Black Panther når inte riktigt hela vägen upp till sin egen hype, men nästan!

Black Panther är skapad av den legendariska duon Stan Lee och Jack Kirby, dessa herrar ligger bland annat bakom Fantastiska fyran, Hulken, Thor och X-Men. Black Panther dök upp första gången redan 1966 så det har tagit en stund för honom att komma till filmduken. Wesley Snipes ville spela honom, men fick nöja sig med Blade, och det var inte förens 2016 som vi fick vår första glimt av Chadwick Boseman som The Black Panther i den – i min mening – bedrövliga Captain America: Civil War. Dock så var just Black Panther och Spider-man de två mest intressanta delarna i den filmen, så min förväntan var hög när jag satte mig i biosalongen.

Black Panther ställer in siktet.

Kung T´Chaka (John Kani) är död. Han dog under explosionen FN-byggnaden i Civil War. Sonen T´Challa (Chadwick Boseman) är tillbaka i hemlandet Wakanda och skall ta över tronen. Wakanda är ett högteknologiskt land i mitten av Afrika. Deras teknik bygger på supermetallen Vibranium (samma metall som i Captain Americas sköld är gjord av). Bortom världens ögon, bakom ett avancerat kamouflage, har de teknik som får Tony Stark att verka som en hobby-amatör. Ulysses Klaue (Andy Serkis) är en galen, enarmad (Ultron högg av hans arm i Avengers 2), sydafrikansk vapenhandlare so, fått tag i Vibranium och tänker sälja det till högstbjudande. Detta kan inte ske, då Vibranium är livsfarligt i fel händer. Black Panther utrustas med den senaste tekniken som hans syster Shuri (Letitia Wright) uppfunnit och med back-up i form av sin före detta flickvän: agenten Nakia (Lupita Nyong´o) och krigaren Okoye (Danai Gurira) så reser de till Sydkorea, för att stoppa Ulysses. Väl framme så visar det sig att det blir startskottet på något som kommer hota T´Challas plats på tronen, Wakanda och hela världen med undergång.

Black Panther är en cool karaktär och hela temat i filmen är välgjort och snyggt. Filmskaparna har lyckats bra med att blanda det gamla med det nya. Kostymdesign, vapen och fordon är otroligt finurligt utförda. Deras teknik bygger på nanoteknik och där har man kommit på en hel del sköna lösningar jag inte sett i andra filmer. Hyllningen till afrikansk kultur genomsyrar hela filmen och ger den en helt annan edge och look än andra Marvel-filmer. Black Panther har också helt vansinnigt många bra skådespelare i rollistan.

Chadwick Boseman, i huvudrollen som T´Challa/Black Panther är bra, han har karisman och charmen för att vara en superhjälte. Dock kan jag ibland känna att humorn kan bli lite ansträngd – men det är knappast hans fel. Det ska bli kul att följa Black Panthers fortsatta äventyr.

Ett väldigt laddat möte.

Michael B. Jordan spelar Black Panthers dödsfiende Killmongler med bravur, men tyvärr som jag kommer att gå in på mer i nedan, så känns rollen lite stympad.

Lupita Nyong´o har jag sett och följt genom många olika projekt och hon är som alltid duktig och levererar en solid rollgestaltning. Det finns både styrka och känslighet och balansen där emellan håller Lupita på ett bra sätt.

Okoye och hennes krigare.

Den skalliga krigaren Okoye spelad av Danai Grurira är verkligen en av filmens höjdpunkter. Hon får Wonder Womans Amazoner att se ut som ett gäng dagisfröknar i jämförelse. Danai Grurira är van att spela cool krigare efter sex år bland zombies i The Walking Dead, som rollen som Michonne.

Andy Serkis är fullkomligt lysande som Ulysses Klaue, här verkar det nästan som han har fått fria händer för det så over the top som något kan vara. Finns även bra rollprestationer av Angela Basset och Martin Freeman.

M’Baku (Winston Duke) är en av filmens mer humoristiska karaktärer.

Dock så lider den här filmen av Spider-man-3-syndromet, det vill säga den vill klämma in för många karaktärer i en och samma film. För det är inte Ulysses Klaue som är filmens huvudskurk, utan det är Killmonger spelad av Michael B. Jordan, vilket gör att filmen helt byter inriktning efter ungefär halva speltiden. Istället för att låta Killmonger dyka upp som en överraskning i slutet, så har man klämt in hela den karaktärens utveckling i sista timmen. Jag tycker allt man gjort med den karaktären är såpass bra och intressant att det är synd att de stressade sönder det för att få plats med allt i en och samma film. Manuset av Ryan Coogler (som även står för regi) och Joe Robert Cole (även producent) är ett av filmens svagaste kort. Det är ganska rörigt, fram och tillbaka och som sagt det blir för mycket för att få plats i en film. Det är till exempel en ritual som upprepar sig i realtid – två gånger. Det hade fungerat bra i två olika filmer, men i en och samma film – som dessutom lider av tidsbrist – så blir det tjatigt. Svagt kort nummer två stavas CGI (Computer Generated Imagery). Det finns få filmer idag som inte har animerade sekvenser, men då hela slutstriden är till stora delar helt tecknad faller man ur det hela rätt rejält och när en av karaktärerna kommer farande  på en gigantisk noshörning á la Battle Cat från He-man så suckar man bara. Det är synd, filmen har ett så jordnära och bra tema i övrigt så de inte skulle ha förlitat sig på CGI till hundra procent. Dock är det en hel del sekvenser i Sydkorea som är riktigt coola, så det är inte en katastrof men det kunde ha varit bättre.

Sammanfattningsvis så är det här på inget sätt en dålig film men det är långt ifrån en perfekt (Marvel) film. Black Panther vågar sig på att ta nya steg och skapar därmed en djupare och intressantare superhjälte.