Det börjar ganska lovande. The 5th Wave-trailern berättar om en kämpande Cassie Sullivan (Chloë Grace Moretz) som försöker överleva attacken från ”de andra”. Morets, som vann mitt förtroende redan i första Kick-Ass-filmen för några år sedan, har både komisk tajming och en sorts barnslig råhet som underhåller stort. En utomjordisk ras har stationerat ett gigantiskt rymdskepp ovanför jorden. De första attackvågorna består av världsomfattande strömavbrott, jordbävningar och översvämningar, de efterkommande av dödliga virus. När mänskligheten är decimerad på riktigt infiltrerar ”de andra” våra sista överlevnadsgrupper nere på jorden i ett försök att förgöra oss inifrån. So far, so good.

Ron Livingston, center left, and Chloë Grace Moretz, center right, and Zackary Arthur, below center, star in Columbia Pictures' "The 5th Wave."

Varningsklockorna börjar emellertid ljuda rejält när det visar sig att nästan hela listan av skådisar består av brådmogna ungdomar som ska ta saken i egna händer och kämpa mot ”de andra”. Vad som därför kunde blivit en relativt schysst sci-fi degraderas istället snabbt till en ultra-löjlig och extremt förutsägbar kärlekssoppa. När plattityder som ”jag trodde inte på kärleken innan jag träffade dig” levereras av 17-åriga grabbar med skenhelig blick kan inte ens Chloë Grace Moretz rädda röran, trots tajming och fullt godkänt skådespel.

Alex Roe, left, and Chloë Grace Moretz star in Columbia Pictures' "The 5th Wave"

Dessutom toppas detta av urusel Liev Schreiber och en stereotyp stenhård militär spelad av Maria Bello. Ron Levingston som pappa Sullivan stirrar med sin vanliga, tomma blick och nollställda ansikte, vilket brukar fungera bra som humoristiskt bollplank i komedier som Office Space, men i mer ”seriösa” filmer som denna blir det inte bra alls. När första tredjedelen av filmen var avklarad var jag i princip påväg ut från biografen när klichéerna började hagla som tätast och handlingen föll ut precis på pricken så som jag förutsett 45 minuter tidigare. Hade man bara skippat det totalt oväsentliga kärleksdravlet mellan två ynglingar och den klassiska bad ass-emo-tjejen som sparkar alien-rumpa hade man kanske kunnat få en godkänt actionfilm och samtidigt också tagit bort scener som när lillebror Sullivan sitter på en buss, som strax ska åka iväg tillsammans med storasyster. Lillebror vill ha sin nallebjörn som ligger kvar utanför bussen. Storasyster springer motvilligt och hämtar den, varpå busskrället såklart åker ifrån storasyster, vars huvudfokus i filmen såklart blir att rädda lillebror undan en säker alten-död: då kanske man till och med hade kunnat skapa lite lättsam underhållning på kuppen, men nej, detta verkar man inte varit intresserad av. Michael Bay hade varit stolt. Själv så lämnar jag skamset biosalongen när jag inser att jag slösat bort två timmar av mitt liv på det här.