Biosommaren har varit het i år (trots relativt många soldagar i större delen av Sverige, fotbolls-EM och fortsatt hög illegal nedladdning så har vi haft rekordsiffror, tack vare uppskattade filmer på repertoaren) och en av de avslutande filmerna i SF-trumftåg är just deras egenproducerade, svenska storfilm Arn – Riket vid vägens slut. Jag utgår ifrån att du sett ”ettan” om du läser detta så jag lägger ingen tid på backstory. ”Tvåan” tar vid där ettan slutade, med en Arn som nästan tjänat ut sin strafftid i det heliga landet och en Cecilia som gjort dito i klostret. Väl hemma väntar en helt annan utmaning då kampen om kungakronan i Västra Götaland ska utkämpas.

Arn - Riket vid vägens slut

Uppföljaren är på sätt och vis lik föregångaren, förutom i tempo, där det är tvärtom. Låt mig förklara: Där förra filmen lite segade fram första timmen tills domen kom och Arn stack iväg, så är andra precis omvänd och startar i full fart med Arn som krigar i heliga landet samt dramatiska svängningar i klostret. Det går inte att komma ifrån att kampen om religion och mellan stora, mäktiga fiender känns mycket mer angelägen än kampen om en plätt i mellersta Sverige som lokalt kallas ”väschöttaslätten”. Arn 2 har också liknande styrkor och svagheter som föregångaren hade – fotot är överlag riktigt snygg, musiken funkar bra (om än generiskt), vissa scener karaktärer emellan är engagerande. På minussidan har vi, precis som sist, anorektiska stridsscener, särskilt i det heliga landet (även om det är mer fart och i tvåan, så skulle jag vilja ha mer av storslagna kamper á la Braveheart (ett tappert försök görs på slutet, men känns ändå inte nog)), scener som faller ur ramen pga tveksam regi (vissa dialoger och framförallt masscenerna, när tempelriddarna är trötta i öknen är de verkligen trötta och går dubbelvikta, hela bunten) samt att filmen känns något för lång, trots sina 130 minuter, kanske pga den något mindre engagerande andra halvan. Men filmen avslutas i alla fall av en sång (Marie Fredriksson), som känns mycket mer passande än Lalehs missplacerade dito i första filmen.

Danskarna ur Arn 2

Det spelar ingen roll vad folk skriver på nätet eller vilka betyg filmen kommer att få i pressen (det spelar egentligen aldrig någon roll för en films framgång, ofta är det bara kvalitet eller ren branding som avgör publiksuccéer, med få undantag). Arn 2 kommer att dra minst lika mycket folk som ettan, om inte annat så för att alla som sett ettan lär vilja se hur det slutar (och det finns ett slut, även om det inte direkt bjuder på någon större överraskning, även för oss som inte läst böckerna). Det är bara att konstatera att SF, Peter Flinth (regissören) och alla de andra inblandade lyckats göra ett fullgott jobb. Arn är förvisso inget mästerverk som lär gå till filmhistorien (förutom inkomst- och budgetmässigt) men det är en helt schysst riddarfilmshistoria att se i två delar. Kanske bjuder den kommande tv-versionen på ytterliggare material som kan fördjupa storyn? Skriverierna om hur dåliga filmerna skulle vara på förhand, hur SVT hoppade av och allt det där (och ettan i GP) får väl ses som en mycket lyckad (medveten eller omedveten) marknadsföringskampanj. Att sänka folks förväntningar är bästa sättet att få dem att bli positivt överraskade (och vice versa, att hypa en film är ett stensäkert sätt att ta död på den med orealistiska förväntningar). Och Arn är verkligen en helt ok film(-serie).

Nu väntar vi och ser vad nästa, svenska storsatsning – Millennium (Stieg Larsson-trilogin) – har att komma med i början på nästa år.