Christopher Plummer är briljant i ett onödigt långt gisslandrama.

En sminkad Kevin Spacey byttes ut mot en perfekt Christopher Plummer.

Den här filmen fick en hel del publicitet, av fel anledning då en av huvudrollerna urpsrungligen spelades av Kevin Spacey. Vad han har gjort och inte gjort finns det spaltmeter om så jag kommer inte gå in på det här. Regissören Ridley Scott insåg att det skulle skada hans film att ha kvar Spacey så han bestämde sig för att filma om alla sekvenser med honom med en ny skådespelare. Redan från början hade han två skådespelare på sin mycket korta lista till rollen som som världens rikaste man J.P. Getty. Den ena var Kevin Spacey och den andre var Christopher Plummer. Varför han överhuvud taget valde 58-åriga Spacey istället för 88-åriga Plummer från början har jag ingen aning om (knappt han själv heller om man får tro intervjuerna, men det ryktas om lättare finansiering på större namn). Då skandalerna kring Spacey rullades upp så brann det i knutarna. De hade ca 22 minuter material att filma om och Herr Plummer hade två (!) dagar på sig att läsa in hela rollen. Det är ingen liten roll som byttes ut. Det är den tredje största huvudrollen.

Året är 1973 och den 16 år gamla John Paul Getty III (Charlie Plummer) är på väg hem efter en utekväll i Rom. Plötsligt blir han indragen i en skåpbil och körs iväg upp i de italienska bergen. Kidnappararna ringer till hans mamma Gail Harris (Michelle Williams) och begär 17 miljoner dollar i lösensumma. Ett litet pris anser de då han är sonson till världens första dollar miljardär John Paul Getty den förste (Christoffer Plummer). Problemet är bara att Gail har inte tillgång till familjens pengar och det enda som finns att göra nu är att försöka få den mycket snåle, excentriske och envise farfadern att hosta upp lösensumman.

John Paul Getty III (Charlie Plummer)

Ridley Scott levererar som alltid välproducerade filmer, men tyvärr så är det ändå inte alltid bra filmer. De rejält usla Alien: Covenant och Hannibal på ena sidan spektrat och klassiker som Blade Runner, Alien, Gladiator och nu på senare tid Black Hawk Down och The Martian på den andra. All The Money in the World hamnar någonstans i mitten. Det är en intressant historia som är helt och hållet sann, men som vanligt i filmens värld har de fixat lite för att få en mer spännande film. Dock gjorde de inte tillräckligt, för det här är en historia som hade kunnat ge oss en berg-och-dalbana av känslor men istället är den ganska kall. Det kniper till nån enstaka gång men till största delen utvecklar sig filmen bara framför våra ögon, utan att det påverkar oss det minsta.

Michelle Williams övertygar i huvudrollen.

Michelle Williams, som spelar modern Gail Harris, är duktig och gör en av sina bättre roller, men allting är väldigt nedtonat och det känns som det är nån sorts balansakt i filmen för att den inte ska ta oss ned i djupet.

Mark Wahlberg (som jag skrev om i Daddys Home 2 recensionen) är med överallt och spelar alltid på samma sätt. Här spelar han den före detta CIA-agenten och numera säkerhetsexperten Fletcher Chase. Han får uppdraget av J.P. Getty att hjälpa Gail att få tillbaka sonsonen utan att behöva betala lösensumman. Mark spelar karaktären med självsäkerhet och som en ganska cool, lite James Bond-liknande typ. Verklighetens Fletcher Chase var en fullkomlig katastrof som i och med sin inkompetens försvårade situationen.

John Paul Getty (Christopher Plummer)

Christopher Plummer är en fullkomligt lysande skådespelare och galet nog är det han som går ur den här filmen med flaggan i topp. Att komma in och filma om en roll i den här storleksordningen på den korta tid de hade – innan den amerikanske premiären i december förra åre -t hade en fått vem som helst att få kalla fötter. Inte Plummer inte. Han spelar J.P. Getty med iskyla men under skalet finns det lite, lite värme. Något som Spaceys version inte hade alls. Värmen gör att det blir en mer levande karaktär och han blir inte bara är filmens onding utan istället att vi anar en människa där inne någonstans.

Sist vill jag nämna Charlie Plummer (som inte är släkt med Christopher) som spelar kidnappningsoffret och Romain Duris, som spelar en av kidnapparna. Båda två är väldigt duktiga och vi köper deras relation som efter en tid blir mer och mer likt ett Stockholmssyndrom.

All the Money in the world har två negativa sidor: den är lite för kall och den är lite för lång. Filmen hade mått bra av att gå ett varv till under saxen och det finns en tillagd sekvens i slutet av filmen, som inte skedde i verkligheten utan är bara där i något sorts desperat försök att det ska hända något. Betyget blir ändå rätt högt tack vare en briljant Christopher Plummer, välgjord tidsbild och en intressant historia.