst spel. Skulle du istället behöva spara och ladda om ständigt inför varje farofyllt uppdrag (och spelet är ju fullt av dödsföraktande akrobatik, där man inte helt sällan hoppar lite fel) så skulle det fullkomligt hacka upp spelupplevelsen. Nu får du istället flöde och kan koncentrera dig på storyn och att spela vidare. Och man vill verkligen inte lägga ifrån sig spelet! Det är inte världens svåraste spel, men så länge det varar är det en otroligt rolig upplevelse, som med fördel kan njutas i vänners och familjens glada sällskap. 5/5

Sällskapsspel hör ju också julen till. Förutom otaliga SingStar-versioner som kommit (ABBA, Boy band vs Girl Band och Disney, för att nämna de roligaste) så har Xbox 360 fått sin ”klon” Lips (som jag inte fått ett eget ex i tid att testa själv, tyvärr) och även filmfrågesport (som Edelman PR heller inte hunnit skicka, hrm hrm – börjar de lägga av sig?). Ett sällskapsspel som är en klassiker i ny tappning, till alla format, är EAs Monopol. Det klassiska affärsspelet har piffats upp med mini-spel och även snabbats upp i format, så det är lite mer fartfyllt. Inte för alla men värt att kika närmare på för folk födda på 80-talet eller tidigare samt har någon form av förhållande till brädspelet.

Du som tröttnat på gull-gull och sällskap och är 18 år (right), kan med fördel fördriva julfriden med Left4Dead (EA/Valve till Xbox 360 och PC). Det är en skön och extremt röjig Zombie-shooter med regelrätta horder av snabba zombies, som inte vill något hellre än att sätta tänderna i dig. Och du och dina tre vänner vill såklart inget hellre än sätta en kula i pannan på dem. Vill du ha mer stämning och mörker, men i lugnare tempo så kan du kika på det kusliga BioShock (Take2) till Xbox 360 och numera också PS3. Ett annat actionbetonat spel som hamnar någonstans mellan de två är Epics Gears of War 2 (Microsoft, Xbox 360) som på många sätt är en förbättring över den i mitt tycke bleka ettan (större banor, bättre flöde i spel och story samt multiplayer och co-op). 4/5 till alla spelen ovan.

Så, det var några underhållningstips för sena julshoppare! Det var också allt för i år på senses.se. Nu tar jag en välförtjänt jul- och nyårspaus från skrivandet och återkommer efter 1:a januari. Så vi ses ”nästa år” kan man väl säga. Till dess hoppas jag du får äta och dricka gott, lyssna på härlig musik (Spotify äger!), se massa bra film, spela massa bra spel, titta på vackra ting och inspirerande bilder och känna att livet är till för att levas och upplevas.

God Jul och Gott Nytt År till alla härliga läsare!

Det är en lönsam affär att ha SingStar under sin flagg, bara i Sverige har Sony sålt 580 000 exemplar av spelet och av dessa står utgåvor med lokal anknytning (Svenska Hits och Svenska Hits Schalger) för nära hälften av försäljningen (220 000 ex).

On a warm summer’s evenin’ on a train bound for nowhere,
I met up with the gambler; we were both too tired to sleep.
So we took turns a starin’ out the window at the darkness
’til boredom overtook us, and he began to speak.

He said: “Son, I’ve made a life out of readin’ peoples faces,
And knowin’ what their cards were by the way they held their eyes.
So if you dont mind my sayin’, I can see you’re out of aces.
For a taste of your whiskey I’ll give you some advice.”

So I handed him my bottle and he drank down my last swallow.
Then he bummed a cigarette and asked me for a light.
And the night got deathly quiet, and his face lost all expression.
Said, “if you’re gonna play the game, boy, ya gotta learn to play it right.”

You got to know when to hold ‘em, know when to fold ‘em,
Know when to walk away and know when to run.
You never count your money when you’re sittin’ at the table.
There’ll be time enough for countin’ when the dealin’s done.

Now ev’ry gambler knows that the secret to survivin’
Is knowin’ what to throw away and knowing what to keep.
cause ev’ry hands a winner and ev’ry hand’s a loser,
And the best that you can hope for is to die in your sleep.

So when’d finished speakin, he turned back towards the window,
Crushed out his cigarette and faded off to sleep.
And somewhere in the darkness the gambler, he broke even.
But in his final words I found an ace that I could keep.

You got to know when to hold ‘em, know when to fold ‘em,
Know when to walk away and know when to run.
You never count your money when you’re sittin’ at the table.
There’ll be time enough for countin’ when the dealin’s done.

You got to know when to hold ‘em, know when to fold ‘em,
Know when to walk away and know when to run.
You never count your money when you’re sittin’ at the table.
There’ll be time enough for countin’ when the dealin’s done.

Började av någon anledning med Xbox 360, där Epics hyllade Gears of War saknades på min meritlista. Köpte spelet på någon rea för ett år sedan cirka, men nu var det alltså äntligen dags att se vad jag gått miste om. Löften om “röjjiga shoot-outs” och “feta monster som du kan döda med motorsåg” lät som ett helt OK sätt att fördriva en eftermiddag på. Första-intrycket var hyfsat, en ganska snygg värld ritas upp, men den fina stämningen förstörs snart av riktigt trist och oinspirerat röst-skådespeleri, där en supersoldat fritar en annan ur ett fängelse (det är du) och sen går de på slaktuppdrag mot utomjordingar som kallas locusts (ung “stor gräshoppa”). Det ska föreställa ett klassiskt röjarspel, utan egentlig story eller djup och det vore OK, om spelet ändå skulle ha känts så spelbart att det blev engagerande. Men istället får vi – förutom gubbar som ser ut som de är förstoppade större delen av tiden och talar på samma sätt – en linjär och upprepande shooter där kontrollen tidvis känns som den lever sitt eget lilla liv. Spelet är uppbyggt enligt modellen: gå, ducka bakom skydd, skjut ned folk – da capo, gå, ducka, skjut, gå… När detta dessutom ackompanjeras av sekvenser man måste spela igenom innan man kan spara, annars måste man göra om dem helt från början, så kommer frustrationen sakteligen in i ens själ. När anledningen dessutom är att man dör på sista figuren man har kvar att skjuta, innan “sekvensen” är klar, är att ens egen figur verkar göra lite som den vill med duckande bakom diverse skydd, ja då blir det synnerligen svårt att motivera sig att spela vidare öht.

Jag trodde verkligen jag hade missat något, alla fullpoängare som regnat över Gears of War måste väl betyda något? Nä, tydligen inte. Men i alla fall så besparar det mig utgiften att investera i tvåan som kommer i höst, om den nu mot förmodan inte skulle vara påtagligt bättre på ovan punkter.

Alla ni som läser bloggen vet att jag är Ratchet & Clank-fan. Sony har ju släppt en del i historien till PSP, under namnet Size Matters. Eftersom jag ofta har med, men sällan orkar spela, PSP på resor så såg jag fram emot PS2-konverteringen av spelet. Döm till min förvåning när jag då får ett R&C-spel som känns föråldrat, slött och helt oengagerande. Som när man liksom blåser upp PSP-spelet på storskärm. Spara dina pengar och skippa det, eller spela det på PSP, där känns det iaf helt OK. Fast när du ändå är igång och sparar så uppmanar jag alla PS3-ägare att spara till i höst, då den fristående “episoden”, The Quest for Booty släpps på PSN (Playstation Network). För er som är nyfikna så bör ni logga in på PSN och ladda ned presentationsvideon redan idag – det spelet kommer att rocka! En slags kortare uppföljare till senaste PS3-spelet, Ratchet & Clank: Future, som dessutom kommer att vara billigare (släpps på amerikanska PSN den 21:a augusti för 14.95 dollar, under hundra spänn). Permission to drool granted.

Såg också den irländska filmen Once igår, om ett musikerpar som träffas, gör lite skön musik ihop och skiljs åt. Enkelt, okonstlat och med helt underbart soundtrack, för oss som gillar singer-songwriter-stuket. Lyssna på låten “Falling“, som dessutom gav dem en Oscar vid årets gala.

SingStar är ju dock ett koncept som kom för flera år sedan, på en numera utdöende konsol (Playstation 2). Vad hände när vi gick över till PS3 och åtta processorer, massor med grafikmuskler och möjlighet till HD-grafik? Svaret måste bli – inte särskilt mycket. Det utlovades högupplöst grafik, massvis med låtar att köpa online och nya spelsätt. Tveksamt om man kan säga att något av dessa löften egentligen infriats. Sure, vi ser numera högupplösta linjer när vi sjunger, men musikvideos i bakgrunden är fortfarande samma, sunkiga, RF-kvalitet som vi fick tidigare. Nu ropar någon “ja, men många videor är ju jättegamla”. Visst, men ändå – vi har en hel del nya (som säkert är skjutna på digitalt format) och det är inte förbjudet att gå in och rensa i gamla videor också (finns mycket man kan göra, relativt kostnadseffektivt med enkel videobehandling idag). Online-shoppen har förvisso blivit ganska stor, är väl en 300+ låtar nu. Men vad är det för låtar? Och hur många låtar är a) kända? b) inte från en tidigare samling? (japp, jag har alla tidigare spel som släppts och en PS2-kompatibel PS3:a – jag byter gärna skiva istället för att pröjsa 15 kr per låt – IGEN). 300+ låtar x 15 spänn = 5000+ kronor. En bra slant för en övervägande medioker samling låtar som fyller upp din PS3:as hårddisk.

Nu har SingStar Vol 2 kommit till PS3. Bland nyheterna utlovas “stämsång” på bl a Mamas & Papas “California Dreamin” och klassiska “500 Miles” med The Proclaimers. En Emimen-låt återfinns också (Without Me) och är en tungvrickare av rang (som dessutom är i princip helt uppbygd på rytm, hellre än tonsäkerhet). I övrigt en, som vanligt, smågrå blandning låtar från diverse artister som haft mycket större hits än de som valts ut här (ex The Killers är väl för en mainstream-publik mycket mer kända för Somebody told me än When you were young?). Sure, stämsången är helt OK (och framförallt svår) och Eminem är en kul grej – men ärligt talat, på snart fem år har spelet i princip inte utvecklats alls. Och det kommer nya skivor i serien, som alla kostar lika mycket, hela tiden.

Sony må vara ensamma herrar på täppan idag, då Konamis karaoke-spel, Karaoke Revolution, till Xbox inte alls gått i närheten så bra på den västerländska marknaden (det är också, en något mindre välgjord produkt, i all ärlighet). Men medan Sonys London Studios forsätter kränga ut skivor av alla de slag på rutin, så vässar konkurrenterna knivarna. Microsoft presenterade nyss på E3 ett helt nytt koncept, som man kallar “Lips“. Detta spel ska kunna göra något jag förutsatt att man kunnat göra länge med de muskedunder till spelmaskiner vi har idag – analysera dina egna skivor och låta dig sjunga karaoke till precis vad du vill, ur hela din privata skivsamling!

Hur bra det kommer att fungera i praktiken återstå att se i höst. Men en sak är säker – London Studios bör ta några koffeinpiller och gå tillbaka till ritbordet, för oavsett vilken samling SingStar-låtar de släpper härnäst så kan ingen konkurrera med den bästa samlingen av alla: din egen.