Activisions årliga first person-shooter-fest höjer ribban för grafik – men tar det egentligen genren och konceptet framåt?

call-of-duty-advanced-warfare-north-korea

Det är svårt att förnya sig och samtidigt ge ut en ny del av en spelserie varje år. EA Sports gör det ju med sina sportspel – hur många olika versioner av fotboll, hockey och alla andra sporter kan vi egentligen motivera att köpa nya versioner av, varje år? Hur mycket kan ett grundkoncept ändras från år till år, utan att essensen av vad det egentligen är också förändras? Call of Duty-spelen har gått igenom flera inkarnationer och inriktningar genom åren (detta är den elfte i raden, om vi har räknat rätt), med Modern Warfare och Black Ops som toppar i vår bok. Vi gillade förra årets Ghosts mycket, men det var väldigt delade åsikter om det i spelpressen. Nu är man tillbaka med Call of Duty: Advanced Warfare, bioniska dräkter och Kevin Spacey.

I grund och botten är ju FPS likadana. Det man vill åt är de häftiga och intensiva striderna, sedda ur förstapersonsperspektiv. Att pricka en fiende rakt i pallet med ett sniper-rifle, eller att fly över ett krigsfält samtidigt som bomber och explosioner detonerar omkring dig, höjer pulsen och adrenalinet. I Advanced Warfare finns också spektakulära sekvenser, likt öppningen av Ghosts i rymden, där du hänger dig fast vid en buss i hög hastighet medan du skjuter och hoppar över till en fiende-jeep på motorvägen. Boom. På sätt och vis är bakgrundshistorien inte jätteviktig för FPS, samtidigt som det är just den – och framförallt de varierade uppdragen, som gör oss motiverade att skjuta vidare, bana efter bana, efter bana.

Call-of-Duty-Advanced-Warfare-Kevin-Spacey

Call of Duty: Advanced Warfare utspelar sig i en inte-alltför-avlägsen-framtid. 2055 är jorden fortfarande en konflikthärd. Spelaren tar på sig rollen som menige Jack Mitchell, en ung rekryt i USAs marinkår. Efter ett blodigt förstauppdrag i Nordkorea, där bäste vännen Will Irons omkommer, så erbjuds man en tjänst i legosoldat-armén Atlas Corporation, som drivs av Wills far, Jonathan Irons (som spelas av Kevin Spacey). Atlas är en fristående organisation som kämpar för den högst bjudande kunden, och mot en av jordens värsta terrororganisationer, KVA, en tjetjensk specialstyrka som bland annat intagit Nigeria. Men är allt verkligen som det ser ut på ytan?

Advanced Warfare introducerar Exo Suits, en slags bioniska hight tech-dräkter som ger dig egenskaper som dubbla hopp och dämpande fall med hjälp av inbyggda raketer (lite som en rymddräkt alltså). En annan nyhet är Drones, drönare, som du kan lansera och sen styra utifrån deras perspektiv. Perfekt när du ska röja undan ett stort antal fiender som samlats på en plats som är svår att närma sig. Allt detta är en kul inslag som roar till en början, men det ändrar inte spelsättet och uppdrag sådär nämnvärt. AW gör sin grej bra, överlag. Man får intensiva och oftast rätt långa eldstrider runtom på jorden, i olika miljöer och med nya delmål. Problemet består i att spelmekaniken i sig är föga varierande. Varje uppdrag består i princip av att flytta fram, skjuta av x antal skurkar, flytta vidare och sen till nästa bana (varje bana slutar också oftast med att man slås ned till marken – vet inte om detta är medvetet eller något särskild poäng med?).

COD-Advanced-warfare-bio-suits

Ansiktsmodellerna i Advanced Warfare är helt lysande. Tekniken är sjukt imponerande och det känns som man nu nästan når filmkvalitet. Motion capture-tekniken börjar på riktigt närma sig fotorealism och även om Kevin Spaceys figur trillar lite ur mallen, med sina konstiga tänder, så finns här mellansekvenser som man bara häpnar åt. Själva spelet är också grafiskt tilltalande, med öppna och sömlösa stridsscenarion, explosioner och ljuseffekter som heter duga. Ljudet är bra, men inte riktigt i toppklass – surroundeffekter används hyfsat effektivt, men det går att få till mer klarhet, stuns och värme i ljudmixen, särskilt nu när vi har tillgång till äkta HD-ljud och den ökade upplösningen. Multiplayer är en av seriens höjdpunkter och tyvärr har CoD: Advanced Warfare också dragits med skakiga sådana upplevelser sen starten. Det krävs dedikerade servrar idag, när allt ska gå mot multiplayer och online och speltillverkarna måste förstå att miljoner människor kommer att vilja koppla upp sig och spela mot varandra. Då ställs höga krav på teknik och utrustning, något i princip ingen tillverkare klarar att möta idag.

För att sammanfatta våra känslor kring Call of Duty: Advanced Warfare; det är – ytterligare – en i raden habila utgåvor i CoD-serien, den första helt utvecklade för next-gen konsoler. Samtidigt känns det också som Call of Duty-serien skulle behöva lite nytänk, kanske en modig manusförfattare eller ny huvuddesigner. Den gör FPS-mekaniken utan skavanker, men serien börjar också känns lite för generisk, för upprepande för att riktigt sticka ut eller roa i längre sejourer. Kanske snegla mot Halo? Lägga in fordon som man kan ta kontroll över och en lite djupare story. Dra ned lite på skjut-hej-vilt-vridknappen och skapa stämning genom skjutfria, spännande förflyttningar och – kanske till och med – introducera lättare pussel? Om man ska göra en grov jämförelse så är Call of Duty som en McDonald’s-hamburgare – alltid god, alltid vällagad, men skulle behöva hitta sin egna, nya McFeast eller Big Tasty. Behålla grundkonceptet som man gör så bra, men variera slutprodukten lite mer.

Det skulle vi vara sugna på att återvända till, om och om igen, år efter år, efter år.