Spike Lee drar av huvan på Ku Klux Klan.

I dagens klimat – två dagar innan vi går till vallokalerna för att rösta – så kunde den här filmen inte ha haft ett bättre premiärdatum. Dock så är jag inte så överväldigad av BlackKKlansman i sin helhet som jag skulle vilja vara.

Året är 1972 och Ron Stallworth (John David Washington) blir den första svarta polismannen i Colorado. Han får börja i arkivrummet och blir dagligen bombarderad av rasism i olika former. Han drömmer om att få jobba under täckmantel och en dag så får han möjligheten till det. Han skall infiltrera ett Svarta Pantrarna-möte. Väl där möter han den vackra Patrice Dumas (Laura Harrier) och finner sig trollbunden av Svarta Panter-ledaren Kwame Ture (Corey Hawkins) tal. I och med detta har Ron tagit sig in och får numera jobba på den avdelning han vill vara på. En dag läser han en annons i en tidning att Ku Klux Klan söker nya medlemmar. På stundens ingivelse ringer han dem – och till sin förvåning svarar de. Han utger sig för att vara en vit man som hatar svarta och judar. Personen i andra ändan vill gärna träffa Ron, vilket kan bli ett litet problem. Lösningen blir att Rons vita poliskompanjon Flip Zimmerman (Adam Driver) får spela Rons ansikte och kropp och Ron är rösten på telefonen. När sedan Ku Klux Klan-ledaren David Duke (Topher Grace) kommer till stan så ställs allt på sin spets.

Jag börjar med det som fungerar i The Blackkklansman. Skådespelet är välbalanserat och bra, samspelet mellan John David Washington och Adam Driver är superbt. Tidsbilden är perfekt och ämnet kan inte vara viktigare. Sen finns det även ett par scener som är riktigt spännande. 

Dock så skaver följande – och det här är en fin balansgång för jag skulle inget hellre än att hylla en film med ett ämne som är så pass viktigt som detta. Spike Lee använder inte en enda gång en pensel för att få fram sin ståndpunkt; han använder en gigantisk roller. Problemet är att han dumförklarar sin publik och det blir till slut som att han predikar för kören. Filmens trailer ger skenet av att det är en dramakomedi och häri ligger filmens stora problem, för den har ingen aning om vilken fot den ska stå på. Ena stunden så är det en lättsam komedi, nästa stund är den gravallvarlig och mörk och sen blir det dokumentär. Medlemmarna i Ku Klux Klan är serietidnings-onda och Thanos känns som en mer tredimensionell karaktär än någon av dem i klanen.

Manuset har tagit sig en hel del friheter med verkligheten också, vilket i och för sig är kutym när det gäller att göra film efter en bok, men i det här fallet har det gjort en osannolik, verklig historia ännu mer osannolik. Det är flera storylines som är skapade för filmen som känns inklämda med skohorn och kofot för att de ska leda till nästa sektion av händelser. Samtidigt är en av de mest osannolika sakerna i filmen sant och det är när Ron får i uppdrag att vara livvakt åt Ku Klux Klan-ledaren David Duke. 

David John Washington som Ron Stallworth är perfekt i sin roll och om hans utseende och namn påminner om någon så är han Spike Lee-favoriten Denzel Washingtons son. Adam Driver spelar Flip Zimmerman, som i filmen är jude och vaknar upp till rasismen omkring sig på ett sätt han aldrig förut riktigt mött, Adam är som alltid mästerlig i sin roll och även om hans karaktär är skapad för filmen (verklighetens Flip hette Chuck och var inte jude.) så känns den realistisk och intressant. Topher Grace, som spelar David Duke, hade nog hoppats på att hans karriär hade varit större i och med han spelade Venom i urusla Spider-Man 3, men han har haft ganska ljumma karriärframgångar sen dess. Han är bra, men som jag skrev i ovan är karaktärerna i Ku Klux Klan extremt ensidiga. 

Så nu ska jag försöka sammanfatta mina intryck om The Blackkklansman. Då man ändrat vissa saker i manus från boken så har det gjort att Ron Stallworth blir mer oaktsam än vad han var i verkligheten. Han är å ena sidan utstött och mobbad, men kan sen på samma mynt få otroliga fördelar för att manuset kräver det. Sen drar filmen ut på sig själv rejält mycket och som jag nämnde ovan så blir det här något av en predikan från Spike Lee, som känns övertydlig i slutet. Som dokumentär hade den här filmen varit helt awesome, men som spelfilm blir resultatet godkänt även om jag så gärna hade velat rekommendera den ännu mer.