A Way Out är Josef Fares andra spel efter Brothers: A Tale of Two Sons, även det ett spel med två protagonister som då styrdes av en spelare genom respektive analog spak, vilket verkligen satte båda hjärnhalvorna i arbete. A Way Out går steget längre och är en slags interaktiv film med co-op-läge i split screen, där två spelare måste spela samtidigt och samarbeta på riktigt för att komma framåt. Du måste alltså ha någon att spela spelet ihop med, men det räcker att ni äger en enda kopia av spelet. Vi rekommenderar verkligen en person som sitter lokalt i soffan, men även en bra vän via online med schysst mikrofon funkar bra.
Storyn är den om Vincent och Leo, två kåkfarare som måste fly finkan och ta hämnd på en ärkegangster (är den spoilerfria kort-versionen av storyn). Spelarna bestämmer vilken av figurerna de vill styra – Vincent är analytisk och smart, Leo är temperamentsfull och hårdkokt – och sen bär det av. Genom split-screen så ser man varje figur göra sin grej och när det lirar som bäst är det riktigt välgjort och spännande. Man har nytta av att faktiskt se varandras skärmar (i en av de tidigaste sekvenserna så måste de motsträviga vännerna avleda en sjuksköterska för att den andre ska sno ett verktyg som behövs till flykten) och det hela känns intressant och nytänkande – till en början. Varje spelare styr sin figur fritt i 3D och man kan även interagera med datorstyrda figurer: hur man svarar dem påverkar ibland storyn åt det ena eller andra hållet.
Problemet med upplägget – som sagt är väldigt modigt – är att påtvingat tvåspelarläge blir väldigt begränsade i längden. Dels för att spelet i sig är ganska långsamt och filmiskt; det är mycket dialog och mellansekvenser och Fares visar upp sin bakgrund inom film med klar tydlighet. Detta innebär långa perioder av tittande eller att bara den ena figuren är aktiv medan den andra mera är stand-by. Det är uppenbart att man ska sitta i soffan och ropa tips och idéer till varandra. Vilket för in oss på problem nummer två: har man ingen att spela med live så är det inte alls lika kul online, särskilt om man inte känner partnern så väl heller. Lite som Sea of Thieves alltså, även om A Way Out har tydligare story och kampanj. Det går inte att gå runt detta problem, då hela mekaniken bygger på att det är två människor som spelar. En dator kan exempelvis inte ta över ena figuren på vinst och förlust, för då skulle ett förbestämt beteende bli tvunget att träda in, vilket antingen skulle skapa frustration över en korkad dator som du som spelare inte kan påverka, eller tristess av att datorn vet exakt hur och vad den ska göra.
Grafiken är helt OK, men ändå av det lite enklare slaget i fråga om detaljer i ansikten och återskapande av motion-capture:n. Det märks att här finns en massa ambition, men inte AAA-budget, vilket även avspeglar sig på den lite lägre prislappen, som för två spelare får ses som prisvärd (spelet ges ut under EA Originals, som är EAs ”indie”-label). Det finns mängder man insamplad dialog och alla skådisar gör sitt jobb som de ska, Fares Fares (som gör Leo) både ser ut och låter som man vant sig att se och höra honom de senaste 20 åren, då han jobbat sig upp i filmvärlden genom stora roller i alla brorsans filmer.
A Way Out har tyvärr inte samma emotionella impakt som Brothers hade, tonen blir lite Sopranos-light med östkust-tugg á la New Jersey gangsters och en lite generisk fängelsemiljö man sett många gånger förr i amerikanska filmer. Samtidigt är detta ett kul spel och en annorlunda upplevelse i soffan för två spelare, som gillar genren och kan finna tiden att lira ihop. Det är inte extremt fartfyllt eller särskilt svårt, utan mer som en slags interaktiv film bestående av enklare knapptryck á la David Cages Quantic Dream-lir (Heavy Rain, Beyond etc), dock utan samma nivå i episka omfattning och avancerade story-grenar. Och eftersom det inte är ett co-op actionspel så kräver det sitt åtagande i tid. Sure, man kan i praktiken spela igenom hela storyn på en dag – men alla har inte tiden att vika på det sättet med barn, familjer och annat som måste göras på lediga dagar. Det är inget spel du kan plocka upp och ströspela en timme eller två när du finner tid, eftersom det kräver synkning och planering med spelpartnern varje gång, vilket inte alls känns optimalt.
Studion Hazelight ska ha cred för sitt mod och vision att vilja göra något annorlunda. I sina bästa stunder, med en riktig god gaming-vän i soffan (helst) eller på linan, är A Way Out riktigt kul. Samtidigt känns genren inte ypperlig för co-op, med sina långa stunder av spelmässig inaktivitet och något slags anpassat läge att få uppleva historien ensam (som en av karaktärerna) hade varit väldigt välkommet.
Så här sätter vi betyg på Senses