Det har varit hårt slit men nu är äntligen nya versionen av min skådissajt, http://www.christianmagdu.com uppe. Sajten är ett sant internationellt samarbete med bl a indisk (och svensk-tjeckisk) grafiker, rumänska och svenska programmerare och iranska klippare. :)

Så, gå in och kika, klicka runt och kolla in massor med bilder och filmklipp, samt ha koll på de senaste nyheterna – bl a om kommande långfilmen Prinsessa och tv-serien Oskyldigt Dömd!

Ikväll kollar jag på Champions League-fotboll och hoppas min satsning på Man U går in.

Varit lite dåligt med uppdateringar på sistone, lagt allt mitt blod, svett och mina tårar på min nya sajt som lanseras i dagarna (skriver mer snart när den är klar).

Såg om Gangs of New York i söndags, fast denna gång på Blu-ray från Disney. Grym film, fin-fin utgåva, även om ljudet kanske kunde ha varit jämnare.

Verbatim har släppt en ny serie USB-minnen i serien de kallar Store N Go. Jippi, fler USB-minnen på marknaden, som nyligen begåvats med minnen upp till 32 GB (jag är så gammal så jag minns när hårddiskar på 20 MB ansågs som “stora”). Det tuffa med Verbatims nya minnen är att de skalat bort all onödig plast och i princip bara ger oss en mini-plastbit med ett chip, som du trycker in i USB-porten.

Minnet väger ingenting och kan ex fästas på nyckelknippan, men jag vågar ännu inte säga hur eventuellt slitage på chippet kommer att påverka dess livslängd. Men det är snabbt i överföringen och väldigt smidigt att ta med sig, även om man betalar lite extra för det (ca 200 kr för 8 GB).

Noble Entertainment fortsätter släppa Blu-ray-filmer och fortsätter göra konstiga val med sina släpp. Rambo (IV) retade gallfeber på många fans då filmens aspect ratio var fel och dessutom 25 frames i 1080i. Just 1080i och 25 frames (som alltså inte är BD-standard, som ska vara 1080p och 24 frames) leder tankarna till att det är någon slags video-master man fått att göra Blu-ray-släppet från. Utskällda polisthrillern Righteous Kill har samma märkliga bildformat, även om bilden i sig faktiskt är ganska bra. Filmen var också helt OK, betydligt bättre än sitt rykte, men det är givetvis inte något man lär minnas de båda herrarna De Niro och Pacino för (även om de, som vanligt, spelar briljant även här).

Duger absolut som thrillerunderhållning en kväll (även om det inte är jättesvårt att lista ut överraskningen på slutet) och bilden på Blu-ray-utgåvan är bra, men något störande att den inte är progressiv för att få ut det där extra. Hoppas Noble inte skrämmer bort early adopters med udda BD-släpp och att de anpassar sig till standarden på kommande releaser.

Animationsrace:t har senaste åren varit riktigt hårt. Inte bara att flera stora studios tävlar mot varandra (Disney/Pixar, Dreamworks och Fox) och helt gått över till dataanimation, utan nu kommer även 3D-biografer in i bilden. Dreamworks senaste satsning är Monsters vs Aliens, en film som handlar om… eh, monster mot utomjordingar.

Susan Murphy (Reese Witherspoon) ska just till att gifta sig med nyhetsankaret Derek (Paul Rudd). På självaste bröllopsdagen kraschar en meteorit från rymden på henne (!), vilket gör att hon uppfylls av en kosmisk kraft som gör henne jättestor – och jättestark. Hon tillfångatas av den amerikanska regeringen och får kodnamnet Ginormica (Enormica, typ). I förvar får hon även träffa fyra andra monster – B.O.B. (Seth Rogen), Dr Cockroach PhD (Hugh Laurie), Fishman (Will Arnett) och en förvuxen insekt som jag inte minns namnet på (Insectosaurus). Tillsammans får de i uppdrag att försvara jorden mot en utomjordisk attack (där en tentakel-nisse såklart kommit för att suga upp meteoritens = Susans, kraft).

Monsters vs Aliens försöker väl vara en slags charmig nick till 50-talets “monsterfilmer” och japanska Godzilla-rullar. Och ibland lyckas den vara småkul och småcharmig, samtidigt som 3D-upplevelsen i början inger en känsla av att man ska få vara med om något extra. Men när man redan efter en kvart inser att storyn inte är mer märkvärdig än att den bäddar för en “fight” mellan två fantasifoster så avtar nyhetens behag snabbt. Sure, en och annan effekt som kastas mot tittaren (alla reagerar på pingisbollen i början) är kittlande, men det räcker inte för att fylla ut 94 minuter film som känns nästan dubbelt så långa. Stora partier är bara prat – och då inte ens särskilt underhållande sådant. Filmen saknar en riktig gnista och fräsch idé och kanske är det ironiskt att varje gång man försöker blinka kärleksfullt åt kult-kalkoner så får man ganska slätstrukna filmer, som fungerar bättre som idéer än som självständiga filmer (tänker bl a på Tim Burtons Mars Attacks!).

Birollerna lyfter historien något (särskilt Seth Rogens blobb och Stephen Colberts president) och att se film i 3D är som sagt fortfarande lite av nyhetens behag. Men 3D-tekniken får inte bli en ursäkt att man tappar bollen och glömmer bort att historien ändå är det viktigaste i en film – inte att tänka ut scener där projektiler ska flyga mot publiken eller där vi ska få svindel av upplevelsen. Och där Disneys Bolt faktiskt också levererar en engagerande och berörande historia så känns Monsters vs Aliens platt och förutsägbar utan jättestort underhållningsvärde. Utan 3D-effekterna undrar jag om man ens skulle orka se igenom hela filmen… OK, vi har fått se hur bra den nya 3D-tekniken faktiskt fungerar – ge oss riktigt bra filmer nu också. (2/5)

Hatar mediedrev och tänker inte bidra till det genom att klanka ned på SVTs ständigt rockaderande humorsatsning Grillad. Fan, jag gillade första avsnittet, det var helt ärligt det roligaste jag sett på TV på länge (vilket iofs är lite som att vara som Greklands bästa bandylag, då konkurrensen består av Petra Mede i Melodifestivalen och PK-humor med Magnus Betnér). Men senaste avsnittet av bbq-programmet, där Sanna Bråding skulle “grillas” var bara platt, slätstruket och på tok för snällt. Flera gånger fick jag försöka erinra mig om vem det var som faktiskt skulle grillas.

Alex Schulman är en herre som alla verkar ha en åsikt om och han försvarade sig nyligen på sin sajt med att många roastare minsann läser från manus i direktsänding (dock är det ändå skillnad på hur man stöder sig på manus). Nåja, han gav följande exempel, som faktiskt visar att roastning kan vara hur hysteriskt roligt som helst – om man verkligen vågar ta ut svängarna!

Titta (inte på jobbet) och låt dig väl smaka – mina damer och herrar, Lisa Lampanellis grillning av Pamela Anderson!

Och är du sugen på mer av “the queen of mean” så kika också på hennes grillning av Gene Simmons (från Kiss):

Alla som rör sig med kämpande konstnärer vet ganska snart vilka hak man får mest för pengarna på. Vare sig det är starköl för 19:- eller gratis “after work”-buffe mellan kl 16-20, så kan du räkna med att hitta en stor andel musiker, studenter och allmänna bohem på dessa ställen (som tyvärr tenderar att bli kortlivade). På södermannagatan 27, mellan Medis och Skanstull, låg ett hak som hette Hakkamui. Helt OK asiatisk mat, med det ständiga dragplåstret “99:- för tre små rätter och en stor stark”. Inte illa. Tyvärr gick det i kånken, precis som nyligen nedlagda sunkhaks-klassikern Söderport (vid Liljeholmsbron). I Hakkamuis ställe har ett nytt steakhouse öppnat som kallar sig för Zula Bar. “Zula” ska enligt deras hemsida vara ett grekiskt/turkiskt (!) ord och betyda “gömställe” eller “hemlig plats”. Och ägarna till Zula Bar har varit ganska hemliga med sina rykande heta öppningserbjudanden.

Första veckorna slog de på stort med trerättersmiddag inklusive starköl/vin för 179:- (japp, du läste rätt). Detta skulle ha gällt hela våren, men har redan förändrats till “tvårättersmiddag söndag-torsdag för 125:-” (vilket också är en mycket bra deal). Men mest oslagbart av allt är deras luncherbjudande – 50 (femtio!) kronor för riktigt schyssta portioner fisk (lax), fläsk (noisette, biff) och vegetariska alternativ. Har vi någon som är gammal nog att minnas när lunchen i Sverige kostade 50 kr? Själv minns jag bara att jag inte var särskilt gammal…

Maten i sig är bra, om än inte spektakulär så i alla fall väldigt prisvärd. Mozzarellasticksen smakar bra (men är för få – bara två stycken!), den friterade scampin på en brödbit är kanske bästa förrättsvalet. I trerättersmiddagen ingick nachos med dipp och det smakade som det brukar i bättre barer (går ju inte att göra SÅ stora variationer på ämnet. Plus för att guacamolen känns fräsch och “hemlagad”). På varmrättsfronen är det mesta väl godkänt, ryggbiffen var saftig och precis lagom stekt, svärdfisken smakade härligt grillad “kötttfisk” (med minuset för att det kändes lite snålt tilltaget) och även den örtmarinerade kyckligen är ett säkert kort om du ska satsa på erbjudandemenyn. Personligen är jag ingen diggare av glass men vaniljglassen med chockladsås gick ned helt utan bekymmer.

Så är Zula Bar en kulinarisk upplevelse? Nja, det är kanske att sträcka sig lite långt att säga det. Gondolen och Texas Longhorn är det för mig. Men det är tämligen ohotat när det gäller värde för pengarna. Så här bra och mättande mat får du inte någon annan stans för samma pris på söder iaf. Kvällens öl på flaska, Budweiser, är inget öl jag sätter på min topp 20 men det duger till käket (30 kr/flaskan) och är du törstigare finns Falcon på 50cl tapp för 39:-, vilket också måste ses som humant.

Jag har en stark känsla av att det kan bli ett gäng luncher på Zula framöver. Frågan är bara när (för det är en fråga om när) de höjer priserna – kan de stå sig kvar i konkurrensen?

Som ni säkert minns så slog Disneys Blu-ray-utgåva av Törnrosa nästan knock på mig. Såg filmen tre gånger och inte för att den är så bra som film, utan för att det är så otroligt väl upprensat och överfört till högupplöst ljud och bild så jag var tvungen att visa andra hur otroligt bra det faktiskt är. Så mina förväntningar på nästa klassiker, Pinocchio, var inte små men redan trailern på Törnrosa-BD:n hade skvallrat om något i hästlängd.

Det är 70 år sedan Disneys andra animerade långfilm hade premiär och den presenteras här i originalformatet 4:3. Givetvis är det så du ska se den, även om Disney varit så snälla och lagt med en “Disney-view”, som i princip innebär att du får animerade “konstverk” som fyller ut kanterna på din widescreen-bild (tro mig, det är bara distraherande – din plasma pallar den stunden filmen håller på). Restaureringsarbetet är helt enormt, redan i start-menyn hör man hur ljudet går över från brusigt och sprakande till helt kristallklart och varmt. I själva filmen så är ljudmixen ganska välbalanserad, detta är ju ingen film som direkt drar allra största nytta av 7.1 kanaler i HD, dialogen tycker jag ibland blev lite klen och inte alltid så distinkt som man kan önska. Men när den stora valen, Monstro, kommer in i handlingen så vaknar systemet – och inte minst subben, till liv och det låter, trots allt, väldigt bra med tanke på materialets ursprung och ålder.

Som film är Pinocchio en finstämd och berörande historia. Dockmakaren och träkonstnären Gepetto tillverkar en trädocka som han är extra stolt över. Han är ensam, så när som på sin katt Figaro och guldfisk Cleo, och önskar mest av allt att dockan vore en riktig pojke. Den goda fén hör hans önskan och ger dockan liv – men Pinocchio kan inte bli en riktig pojke om han inte lär sig vara ärlig, trofast och osjälvisk. Med Benjamin Syrsa som förkroppsligat samvete så bär det av på äventyr, bland elaka dockspelare, mystiska öar och stora monster på havets botten.

Förutom att du kommer att känna väl igen Benjamin Syrsa och hans sång “When you wish upon a star” (“Ser du stjärnan i det blå”) och då ha väldigt svårt att skaka av julaftonskänslan, så är nog Pinocchio en ny bekantskap, åtminstone för 90-talsgenerationen. Filmen släpptes på amerikansk dvd sist 1998 och nu kommer den alltså högupplöst med Disneys nya, geniala system att skicka med dvd-versionen på köpet (då kan du som ännu inte investerat i Blu-ray ändå lugnt köpa den). Dvd-versionen kommer också väl till pass på resor då man oftast inte har tillgång till BD-spelare och till barnens rum, till exempel.

Extramaterialet är hur omfattande som helst. En hel Blu-ray-skiva är fullkomligt smockfull med bortklippta scener, alternativa slut och kommentarspår (återigen med filmvetaren Leonard Maltin). Finns inget att klaga på i denna superba utgåva, utan det är bara att konstatera att du är galen om du inte investerar i den. Nu ser jag fram emot Snövit, som blir nästa klassiker att släppas på Blu-ray (och en ännu äldre film, Disneys allra första) senare i höst. (5/5)

Capcom har en stark vår line-up, förutom nyligen lanserade Street Fighter IV så har de också det hett efterlängtade Resident Evil 5 på ingång (lämpligt nog fredagen den 13:e mars) till Xbox 360 och PS3. Jag har haft glädjen att få grotta ned mig i PS3-versionen av skräcken som bjuds under de senaste dagarna och kan väl snabbt konstatera att Resident Evil 5 varit väl värt väntan.

Liksom miljontals andra gamers så spelade jag och blev vettskrämd av Resident Evil som först utkom 1996 till Playstation. Scenen där hundarna hoppar in genom fönstret i hallen lär ha givit många svåra traumer kring dobermanns (faktiskt så fick spelet en helt OK filmatisering av Paul WS Anderson 2002). Men sen orkade jag aldrig riktigt igenom de otaliga uppföljarna till otaligt antal format. Inte för att de var dåliga, utan för att jag helt enkelt hade så mycket annat jag ville spela till alla andra format som jag ägde. Så hela spelserien föll lite glömska hos mig. Jag köpte förvisso det omtalade Resident Evil 4 men har faktiskt aldrig kommit kring att öppna plasten och spela det… (jo, jag ska – när jag betat av allt nytt som hela tiden kommer in)

Resident Evil 5 omdefinierar sig självt direkt. Denna gång flyttas vi och den kvarvarande hjälten Chris Redfield till Afrika. Kollegan Jill Valentine har gått bort (eller har hon det?) och en ny partner, Sheva, introduceras. Uppdraget består i att man ska röja undan resterna av Umbrella-organisationens framfart i den bortglömda kontinenten. Det muterande viruset har hamnat i afrikanska krigsherrars händer och snart befinner man sig i en alltför välkänd situation – trängd av tjugotals zombies som inte vill något hellre än att infektera dig också. Men denna gång sker det mitt på ljusa dan – i en svettigt, sunkig, afrikansk miljö (och innan PK-riddarna börjar grina så, nej, jag tycker inte det är det minsta rasistiskt menat). Man kan tycka att RE utan mörker är som Mario utan svampar, men så fel man kan ha. Du kommer att få uppleva fullkomlig terror och panik, då spelet bjuder på såväl trånga utrymmen där du har zombies mot strupen, som skenande horder som anfaller dig på torg och nedgångna byggnader.

Upplägget påminner mycket om de gamla spelen med tredjepersonsperspektivet som används väldigt väl och ger en helt annan identifikation än FPS. Men man har också sneglat på ex Devil May Cry 4:s briljanta deluppdrag med bonuspengar och uppgraderingsmöjligheter mellan varje kapitel. En annan grej man tagit till vara på från DMC4 är de spektakulära “boss-fighterna” – du kommer bli både skrämd, utamanad och road av några av de som väntar i Resident Evil 5!

Grafiken är ypperligg, spelets starka trumfkort. Den afrikanska hettan känns ända i in i porerna, dammet och stanken av lik och djurkadaver blir obehagligt reell för mig i soffan. Miljöerna – mestadels enkla afrikanska kåkstäder varvas med grottor, trånga tunnelsystem och kloaker. Ljudet är väl använt, man kan höra var fienderna kommer ifrån och din partners röst rör sig mellan högtalarna beroende på er position i förhållande till varandra. Röstskådespeleriet får godkänt, Sheva är tyvärr lite trist och stel och drar ned inlevelsen en del, men de flesta andra figurer – inklusive hjälten Chris, är bra.

Resident Evil 5 har den där kvaliteten som gör att man inte vill lägga bort det. Även om spelet tenderar till viss upprepning (jag orkar inte räkna hur många dörrar man måste öppna på varje bana) och har lite andra småproblem i fråga om vissa omständliga knappkombinationer som tar ett tag att memorera och vänja sig vid, blandat med ett lite för avancerat inventarie-system som är en säker död att börja fippla med under strid, så förlåter man det lätt för att det är så jäkla spännande, tillgängligt och stämningsfyllt. Man vill se vad som bjuds härnäst, hur historien utvecklas och vilken skräck som väntar efter nästa dörr. Och det är ett fantastiskt gott betyg. Capcom ska ha stor eloge för att ha vågat ta genren “vidare” och bevisar att mörker inte alls behöver vara enda sättet att göra skräck på. Det är lika effektivt på dagen, för det finns sannerligen lika många sätt att skrämma spelare på som det finns fantasi. Och Resident Evil 5 har gott om den varan. Vårens bästa spel? (5/5)

Not: Pga gällande publiceringsregler så har jag ej kunnat utvärdera online-läget i spelet. Mer om det efter releasedatum.

När jag först hörde talas om titeln Halo Wars, så trodde jag det rörde sig om någon ny, FPS-fest á la Counterstrike där en massa spelare på nätet skulle få fragga varandra hej vilt som olika Halo-karaktärer. Men istället för (ytterliggare) ett FPS får vi ett RTS (Real Time Strategy) från Microsoft och Ensemble Studios.

Historien utspelar sig i det för många välkända Halo-universumet, en tid innan det första Halo-spelet (lite krånligt, men never mind – det är bara bakgrundsinfo). Spelaren, dvs du, tar kontroll över en armé från UNSC-krigsskeppet “Spirit of Fire”. Ditt första uppdrag blir bland annat att rädda ett par undsatta soldater och hitta en förlorad bas. Senare kommer fullskaliga krig mot de elaka Covenants och då du spelat igenom det kampanjläget, så varför inte byta till den mörka sidan och styra Ghosts, Grunts och Scarabs och låta dem kalasa på UNSC-soldater?

Halo Wars känns genomtänkt i upplägg och genomförande och är mycket enkelt att komma in i. Det finns en föredömligt kort och tydlig tutorial som du kan (och bör) spela igenom först, som lär dig grundknapparna och några tricks. Du som spelat RTS förut kommer känna igen i princip allt. Sen bär det iväg – olika uppdrag med olika förutsättningar, som du dessutom kan välja svårighetsgrad på. Efter ett tag bryter hela helvete löst och du styr över fullskaliga stridsfält, som innehåller allt ifrån massakrerade soldater och baser som bombas från luften.

Xbox-kontrollen är perfekt till spelet. Det går snabbt förstå vad varje knapp gör, det är smidigt att få en överblick och enkelt att få till de kommandon man vill (flytta, anfall, bygg, etc). I princip allt är “snott” från klassikern Command & Conquer, spelet som var det stora genombrottet för genren (även om man skulle kunna säga att Westwoods eget Dune II faktiskt var ett av de första, riktiga RTS-spelen). Du bygger baser, som i sin tur kan bygga enheter som i sin tur kräver resurser som du kan “harvesta”. Det är lustigt att Halo-serien på sätt och vis gått åt motsatt håll från Command & Conquer – några hardcore-fans kanske minns C&Cs mindre lyckade gästspel inom FPS-geren i spelet Command and Conquer: Renegade? Till skillnad från det så funkar Halo-världen alldeles utmärkt som RTS. (4/5)

Även om man är bloggare och allmän filmälskare så hinner man ju aldrig se allt som kommer ut i filmväg. Fenomenet High School Musical, som numera även är live-föreställning här i Stockholm, är en av de “storfilmer” som gått mig helt förbi. Fanbasen är enorm, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag utmanats på Facebook att delta i HSM-quizzar (som jag givetvis suger i, eftersom jag i princip bara kan namnet på en av skådespelarna i serien).

Nu är trean här, som man kallar “sista året” (även om “världens ände” inte hjälpte som sista del i Pirates-filmerna). Gänget ska gå ut gymnasiet och som ett minne att vörda för alltid sätter de upp den bästa avskedsmusikalen någonsin. Hurra!

OK, jag är nog fel målgrupp för den här filmen. Det är svårt att hålla sig för skratt ibland när man bjuds på övertydliga moralkakor och figurer som känns plockade från en 50-tals tv-serie (som den “elaka bimbon”, “det sött förälskade paret som tittar ut från trädkojan” osv). Samtidigt är det en film, eller egentligen en musikal, som säkert tilltalar yngre tittare och då framförallt tjejer, skulle jag tro. Jag gillar musikaler och ibland svänger det skönt i låtarna, samtidigt som det också kan vara lite småcharmigt att se en film som är så oskuldsfull som denna.

Blu-ray-utgåvan är riktigt fin, som man ju kommit att förvänta sig av Disney. Färgerna och detaljen fullkomligt exploderar inför tittaren. Eftersom det är en musikal och en slags high school-fantasi så är det hårda prövningar som din bildkälla utsätts för. Första scenen, vid basketmatchen, är övermättad av röda dräkter och rödklädda supporters och det ligger på gränsen till att det börjar blöda lite här och där. Men det klarar sig (givetvis har detta även med din bildinställning att göra, inställningar som “dynamiskt” och “optimal” kan nästan ge tecknad-film-känsla här, på gott och ont). Ljudet, som i originalversion är i DTS-HD 5.1 är trevligt, inte det absolut tyngsta bas jag hört men gör ändå det det ska (har inte ens vågat lyssna på svenska dubben, som “bara” är DD 5.1). Extramaterialet består till stor del av snuttar från inspelningen, intervjuer och stillbilder. En extra kul grej på den här utgåvan är att DVD-versionen finns med i fodralet, så du kan se filmen även hos mindre tekniskt-begåvade vänner, eller på vilken annan dvd-spelare som helst. Både DVD- och Blu-ray-versionen är sk Extended Edition, som alltså är något längre än bioversionen och innehåller fler scener.

Jag vet inte hur denna del står sig mot de andra eftersom jag inte sett dem och jag blev, ärlig talat, inte särskilt sugen att göra det nu heller. Men jag kan uppskatta musiken, koreografin och den läckra presentationen som gör sig ypperligt på Blu-ray. Givet köp för fansen! (3/5)