Animationsrace:t har senaste åren varit riktigt hårt. Inte bara att flera stora studios tävlar mot varandra (Disney/Pixar, Dreamworks och Fox) och helt gått över till dataanimation, utan nu kommer även 3D-biografer in i bilden. Dreamworks senaste satsning är Monsters vs Aliens, en film som handlar om… eh, monster mot utomjordingar.
Susan Murphy (Reese Witherspoon) ska just till att gifta sig med nyhetsankaret Derek (Paul Rudd). På självaste bröllopsdagen kraschar en meteorit från rymden på henne (!), vilket gör att hon uppfylls av en kosmisk kraft som gör henne jättestor – och jättestark. Hon tillfångatas av den amerikanska regeringen och får kodnamnet Ginormica (Enormica, typ). I förvar får hon även träffa fyra andra monster – B.O.B. (Seth Rogen), Dr Cockroach PhD (Hugh Laurie), Fishman (Will Arnett) och en förvuxen insekt som jag inte minns namnet på (Insectosaurus). Tillsammans får de i uppdrag att försvara jorden mot en utomjordisk attack (där en tentakel-nisse såklart kommit för att suga upp meteoritens = Susans, kraft).
Monsters vs Aliens försöker väl vara en slags charmig nick till 50-talets “monsterfilmer” och japanska Godzilla-rullar. Och ibland lyckas den vara småkul och småcharmig, samtidigt som 3D-upplevelsen i början inger en känsla av att man ska få vara med om något extra. Men när man redan efter en kvart inser att storyn inte är mer märkvärdig än att den bäddar för en “fight” mellan två fantasifoster så avtar nyhetens behag snabbt. Sure, en och annan effekt som kastas mot tittaren (alla reagerar på pingisbollen i början) är kittlande, men det räcker inte för att fylla ut 94 minuter film som känns nästan dubbelt så långa. Stora partier är bara prat – och då inte ens särskilt underhållande sådant. Filmen saknar en riktig gnista och fräsch idé och kanske är det ironiskt att varje gång man försöker blinka kärleksfullt åt kult-kalkoner så får man ganska slätstrukna filmer, som fungerar bättre som idéer än som självständiga filmer (tänker bl a på Tim Burtons Mars Attacks!).
Birollerna lyfter historien något (särskilt Seth Rogens blobb och Stephen Colberts president) och att se film i 3D är som sagt fortfarande lite av nyhetens behag. Men 3D-tekniken får inte bli en ursäkt att man tappar bollen och glömmer bort att historien ändå är det viktigaste i en film – inte att tänka ut scener där projektiler ska flyga mot publiken eller där vi ska få svindel av upplevelsen. Och där Disneys Bolt faktiskt också levererar en engagerande och berörande historia så känns Monsters vs Aliens platt och förutsägbar utan jättestort underhållningsvärde. Utan 3D-effekterna undrar jag om man ens skulle orka se igenom hela filmen… OK, vi har fått se hur bra den nya 3D-tekniken faktiskt fungerar – ge oss riktigt bra filmer nu också. (2/5)
Som ni säkert minns så slog Disneys Blu-ray-utgåva av Törnrosa nästan knock på mig. Såg filmen tre gånger och inte för att den är så bra som film, utan för att det är så otroligt väl upprensat och överfört till högupplöst ljud och bild så jag var tvungen att visa andra hur otroligt bra det faktiskt är. Så mina förväntningar på nästa klassiker, Pinocchio, var inte små men redan trailern på Törnrosa-BD:n hade skvallrat om något i hästlängd.
Det är 70 år sedan Disneys andra animerade långfilm hade premiär och den presenteras här i originalformatet 4:3. Givetvis är det så du ska se den, även om Disney varit så snälla och lagt med en “Disney-view”, som i princip innebär att du får animerade “konstverk” som fyller ut kanterna på din widescreen-bild (tro mig, det är bara distraherande – din plasma pallar den stunden filmen håller på). Restaureringsarbetet är helt enormt, redan i start-menyn hör man hur ljudet går över från brusigt och sprakande till helt kristallklart och varmt. I själva filmen så är ljudmixen ganska välbalanserad, detta är ju ingen film som direkt drar allra största nytta av 7.1 kanaler i HD, dialogen tycker jag ibland blev lite klen och inte alltid så distinkt som man kan önska. Men när den stora valen, Monstro, kommer in i handlingen så vaknar systemet – och inte minst subben, till liv och det låter, trots allt, väldigt bra med tanke på materialets ursprung och ålder.
Som film är Pinocchio en finstämd och berörande historia. Dockmakaren och träkonstnären Gepetto tillverkar en trädocka som han är extra stolt över. Han är ensam, så när som på sin katt Figaro och guldfisk Cleo, och önskar mest av allt att dockan vore en riktig pojke. Den goda fén hör hans önskan och ger dockan liv – men Pinocchio kan inte bli en riktig pojke om han inte lär sig vara ärlig, trofast och osjälvisk. Med Benjamin Syrsa som förkroppsligat samvete så bär det av på äventyr, bland elaka dockspelare, mystiska öar och stora monster på havets botten.
Förutom att du kommer att känna väl igen Benjamin Syrsa och hans sång “When you wish upon a star” (“Ser du stjärnan i det blå”) och då ha väldigt svårt att skaka av julaftonskänslan, så är nog Pinocchio en ny bekantskap, åtminstone för 90-talsgenerationen. Filmen släpptes på amerikansk dvd sist 1998 och nu kommer den alltså högupplöst med Disneys nya, geniala system att skicka med dvd-versionen på köpet (då kan du som ännu inte investerat i Blu-ray ändå lugnt köpa den). Dvd-versionen kommer också väl till pass på resor då man oftast inte har tillgång till BD-spelare och till barnens rum, till exempel.
Extramaterialet är hur omfattande som helst. En hel Blu-ray-skiva är fullkomligt smockfull med bortklippta scener, alternativa slut och kommentarspår (återigen med filmvetaren Leonard Maltin). Finns inget att klaga på i denna superba utgåva, utan det är bara att konstatera att du är galen om du inte investerar i den. Nu ser jag fram emot Snövit, som blir nästa klassiker att släppas på Blu-ray (och en ännu äldre film, Disneys allra första) senare i höst. (5/5)
Även om man är bloggare och allmän filmälskare så hinner man ju aldrig se allt som kommer ut i filmväg. Fenomenet High School Musical, som numera även är live-föreställning här i Stockholm, är en av de “storfilmer” som gått mig helt förbi. Fanbasen är enorm, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag utmanats på Facebook att delta i HSM-quizzar (som jag givetvis suger i, eftersom jag i princip bara kan namnet på en av skådespelarna i serien).
Nu är trean här, som man kallar “sista året” (även om “världens ände” inte hjälpte som sista del i Pirates-filmerna). Gänget ska gå ut gymnasiet och som ett minne att vörda för alltid sätter de upp den bästa avskedsmusikalen någonsin. Hurra!
OK, jag är nog fel målgrupp för den här filmen. Det är svårt att hålla sig för skratt ibland när man bjuds på övertydliga moralkakor och figurer som känns plockade från en 50-tals tv-serie (som den “elaka bimbon”, “det sött förälskade paret som tittar ut från trädkojan” osv). Samtidigt är det en film, eller egentligen en musikal, som säkert tilltalar yngre tittare och då framförallt tjejer, skulle jag tro. Jag gillar musikaler och ibland svänger det skönt i låtarna, samtidigt som det också kan vara lite småcharmigt att se en film som är så oskuldsfull som denna.
Blu-ray-utgåvan är riktigt fin, som man ju kommit att förvänta sig av Disney. Färgerna och detaljen fullkomligt exploderar inför tittaren. Eftersom det är en musikal och en slags high school-fantasi så är det hårda prövningar som din bildkälla utsätts för. Första scenen, vid basketmatchen, är övermättad av röda dräkter och rödklädda supporters och det ligger på gränsen till att det börjar blöda lite här och där. Men det klarar sig (givetvis har detta även med din bildinställning att göra, inställningar som “dynamiskt” och “optimal” kan nästan ge tecknad-film-känsla här, på gott och ont). Ljudet, som i originalversion är i DTS-HD 5.1 är trevligt, inte det absolut tyngsta bas jag hört men gör ändå det det ska (har inte ens vågat lyssna på svenska dubben, som “bara” är DD 5.1). Extramaterialet består till stor del av snuttar från inspelningen, intervjuer och stillbilder. En extra kul grej på den här utgåvan är att DVD-versionen finns med i fodralet, så du kan se filmen även hos mindre tekniskt-begåvade vänner, eller på vilken annan dvd-spelare som helst. Både DVD- och Blu-ray-versionen är sk Extended Edition, som alltså är något längre än bioversionen och innehåller fler scener.
Jag vet inte hur denna del står sig mot de andra eftersom jag inte sett dem och jag blev, ärlig talat, inte särskilt sugen att göra det nu heller. Men jag kan uppskatta musiken, koreografin och den läckra presentationen som gör sig ypperligt på Blu-ray. Givet köp för fansen! (3/5)
Natten till måndag är helig. Då är det nämligen åter dags för årets största händelse i filmkretsar, Oscargalan. Till skillnad från förra årets öken-år, med trista nomineringar och i mångt och mycket ännu tristare vinnare (No country for old men) så är årets startfält bland det bästa och starkaste på länge. Förhandsfavoriterna är också väldigt tunga i flera klasser och det är svårt att tjäna pengar på säkra tips – men kom ihåg att några kategorier i princip alltid skräller på Oscargalan varje år – frågan är bara vilka? Kanal 9 kör uppesittarkväll från midnatt och framåt och runt kl 02.40 drar själva gala igång.
Jag kommer att kommentera och ge mina förhandstips i de största kategorierna, samt också lite speltips för dig som har djävulen i dig. Oddsen kommer från expekt.com och gäller i skrivande stund (de kan alltså ändras). Vill du se hur filmfansen önskar utgången så kan du kolla IMDBs Oscar-poll där ca 50 000 röstat till dags dato (och går hand i hand med oddsen på expekt, än så länge). IMBD har även ett snajdigt Oscar-röstkort som du kan skriva ut och dela ut på nattens gala till medtittare och kanske köra lite intern betting på flest rätt totalt?
BÄSTA FILM
Det är svårt att egentligen se någon annan vinnare i den här kategorin är den tungt förhandstippade Slumdog Millionaire, som också lär bli galans stora vinnare totalt sett. Kritikerna älskar den, den har vunnit massor med priser innan (Golden Globe, BAFTA mm) och den enda som egentligt utmanat från början – Benjamin Button, verkar ha fallit i total glömska och tystnad sen premiären. Känns säker. Synd att halvtrista The Reader (som lär bli galans stora förlorare räknat i vinster kontra nomineringar) fick en bästa film-nominering på den mycket bättre The Wrestlers bekostnad.
Vem kommer att vinna: Slumdog Millionaire
Vem borde vinna: Slumdog Millionaire
Vem saknas: The Wrestler, Revolutionary Road
Vem ska jag spela på: Slumdog Millionaire (1,10 ggr pengarna) om du vill vara säker (men ett rätt menlöst odds att egentligen spela på), Benjamin Button (7,0) om du är gambler
BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE
Också en kategori som känns tämligen klar. Det snackades en del om Sean Penns briljanta porträtt i Milk, men ingen kan i praktiken rå på Mickey Rourkes fantastiska come-back, prestation och bakgrundshistoria till The Wrestler (att Penn vunnit Oscar tidigare och Rourke plockat hem allt utom SAG-priset talar också mot det). Du som tror dig veta något om tal kan också satsa pengar på vilka ord Rourke kommer använda i sitt tacktal (“second chance” ger 1,7 ggr pengarna, medan “devil” och “darkness” ger hela 50). Värt att pytsa in en tjuga med såna odds (ger ju en tusenlapp om det händer). Ser jag någon skräll i denna kategori så är det Frank Langella, som gjorde en superbt jobb i Frost/Nixon. Men det vore verkligen en stor skräll om så skedde.
Vem kommer att vinna: Mickey Rourke
Vem borde vinna: Mickey Rourke
Vem saknas: Leonardo DiCaprio (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Mickey Rourke (1,55 ggr pengarna) om du vill vara säker, Frank Langella (12,0) om du är gambler
BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELERSKA
Efter sex nomineringar, utan vinst, så är det hög tid för Kate Winslet att få en gubbe att ta hem (och då menar jag inte maken, Sam Mendes). Inte för att hennes prestation i The Reader tillhör hennes allra bästa (gillade henne mer i Revolutionary Road) utan för att Oscar (tyvärr) också är politiskt och även till stor del handlar om turordning. Jag har tappat räkningen på hur många nomineringar Meryl Streep har (14?), men hon är värd varenda en och så även i år (då hon är min favorit i gänget). Små chanser dock, särskilt med tanke på att hon vunnit förr. Superskräll vore Melissa Leo, som av vissa expert förhandstippats och skulle ge hela 35 gånger pengarna! Jag slänger in en tjuga på henne (det har man råd att förlora och den potentiella vinsten är ju 700 kr då). Kul extraspel är att spela på om Kate Winslet kommer att gråta under tacktalet eller inte (Ja 1,5, Nej 2,40). Hon förefaller mig inte vara den gråtmilda typen och räknar nog med vinst, så jag spelar på NEJ.
Vem kommer att vinna: Kate Winslet
Vem borde vinna: Meryl Streep
Vem saknas: Rebecca Hall (Vicky Cristina Barcelona)
Vem ska jag spela på: Kate Winslet (1,38 + 2,40 om hon inte grinar vid tacktalet) om du vill vara säker, Meryl Streep (4,35) om du är gambler
BÄSTA MANLIGA BIROLL
En av kvällens två “ospelbara” kategorier. Ospelbara därför att oddsen 1,01 ggr pengarna på att bortgågne Heath Ledger vinner i praktiken är ett negativt odds som du förlorar pengar på (för du över med betalkort kostar det ju alltid 2-3% av summan du för över). Alltså är det menlöst att spela på enormt förhandstippade Ledger. Värt att komma ihåg är dock att kategorierna biroller på Oscargalan historiskt är de kategorier som skrällt allra oftast. Och OM det skräller natten till den 23:e (vilket jag inte tror) så blir det nog Michael Shannon, som spelar den psykiskt sjuke sonen i Revolutionary Road, som tar hem pokalen. Fast allra roligast vore såklart Robert Downey Jr för sitt sublima portätt i Tropic Thunder (skulle dock kunna ge 10 000 ggr pengarna, det lär aldrig hända)… kan vi hoppas på ett roligt klipp i alla fall (gärna det om Sean Penn!).
Vem kommer att vinna: Heath Ledger
Vem borde vinna: Heath Ledger (måste jag nog trots allt tillstå)
Vem saknas: Tom Cruise (Tropic Thunder), Ralph Fiennes (In Bruges)
Vem ska jag spela på: Ledger är supersäker och går ju inte att spela på (1.01 odds), så då får det bli en liten slant på Michael Shannon (35)
BÄSTA KVINNLIA BIROLL
Kvällens kanske mest spännande kategori! Min absoluta favorit är såklart underbara Marisa Tomei, som bara är så bra i The Wrestler. Det är också en hel del surr om henne och i IMDBs poll ligger hon endast ett fåtal röster efter förhandsfavoriten Penelope Cruz (som jag inte riktigt fattar varför hon är favorit… men men). Det som ligger Tomei i fatet är hennes tidigare (omtvistade) vinst av Oscar på nittotalet för My Cousin Vinnie. Men jag bryr mig inte – 7 gånger pengarna är generösa odds för en vinnare jag faktiskt tror på. Samtidigt ska jag säga att det talats en rejäl del sista dagarna om Viola Davis moderliga porträtt i Doubt och hon har seglat förbi Tomei som tvåa på bettinghusens lista (4,35). Detta blir alltså hur spännande som helst!
Vem kommer att vinna: Marisa Tomei
Vem borde vinna: Marisa Tomei
Vem saknas: Evan Rachel Wood (The Wrestler)
Vem ska jag spela på: Penelope Cruz känns stark och ger hyffsade odds (1,55), men jag tror stenhårt på Marisa Tomei (7,00) och spelar allt på henne.
BÄSTA REGISSÖR
Det är inte direkt överraskande om de bästa filmerna görs av de bästa regissörerna, så följaktligen borde Danny Boyle sitta hyfsat säkert. Men på senare tid har akademin då och då splittat priset bästa regi/bästa film mellan de två favoriterna. Jag tycker absolut Boyle gjort den bästa filmen förra året, men David Fincher är en dark horse som mycket väl kan få “tröstpris” för sitt episka Benjamin Button-verk. Stephen Daldry har nominerats tre gånger och aldrig vunnit – många trodde han var given för The Hours (2002) men så var inte fallet. 45 gånger pengarna på honom just nu – ingen trolig vinnare, men samtidigt inte helt otrolig heller. Värt en tjuga.
Vem kommer att vinna: Danny Boyle
Vem borde vinna: Danny Boyle
Vem saknas: Darren Aronofsky (The Wrestler), Sam Mendes (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Danny Boyles 1,10 i odds gör det ganska menlöst att spela på honom. Sätt i så fall hellre en slant på David Fincher (7,00) och en mycket liten peng på Stephen Daldry (45,00).
BÄSTA UTLÄNDSKA FILM
Här blev Sverige utan och jag har inte sett någon av de andra. Konstateras kan att Israel är storfavorit och har vunnit de flesta för-Oscars, men att det finns ett visst snack kring Japan som aldrig vunnit förut. Så en kalkylerad risk vore då att spela på dem.
Vem ska jag spela på: Waltz with Bashir (Israel) ger 1,35 ggr pengarna, men mest spännande verkar Departures (Japan) vara med sina 6,00 i odds.
BÄSTA ANIMERADE LÅNGFILM
Rolig, men tyvärr också ospelbar kategori. Wall-E har 1,01 i odds och känns som kvällens absolut allra säkraste vinnare. Kung Fu Panda är min favorit och även Bolt överraskade med hur underhållande den var (dock chanslös i kampen).
Vem kommer att vinna: Wall-E
Vem borde vinna: Kung Fu Panda
Vem saknas: ingen som jag direkt tycker är Oscarvärdig
Vem ska jag spela på: Går ej att spela på, då Wall-E är helt säker och ger negativa odds.
BÄSTA MANUS (orignalmanus)
Min favorit och uppenbara vinnare, The Wrestler, finns inte ens med bland de nominerade. Svag kategori, med hypade In Bruges och lätt långtråkia Milk på listan. Det känns som Pixar gör om bragden från förra året och tar hem priset för sin animerade film Wall-E. Å andra sidan kan Milk mycket väl få en “tröst”-Oscar också. Men det kan ju hyllade debutant-verket Frozen River å andra sidan också få (dock föga troligt).
Vem kommer att vinna: Wall-E
Vem borde vinna: Wall-E (av de nominerade)
Vem saknas: The Wrestler
Vem ska jag spela på: Endast betfair kör odds för denna kategori (märkligt nog under “Sport”). Wall-E är deras andraval med intressanta 3,9 i odds. Milk är favoriten med 1,42 (!) och Frozen River ger hela 29 ggr pengarna.
BÄSTA MANUS (efter förlaga)
Det är tämligen uppenbart att Simon Beaufoys exceptionellt välskrivna manus till Slumdog Millionaire tar hem det här, med all rätta. Eric Roths manus till Benjamin Buttton är väldigt fritt tolkad efter F Scott Fitzgerlad-historien och Peter Morgans bearbetning av sin egen teaterpjäs för Frost/Nixon var spännande, men står sig slätt i konkurrensen.
Vem kommer att vinna: Simon Beaufoy (Slumdog Millionaire)
Vem borde vinna: Simon Beaufoy (Slumdog Millionaire)
Vem saknas: Justin Haythe (Revolutionary Road)
Vem ska jag spela på: Expekt saknar odds för manus, men ex bwin och betfair finns som alternativ. Slumdog Millionaire känns gjuten och ger 1,33 ggr pengarna på bwin, gamblers kan ge sig på Benjamin Button för 6,50 men får räkna med det som väldig högoddsare.
I övrigt så tror jag att Slumdog Millionaire kammar hem: Cinematography (foto), Film editing (klippning), music, sound mixing och sound editing (ljudeffekter, mixning resp klippning). Benjamin Button har tar hem art direction (rekvisita, “scen design”) och make up (smink/mask) och Wall-E får ännu en guldgubbe för bästa låt (Peter Gabriels “Down to earth” – här borde Springsteens Wrestler varit given). Publik- och kritikerfavoriten The Dark Knight tar nog hem visual effects (specialeffekter).
Oxfilén och champagnen är inköpt, skjortan är struken och filmälskarna är inbjudna – vi ses på galan!
Förhandssnacket från filmfestivalen i Berlin var inte överväldigande. Specialvisningen där hade tydligen mötts av ljumma reaktioner och åsikter som “passar nog bättre på tv”.
Jag ska erkänna att jag inte läst ut hela boken som filmen baserats på. Först försökte jag lyssna på den som ljudbok, men jag fastnade aldrig för Reine Brynolfssons uppläsning. Sen började jag själv läsa själva boken och gillade den, men det blev aldrig att jag läste ut den (av någon mystisk anledning, kanske för att jag visste i bakhuvudet att filmen kommer…).
Nåja, Nordisk Film har verkligen inte sparat på krutet när man filmatiserat Stieg Larssons omåttligt populära böcker. Hela Sveriges A-liste-elit (utom Mikael Persbrandt) är med på skådespelarfronten (några även med bara en endaste replik) och man satsar på biodistribution i flera Europeiska länder, bl a Holland samtidigt som filmen går upp i rekordmånga kopior vi vårt hemland.
Män som hatar kvinnor handlar i korthet om journalisten Mikael Blomqvist (gestaltad av en naturlig, men rätt intetsägande Mikael Nyqvist), som jobbar på en tidning vid namn Millennium – en tidning man kan beskriva som “kritiskt samhällsgranskande”. Efter lite rättsliga problem så kontaktas han av en rik affärsman, Henrik Vanger (Sven-Bertil Taube, som väljer att tolka rollen som om han stod på Dramatens stora scen). Vanger vill att Blomqvist utreder ett 40 år gammalt mysterium kring en försvunnen brorsdotter och snart befinner sig detektiv-journalisten mitt i Vanger-släktens innersta hemligheter. På vägen får han hjälp av en mycket alternativ hacker vid namn Lisbeth Salander (en cool Noomi Rapace) i en utredning som tar dem ned i nazistträsk, gamla mord och Gamla Testamentet-citat.
Det är alltid svårt att filmatisera böcker av denna typ, då man oftast måste stryka och anpassa en hel del för filmformatet. Vissa saker kan inte (på ett effektivt och enkelt sätt) berättas med kamerabilder och dialog. Män som hatar kvinnor gör det inte lätt för sig, då boken är informativt ganska tungt och innehåller många namn, som alla verkar vara släkt med varandra på olika sätt. Denna bit löser filmen väl med foton och översiktstavlor av misstänkta. Men den dras tyvärr ned av andra problem. Upptakten är inte lyckad – manuset är stelt och dialogen träig, inte ens några av Sveriges mest rutinerade skådespelare kan få den att klinga naturligt och okonstlat. Efter en tid tar filmen fart och får upp spänningsnerven, samtidigt som man också mer kommer in i stilen och figurernas sätt att agera. Mot slutet är det riktigt spännande, men slutklämmen känns inte riktigt värdig filmens annars så intrikata mordhistoria. Dessutom känns det som vissa delar är underutvecklade och skulle ha varit mer begripliga om vi fick mer tid och mer information, samtidigt som andra (bihistorier) känns något överexponerade och drar onödigt fokus från huvudspåret, som är det mest intressanta.
Foto: Aftonbladet
Det är inte helt otippat att Män som hatar kvinnor känns som en tv-deckare. Kanske för att vi så väl känner igen genomförandet, kanske för att delarna – som i sig fungerar hyggligt ihop, fram till slutet – egentligen är sånt som vi sett många gånger förr. Det glänser till ibland, men på det stora hela är det svårt att skaka av sig känslan att Män som hatar kvinnor trots all förhandshype är en rätt vanlig deckare som iofs väcker nyfikenheten, men inte riktigt känns som den håller jätteväl ihop hela vägen, som film. Vilket är synd, för den är inte helt oäven.
Men nu blev jag istället jättesugen på att läsa ut boken, vilket ju ändå känns som ett ganska gott betyg. (3/5)
Har ni tänkt på hur många intressanta spel som släpps i dagarna? Förutom Guerillas efterlängtade (och hypade) Killzone 2, så kommer också – kanske ett av årets på förhand utnämnda bästa spel – Capcoms Street Fighter IV. Om några dagar får ni veta vad jag tycker (och hur mycket Killzone 2 skiljer sig från de förrendrerade sekvenserna som skulle sälja in Playstation 3).
Annars har jag spenderat dagen med några gulliga Blu-ray släpp. Glädjande nog har senses.se ungefär lika många män som kvinnor som läser (iaf av kommentarerna att döma) så jag tänkte bejaka min mjuka sida och spana in lite “chick-flicks”. Först in i spelaren blev Mamma Mia!, som förvisso inte är pinfärsk som release, men som jag ändå måste få puffa för på Blu-ray (som har många roliga saker på skivan). Jag behöver knappast pitcha in filmen till er läsare – förra året gjorde den ungefär 1,5 miljoner biobesök vilket är enormt (nästan i Titanic-klass), särskilt i en tid då alla filmbolag klagar på hur dåligt bio går pga nedladdning. Och när man ser filmen förstår man varför succén var given – den är ett fullkomligt lyckopiller, som alltid lyckas få mig le (lite som South Park Bigger, Longer & Uncut). Meryl Streep visar åter varför hon är och förblir en av världens bästa skådespelare – att se henne spexa runt, sjunga och spela som en pigg 30-åring är otroligt upplyftande (särskilt imponerande är det med tanke på Streeps riktiga ålder – 60 i år och när man tänker på hennes kusliga porträtt som gammal nucka i bioaktuella Doubt). Hela casten är faktiskt riktigt bra, att nominera snyggingen Pierce Brosnan till Razzie för sämsta skådis är bara elakt (OK, han sjunger inte bäst, men helt OK för att vara skådis).
BD-släppet från Universal har toppkvalitet på bilden, men jag kunde önska lite mer “oompf” i soundtracket, särskilt som det ju är en musikal. DTS-Master Audio i all ära, men jag har hört bättre (även om detta inte är dåligt). Roligare är alla extra saker som fått plats: Först något för dig med barnslig humor (hrrm, hrrm) – växlar du till första ljudspåret (som du kan råka välja av misstag i menyn, då det står först) så får du den japanska dubbningen. Det är överraskande komiskt att se Stellan Skarsgård och grabbarna snacka japanska sinsemellan, med sina japanska röster (sångerna är dock på engelska). En annan grej som lagts in är en interaktiv del som Universal kallar U-Control; där du kan markera och välja ut dina favoritscener eller sekvenser ur filmen och sen se dem under “My Scenes”. Trevlig touch. Och som grädde på moset finns picture-in-picture funktion med de inblandade (medan du ser filmen) och specialinfo om låtarna och ABBA. I övrigt är extramaterialet likt dvd-utgåvan, dvs ett gäng borttagna scener, det borttagna musikalnumret “The name of the game” och såklart – Singalong-versionen.
Väl värd att köpa på Blu-ray för den extra kvaliten och det extra materialet. 4/5
En annan film som lär väcka många ljuva minnen är Pretty Woman från 1990, som nu släpps på Blu-ray från Disney. De läsare som är gamla nog att minnas Roxettes låt “It must have been love” och några av filmens klassiska scener (som när Julia Roberts börjar tokflabba då Richard Gere slår igen lådan med ringen i) kan redan nu börja förbereda sig på nostalgi-tripp av rang. Andra, som inte sett den, kan förbereda sig på en söt historia om en prostituerad med ett hjärta av guld och en man som verkar ha allt men saknar det viktigaste i livet – kärlek. OK, det är lite cheesy och lite förutsägbart, men det är sött.
Disney har inte precis gjort oss besvikna med sina tidigare BD-släpp och Pretty Woman fortsätter hålla flaggan högt. Bilden är helt otroligt bra – färger, detaljer och skärpa är på absolut topp, samtidigt som man lyckats få bort 35mm-skräp och dylika smutspartiklar. Inte illa för en film som snart har 20 år på nacken! Ljudet bjuds i såväl PCM som Dolby Digital 5.1 och är väl helt OK, även om det är långt ifrån referens. Det mesta händer det kring centern, vilket ger en ganska snål ljudbild, även om det blir något bättre i musiksekvenserna – då används iaf alla frontarna. Surround och bas används dock extremt sparsamt (kan knappt erinra mig om att jag hörde dem alls, faktiskt).
Extramaterialet består bl a av några bloopers (i “något” sämre kvalitet än huvudfilmen – japp, så illa kunde VHS se ut), en liten film från filmens wrap-party (där man får se huvudrollerna uppträda med bandet). Ett kommentarspår med regissören och en två korta sekvenser till avrundar ett ganska tamt extramaterial, som trots allt känns full tillräckligt med tanke på filmens ålder (idag radar man ju bara upp feltagningar, dokumentärsnuttar och annan “dokumentation” på inspelningen med tanke på video-släppet).
Ett måste för nostalgiker och älskare av romantisk film, ett bra val för Alla Hjärtans-date om du inte sett den innan. 3/5
Clint Eastwood har genom åren inte bara gjort sig känd som en hård och Oscarvinnande skådespelare, utan också regissör. Vad få vet är att Eastwood faktiskt regisserat sen 1971 och på senare år har han såväl producerat som skrivit musik till sina alster (det senare med skiftande framgång, som här).
Changeling är en av de två filmer han är aktuell med nu. Historien kretsar kring en kvinna, Christine Collins, som förlorar sin son och får en annan tillbaka. Det är ramhistorien till en film som sträcker sig över 2 timmar och 40 minuter och verkligen försöker få in det mesta däremellan. Angelina Jolie spelar huvudrollen och är värd sin Oscarnominering. Likaså är fotot riktigt vackert. Men där slutar också det som är bra med Changeling.
Redan efter en kvart, tjugo minuter, så försvinner känslan man först har av lågmäld 20-talsfilm och ersätts med en historia som känns föga sannolik. Förutom att den lämnar massor med frågor obesvarade (såsom den centrala frågan – “hur försvann egentligen pojken?”) så bjuder den också på alla möjliga och omöjliga sidohistorier. Vändpunkterna – om de nu kan kallas så – är inte av de direkt subtila slaget och när man sett den genomruttna polisen för tionde gången, kombinerat med folk som fritt valsar in och ut på sluten psyk, så börjar man stilla undra vad det är man tittar på. Är det en historia om bortbytingar? Om korruption? Om ondska? Om kvinnorätt? Eller är det bara en enda stor röra som man på slutet inte alls blir klok på?
Filmen påstås bygga på en sann händelse och om det stämmer eller inte låter jag vara osagt (vi minns väl Fargo?) men vad den helt klart inte bygger på är väl genomtänkt, rak historia. Eastwood, som försvisso inte alltid är subtilitens mästare, verkar inte ha någon känsla för vad som är rimligt – det tangerar, lite tillspetsat, Science Fiction. Överhuvudtaget förstår jag inte vad som egentligen lockade honom med historien, då slutet känns som det har ganska lite att göra med början av filmen. Att säga att Changeling är en film som handlar om bortbytingar är som att säga att Amadeus är en film som handlar om peruker. Ämnet finns med, men det känns som det försvinner in i dimman.
Personligen skulle jag avråda dig från att lägga din tid på detta föga trovärdiga spektakel. Gillar du Eastwood så satsa hellre på hans andra film, Gran Torino. Den är måhända inte heller världens mest subtila eller mest välspelade, men den är ändå underhållande och vettig på ett 80-talsvis. 2/5
Det känns som om regissören Bryan Singer på något sätt började sin karriär på toppen. Efter två, mindre kända filmer, så slog han igenom med dunder och brak med den, numera klassiska, De Misstänkta (The Usual Suspects). Sen försökte han sig på ångestladdat nazi-drama med Ian McKellen i Sommardåd (Apt Pupil) med ganska liten framgång, för att åter nå viss uppmärksamhet med de två första X-Men-filmerna. Men sen tackade han nej till att regissera trean till förmån för den långtråkiga Superman Returns (som IMDB påstår har en uppföljare på gång 2011…). Sen dess har det varit ganska tyst om Mr Singer, fram till förra året då det rapporterades att han regisserade en ny film, med Tom Cruise i huvudrollen, baserad på den verkliga händelsen där högt uppsatta Nazister försökte ta livet av Adolf Hitler i ett attentat.
Det har stått spaltmeter i skvallerpressen om inspelningen, alltifrån “kontroverserna” i Tyskland över Cruise’ Scientolog-inbladning, till dödsolyckor under inspelningen och kritik från familjen von Stauffenberg (Cruise porträtterar nämligen Överste Claus von Stauffenberg, något han bl a är för “kort” för, enligt familjen). En trailer, som väckte visst intresse med sina mäktiga bilder, lyckades ändå inte övertyga mig om att Singer kunde göra särskilt mycket av en historia som på pappret är så odynamisk som denna (det är ju få som inte vet hur Hitler dog). Men med Tom Cruise i spetsen och en hel dröse duktiga biroller så lyckas faktiskt Valkyria (Valkyrie) nagla fast en i biostolen i de två timmar den håller på.
Handlingen är enkel, även om namnen är många till antalet (en imponerande birollslista består bl a av Tom Wilkinson, Terrence Stamp, Kenneth Branagh, Bill Nighy och Eddie Izzard), men det hela hålls tätt ihop av huvudrollsinnehavaren, Tom Cruise. Det är ingen hemlighet att jag är stort fan av Tom Cruise arbete, men jag kan med handen på hjärtat säga att han känns självklar även här. När jag först såg bilderna på honom, i naziuniform och med lapp för ögat tyckte jag det kändes lite…tja, fånigt, uppriktigt sagt. Men killen levererar, som så många gånger förr och ger filmen en spänning och en nerv med sin rolltolkning av den heroiske översten som bestämt sig för att rädda Tyskland och världen ifrån Hitler.
The original and Cruise
Oavsett faktisk historisk exakthet och Cruise egentliga likhet med den riktige Stauffenberg (som jag tycker verkar helt OK av bilderna att döma), så är Valkyria helt enkelt en spännande thriller, som man verkligen vill se hur den slutar (även om man ju “vet” det, men det hindrar ju t ex inte Titanic och otaliga Jesus-filmatiseringar från att vara fängslande). Det känns som Singer hittat formen igen, det tog ett par år men revanschen är desto större med en film som känns tät, enormt påkostad i fråga om scenerier och dekor samt för det mesta väldigt välspelad.
Ett biobesök rekommenderas, även om du nog bör undvika de allra “ungdomligaste” biograferna (där Cruise tenderar att ha stor fanbase, särskilt bland “balla” tonårskillar som har svårt att hålla sig tysta när de ser honom i bild). 4/5
Det gick väl ingen filmfanatiker förbi att Oscarnomineringarna presenterades i onsdags? Ingen nominering till Sverige och Jan Troells Maria Larssons Eviga Ögonblick, vilket nog med stor sannolikhet gör att sändningen förpassas till en mindre kanal såsom Kanal 9 eller Kanal 5 istället för rikstäckande SVT eller TV4 (som ju bröt galan en gång mot slutet för att nyheterna inte kunde hålla sig längre… så inte mig emot).
The Curious Case of Benjamin Button
Jag kommer närmare utdelningen (22:a februari, som blir natten till 23:e här) att tippa vinnare så kan man kanske också tjäna en hacka på oddsen. ;-) Vad jag kort kan konstatera dock är att det (som vanligt) är en blandad kompott vi får – hel-ylle-amerikanska The Curios case of Benjamin Button leder inte helt otippat med 13 nomineringar, tvåa kommer uppstickaren Slumdog Millionaire med tio, tätt följda av The Dark Knight och – förvånande nog – Gus van Sants Milk med åtta nomineringar var. Batman lyckades inte kvala in i några tyngre kategorier (förutom biroll för Ledger, som lär vara given) men kan mycket väl bli årets The Matrix som ju bara totalt fick en Oscar mindre än “storvinnaren” det året, American Beauty (4 resp 5, dock endast tekniska Oscar för Matrix).
Milk
Givetvis är jag lycklig att mina favvisar ur The Wrestler nominerade (och lär vinna, nu när Winslet åkt ur Bästa Kvinnliga Biroll så måste ju Marisa vinna). Däremot känner jag att både regissören Darren Aronofsky och The Wrestler ihop med regissören Sam Mendes och hans film, Revolutionary Road, är galans stora rånoffer till förmån för välspelade – men kyliga och rätt lite engagerande The Reader. Likaså är det skandalöst att Bruce Springsteen inte är nominerad för sin underbara låt till The Wrestler (nej, jag lovar jag får inte betalt av NonStop för att hylla The Wrestler – jag tycker bara den är SÅ bra), likaså hade jag gärna sett Ralph Fiennes, som gjorde en dröse med bra roller förra året, få erkännande för åtminstone någon av dem. Likaså är det skam att Leonardo DiCaprios fantastiska prestation i Revolutionary Road inte uppmärksammats, eller för den delen Tom Cruise i Tropic Thunder. Däremot är det givetvis både roligt och modigt att ha med Robert Downey Jr – vore enormt kul att klippa från hans “never go full retard”-scen till nominerade Sean Penn i publiken (om han nu behagar att dyka upp, vilket han inte brukar).
Lyssna på Bruce Springsteens The Wrestler (ovan).
Det står mellan Benjamin Button och Slumdog Millionarie som storvinnare och även om Slumdog är en mer dynamisk och på många sätt mer värdig vinnare (som dessutom har Golden Globe i ryggen) så ska man aldrig räkna ut en film om ett amerikanskt öde över en lång tid, skriven av samme man som skrev Forrest Gump (som i mitt tycke var en bättre film, även om Benjamin är riktigt bra den med).
På bio har jag nyligen sett Lukas Moodyssons Mammut. Ett helt OK amerikanskt drama, välgjort och välspelat (för det mesta) men i slutändan en rätt omärkvärdig film som inte direkt överraskar eller lämnar en påtagligt uppfylld. Personligen har jag väl aldrig varit svag för Babel-liknande-historier som vävs samman över hela världen. Det roliga är att Lukas verkar ha hittat tillbaka till att göra “normala” filmer med normala historier. Det är som sagt helt OK, men inget unikt “Moodyssonskt” som hans första två, svenska filmer. Ser fram emot nästa (som gärna får vara på engelska den med). 3/5
På hemmabiofronten har jag fått två riktiga popcorn-rullar från Paramount, på Blu-ray. De är inte pinfärska, men väl värda att spana in om du inte redan gjort det! Den första är Indiana Jones och Kristalldödskallens rike (gah, vilken titel). OK, det var omöjligt att följa upp en succé 19 år senare och leva upp till alla förväntningar. Och Indiana Jones 4 är väl den svagaste filmen i det som numera får kallas Indiana Jones kvadrilogin. Men ändå – Indiana är alltid Indiana och jag kan inte bortse ifrån att det är ett kärt återseende av en älskad barndomshjälte! Blu-ray-utgåvan bjuder på fantastisk bild, givetvis i 1080p och 24 frames (till skillnad från “andra”, svenska filmbolag som släppt Blu-ray-utgåvor från videokällor med 1080i och 50/60 Hz!). LucasFilm och Fox har gjort sitt yttersta för att skapa en film som har alla moderna kvaliteter men samtidigt matchar looken på de tre första, i fråga om färg, nyans och skärpedjup. Ljudet är i Dolby TrueHD och är riktigt läckert när det drar igång. Jag blev också glad av att se så mycket extramaterial – utgåvan kommer på två skivor och de mesta av materialet är i HD (dock endast 1080i, förmodligen pga att det är gjort på video). Att se Spielberg och Lucas och skådespelarna jobba på olika scener är en fröjd och oerhört inspirerande (en normal, svensk film kan ha mellan 30-40 inspelningsdagar – denna gjordes på 36!). Klart en utgåva som rekommenderas om du är allra minsta Indy-fan eller gillar gammaldags matinéer (även om slutet inte är världens bästa). 4/5
Indiana Jones and the real crystal skull?
En annan film som bjuder på mycket pang-pang är Michael Bays Transformers (som har Steven Spielberg som exekutiv producent). Jag var inte överförtjust när jag såg den på bio, tycker mina barndomsminnen till den tecknade serien inte alls matchades särskilt väl. Men som robot-action-film betraktad är den ändå godkänd. Det är en film som gör sig väldigt bra på hemmabio, även om Blu-ray-utgåvan inte är den allra bästa jag sett. Bilden borde vara absolut referens, då Mr Specialeffekt spelar huvudrollen, men dras ändå ned av viss oskärpa i snabba scener (och de är ett gäng) samt en viss grynighet som inte känns motiverad på en film som denna (ger lite av en retro-look som är onödig, då filmen är så “modern” i övrigt). Ljudet är våldsamt aktivt och överlag mycket bra, men balansen är inte 100% mellan registren och högtalarna och centern – och då främst talet – upplevs ofta som för lågt och dämpat, samtidigt som resten är öronbedövande högt (ta ex scenen mot slutet, uppgörelsen). Utgåvan innehåller två skivor, som är väl märkta med nummer (eller innehåll, tack för det Paramount – vissa andra bolag vill att vi ska gissa oss till vilken skiva som är vilken) och andra skivan innehåller en hel del extramaterial. En kul aspekt där är BD Live-delen är du kan ladda hem material och bl a se filmen med GPS (så du hela tiden kan se var på jordklotet den utspelar sig) samt robotarnas hälsa (engeri – dataspelsnördigt, men kul). Blu-ray-förpackningen är lite småtrist och har en lapp klistrad på baksidan som känns väldigt “nordisk-utgåva”-generisk. Kunde ha varit bättre. Som film och Blu-ray-utgåva klart godkänd, så länge du inte förväntar dig top-of-the-line eller en äkta film om de äkta Transformers. ;) Få se om den kommande tvåan kan rätta till en del av den känslan… 3/5
I natt är det dags för en av årets första och största filmpriser – Golden Globe, en gala som inte helt sällan pekar åt vilket håll de eftertraktade Oscarstatyetterna går, om en dryg månad. De som är morgonpigga (!) kan faktiskt se Globe-galan live på Kanal9 inatt med start kl 01.55 (slutar väl framåt sex-tiden på morgonen, skulle jag tro). För dig som vill hänga med och tippa så kan du exempelvis ladda ned en ballot på imdb.
Det är härligt att se att 2008 mot slutet visade sig vara ett utmärkt filmår. Nomineringarna på Globe-galan ikväll talar sitt tydliga språk; borta är förra årets magra Oscar-skörd där man valde ut aptråkiga No Country for Old Men som vinnare (hade jag tvingats välja någon av de nominerade så hade det nog fått bli Michael Clayton). I år tror jag det kan vara David Finchers tur, med sin “episkt svulstiga” kärlekshistoria The Curious Case of Benjamin Button (Benjamin Buttons otroliga liv på svenska, premiär på fredag) att ta hem storslam. Men konkurrensen är hård och den kan för min del lika gärna slås ut av Sam Mendes vansinnigt välspelade (och kusligt aktuella) Revolutionary Road, med Leonardo DiCaprio och Kate Winslet (rättvist nominerade för skådespeleri). Kate Winslet är en otrolig skådespelerska som vid 33 års ålder redan har fem (!) Oscarnomineringar i bagaget (och i år lär det bli en sjätte – om inte en sjunde). Ron Howard är tillbaka med sin bästa film på kanske ett decennium (älskade aldrig A Beautiful Mind och DaVinci-koden var ju bara så…platt). Han lyckas skapa stor spänning och ännu större engagemang med en historia som handlar om, något på pappret så ospännande som, en intervju – nämligen den av David Frost när han intervjuade ex-presidenten Richard Nixon, strax efter dennes avgång. Frank Langella briljerar i rollen som den pressade ex-presidenten och har seglat upp att bli en stark favorit för mig i klassen Bästa Skådespelare, även om jag nog skulle välja Mickey Rourke i år för makalösa The Wrestler.
En annan regissör som är tillbaka med besked är Danny Boyle, vars Slumdog Millionaire kan vara en av årets stora överraskningar. Jag älskade Boyles Sunshine och tycker mannen är en riktigt underskattad regissör, som behärskar många genrer (OK, The Beach var inte mästerlig – men ändå helt OK). Med en drös tunga nomineringar så ska du inte bli förvånad om historien om en ung pojke från Mumbais slum, som plötsligt får chansen att bli legendarisk miljonär i Indiens “Vem vill bli miljonär?”, vinner mångas hjärtan såväl som många priser. Svensk biopremiär i mars, men innan dess visas den bl a på Göteborgs filmfestival senare denna månad. En film som lyser med sin frånvaro, inte helt otippat, är Baz Luhrmanns påkostade Australia, som inte riktigt levde upp till förväntningarna. Årets mest smärtsamma magplask måste tyvärr Fernando Meirelles stå för – efter två makalösa filmer (Guds Stad och Constant Gardener) ger han oss Blindness – en förvirrad b-thriller som bryter mot allt vett och alla någorlunda trovärdiga konventioner och i slutändan bara är en oengagerande röra.
Golden Globe har ett inslag som är bättre än Oscar och det är nämligen att man skiljer på drama (som jag nämnt ovan) och musikal/komedi. Historiskt har den lättare musikal- och/eller komedi-genren haft mycket svårt att hävda sig mot de tunga dramerna och egentligen är det inte ens rättvist att jämföra dem rakt av. Så globerna delar upp såväl filmer som huvudroller i dessa två kategorier. I filmkategorin tror jag starkt på Woody Allens Vicky Cristina Barcelona, som visade sig vara en riktigt charmig – om än sagolikt överromantisk – syn på det vackra Barcelona och dess invånare. Galet hypade och överskattade In Bruges hade jag svårt att stå ut med till slutet och kan för allt i världen inte förstå hur man nominerat usla Colin Farrell i kategorin biroll för den filmen (killen kan gråta, men inget annat – en studie i dåligt skådespeleri). Det enda som räddar filmen från total katastrof är den alltid lika sublime Ralph Fiennes insats, som dock inte nominerats för denna film i år utan för halvtråkiga The Duchess. Givetvis har Mamma Mia! ett gyllene läge att plocka hem denna kategori också, både för att den är rolig, upplyftande, musikalisk och rolig. Skulle också vilja se Rebecca Hall från Vicky Cristina Barcelona (och Frost/Nixon) plocka hem priset för Bästa Kvinnliga skådespelerska i musikal/komedi-kategorin (stackars tjej hade en av de största och bästa rollerna och filmen och är inte med på en enda bild eller ens ett namn på postern). Som kvinnlig biroll hoppas jag på Marisa Tomei för The Wrestler.
I manliga birollskategorin är jag överlycklig att se Tom Cruise och Robert Downey Jr från Tropic Thunder nomineras, även om jag börjar frukta att Heath Ledger (inte helt orättvist) kan plocka hem alla priser för sin roll som Jokern, kombinerad med sitt tragiska livsöde.
Animerade filmerna är bara tre till antalet, där hysteriska Bolt är underdog (ursäkta ordvitsen) till storfavoriten Wall-E och Kung Fu Panda. Personligen gillade jag Wall-E mycket men Kung Fu Panda berörde mig ännu mer, så den är min favorit.
Slutligen måste vi ju hålla tummarna för vårt svenskintresse i kategorin Bästa Utländska Film. Troell kan mycket väl vinna med Maria Larssons Eviga Ögonblick, även om jag kanske får starkare vibbar på Der Baader Meinhof Komplex (inte sett någon av dem, så jag avstår från att utnämna värdig vinnare). En massa priser för tv och mini-serier delas också ut, men då jag sällan följer sådant så lämnar jag de förutspåelserna till någon annan.
Entries (RSS)