Såvida du inte har levt under en sten de senaste månaderna så känner du väl till att James “Titanic” Camerons nya film efter snart 12 års frånvaro, Avatar, har världspremiär 18:e december.

Om du inte sett den senaste trailern rekommenderar jag dig att göra det nedan (se den gärna i HD):

Personligen är jag försiktigt positiv (hypade filmer gör en annars nästan alltid besviken och trailern gör mig helt stum, även om den var smått otrolig i 3D). Men MUSIKEN – den härliga låten i början av nya trailern gör mig salig. Japp, du har hört den förut – flera gånger till och med. Först i den något underskattade sci-fi-thrillern The Island och sen i Transformers (båda signerade Michael Bay) och upphovsmannen – Steve Jablonsky, har valt att kalla den “My name is Lincoln”. Låten påminner mycket om “Now we are free” från Gladiator.

Lyssna och njut!

Det är kanske ett tecken på att man börjar bli till åren, men är det inte ett väldigt återvinnande just nu? Gamla filmer som görs om till nya versioner, spel som uppdateras och klassiker som får uppföljare.

Satt och kikade på den nyligen släppta DVD:n av Howard The Duck häromkvällen. En FilmNet-klassiker och favoritfilm när jag var liten, får jag tillstå, och då inte bara pga att jag var löjligt kär i huvudrollen Lea Thompson och hennes pudelfrilla. Diggade hela konceptet, med den “coola” ankan som räddar jorden från undergång. Då trodde jag också att George Lucas regisserat filmen, eftersom hans namn förkommer rikligt i förtexterna á la Jerry Bruckheimer. Men han är executive producer (alltså den som pröjsar och följaktligen bestämmer), och istället är det den föga kända Willard Huyuck (som efter denna film aldrig regisserade igen) som står vid rodret. Kul kuriosa: Howard The Duck är från början en Marvel-serietidningsfigur. 1986 var året och sjukdomen att ge utländska filmer “klämkäcka”, svenska titlar florerade, så den gick under namnet “Ingen plockar Howard”.

Howard är en anka, som kommer från en annan planet (ankplaneten?) där alla ankor, klär sig och lever sina liv som vi gör här på jorden. Dessutom pratar de såklart engelska på den planeten. Han sugs ned till jorden via en laboratorielaser som pekat fel och får snabbt anpassa sig till hur det är att vara talande, uppklädd anka på Tellus. Mitt i allt detta så slår han också påsarna ihop med den hårt kämpande källar-rockaren Beverly (Lea Thompson). I jakten på att få komma hem till sin egen planet träffar han Philsey (en jätteung Tim Robbins!) och Dr Jenning (Forman-favoriten Jeffrey Jones). Men i deras väg står såväl Ohios samlade poliskår som mörkrets furste (!).

Ja, ni hör ju själva att en nioårings öppna sinne fungerar betydligt bättre till något sånt här än någon som utvecklat sin smak mot American Beauty och Amadeus. Å andra sidan kan man inte sätta ett betyg på nostalgi och jag måste erkänna att trots att effekterna är lökiga, dialogen tidvis stendum och försöken till humor många gånger dödfödda, så finns ändå en charm i att se dvärgen Ed Gale springa omkring i ank-kostym och utföra Kwack-Fu och flörta med Lea Thompson (just den biten är faktiskt uppfriskande modig och skulle nog aldrig våga göras idag, även om man fegat ur på dvd-versionen och klippt bort en scen, i bästa Disney-revisionism-anda, där Beverly hittar små ank-kondomer i Howards plånbok).

Det är meningslöst att försöka sätta ett betyg på Howard The Duck, skulle jag försöka ställa mig “utanför” mina känslor så skulle det väl bli lågt, men å andra sidan – man får gilla kalkoner och njuta av nostalgi! Så fuck it, har du minsta lilla sådan så kolla in DVD:n, det är den värd!

Apropå nostalgi så spelade jag häromdagen ett spel till Wii som överraskade mig, för omväxlings skull. Jag har ju redan för länge sen påpekat att Nintendo känns som de hamnat på efterkälken och visar upp väldigt få riktigt heta, unika titlar till Wii (istället lägger man energi och pengar på en massa Motion Plus-mojänger, som gör det Wii:n skulle gjort från början, och svarta, limiterade konsoler – hallå, vad ska folk SPELA???). En av mina absoluta NES-favoriter är Punch-Out!!, ett spel som i all sin enkelhet får mig lika fast varje gång. När jag hörde om en nyversion (hmmm) till Wii blev jag både intresserad och förskräckt, hoppfull och rädd; kan Nintendo verkligen göra den gamla klassikern rättvisa? Svaret är – kort och gott, JA! Punch-Out!! till Wii är bland det roligaste jag spelat på länge till konsolen. Här finns den gamla känslan kvar (även om timingen till stor del är ny, tog lite tid att vänja sig vid!) samt flera av de klassiska motståndarna (även om de inte kan besegras med exakt samma knep som sist), samtidigt som man nu även kan ducka undan slag och dessutom får ett par nya utmanare att ta hand om. Takterna från det gamla spelet satt i bra och jag kom igenom nästan halva på en sittning. Men sen blev det snabbt mycket svårare. Det går att vifta med kontrollerna i klassisk Wii-anda, men Punch-Out!! ska givetvis spelas med styrkorset och A o B-knappen, precis som klassikern. Ett måste! (9/10)

På tal om klassiker så kan jag knappt bärga mig att ordentligt sätta tänderna i nya Ratchet & Clank: A crack in time och att God of War III ska nå PS3:an, som snabbt seglat upp som min favoritkonsol på sistone (två unika, bra titlar bara dessa två t ex…). Såg en slags trailer där man klippt ihop lite bärsärkargång från God of War III och jag börjar som sagt kanske bli lite gammal, men är inte spelen nuförtiden otroligt våldsamma?

Se klippet på egen risk! ;) (å apropå återvinning släpps God of War Collection till PS3 – de två tidigare spelen i ett paket, men denna gång i HD-upplösning… bara att krossa spargrisen och springa ut och köpa!)

Jag vet. Det har dröjt som bara den, men jag är så GLAD att ni läsare fortsätter ligga på och kolla in senses.se. Med över 14 000 unika läsare i månaden så känns det som att man iaf har ett bra gäng trogna fans därute som hänger på låset. Lyfter på hatten åt er! ;)

Har fått en hel del mail som undrar “vad är värt att kolla in på bio och dvd/blu-ray nu då?”. En liten snabbgenomgång:

Inglorious Basterds: Jag erkänner, jag är Tarantino-fan och älskar i princip allt mannen gjort på vita duken (utom Jackie Brown) och senaste rullen gjorde mig verkligen inte besviken (dock ganska förvånad). Hade förväntat mig en massa Brad Pitt, pang-pang och övervåld på nazister, men fick istället ett riktigt tight och välspelat thriller-drama, med en helt lysande Christoph Waltz i spetsen (Oscarnominering för bästa biroll är given). 4/5

Ponyo på Klippan: Allt Miyazaki gör (och har gjort, för allt ges ju ut igen och igen och igen på dvd) verkar automatiskt betraktas som “mästerverk”. Jag kände inte till honom innan Spirited Away och den älskade jag verkligen. Förälskad såg jag sen Laputa – Castle in the sky som var OK men inte mycket mer, Howl’s Magic Castle som var som en sämre version av hans Oscarvinnare och nu senast Ponyo, som tyvärr är riktigt trist. Jag är absolut för fantasi och att tänja på gränser, men Ponyo är helt enkelt för bisarr och oförutsägbar (på ett negativt sätt). Det är en slags fabel om en pojke som hittar något slags havsdjur som förvandlas till en liten flicka och en man, som varit människa och nu lever under vatten (!) som planerar hämnd på de miljöförstörande människorna. Och allt det vore OK, om det ändå fanns någon slags struktur och regler i fantasivärlden Miyazaki skapat. Men icke, Ponyo kan ena sekunden inte ta sig ur en bubbla hennes onda “mästare” satt henne i, för att i nästa sekund kunna skära upp en fönster med fingret (!) och fly med sina syskon, som förvandlar sig till stora fiskar på vägen upp till ytan. Och så håller det på, tidvis är det som en riktigt, riktigt bisarr dröm man varken vet in eller ut på. I vanlig ordning är filmen på tok för lång (nära två timmar) och just i stunder man önskar mer tempo så stannar allt av och en massa tid ödslas på att se barnen leka, dricka té och prata med föräldrar om bebisar och hur de får bröstmjölk. Sorry, men för mig är det bara för knepigt – och för tråkigt. 2/5

District 9: Hypad och duktigt marknadsförd Sci-Fi-film med helt okända skådisar och gjord i dokumentärstil, lite á la Blairwitch Project (fast bra), med Peter Jacksons namn på affischen (han är dock endast producent, vilket vi vant oss vid senaste åren). Tänkvärt och skickligt, om än lite ojämnt, om hur utomjordningar hamnar på jorden och sätts i ghetton i Sydafrika och blir en (tämligen övertydlig) apartheid-parafras. Bäddat för uppföljare, värt att se för dess originalitet. 3/5

Och givetvis måste jag ju uppmana er alla att passa på att se Prinsessa på bio, en film om drömmar, utanförskap och “elaka mediamänniskor” som vissa tidningar väljer att uttrycka det :D Massor med skratt utlovas!

På dvd, som jag iofs sällan kollar på nuförtiden, så låt oss istället kalla saker vid dess rätt namn: Blu-ray, så rekommenderar jag förbisedda Knowing som är väldigt komplex och behandlar sin publik på ett ovanligt intelligent sätt (minus några småfåniga genre-grepp) och Disneys nyutgåva av Snövit som är grym, grym, GRYM! Och nu har jag hört att en av mina favoriter, Skönheten och Odjuret är på gång på Blu-ray, i 3-D version dessutom!

Och när vi ändå är inne på Prinsessa så måste jag ju också puffa för den smått bisarra intervju jag blev utsatt för, i och med min medverkan i filmen, som pretto-regissören Martin. Bloggen darrlingg har gjort en väldigt “personlig” intervju och utnämnt mig till månadens hunk. Hysteriskt rolig läsning!

Amerikaner är kända för att vara positiva och ha en allt-är-möjligt-attityd till saker och ting. Sure, ibland är det bara prat och yta, men det krävs inget geni att inse att man presterar och mår mycket bättre med en positiv livsattityd än en negativ sådan (“optimisten och pessimisten har ungefär lika ofta rätt, men optimisten har roligare”).

En herre som verkligen går fullt ut med inspirerande artiklar är Steve Pavlina. Han driver bloggen Personal Development for Smart People som bland annat tar upp The Power of Now (Nuets kraft) och något så praktiskt som hur man kommer upp ur säng i tid, utvilad. Han är även så snäll och delar med sig av sina strategier för hur du kan tjäna pengar på din blogg (själv hävdar han att han gör över 1000 dollar om dagen på sin…).

Väl värt att spana in och låta sig inspireras!

Gänget på Saturday Night Live pendlar mellan att vara alltför barnsligt långrandiga, till fullkomligt briljanta. Denna video, med Justin Timberlake och Adam Samberg hör till det senare. Mother Lover kommer för evigt ändra din syn på en bra mors dag-present!

(Tyvärr bara stillbildsversion pga YouTubes hårdare copyright-regler, men i videon finns länkar till en nedladdningsbar version som du absolut bör kolla in)

Jag spelade inte orignalspelet Bionic Commando till NES särskilt mycket när det kom. När jag för några år sen började samla på gamla konsoler så “återupptäckte” jag det. Ett charmigt, men attans svårt, litet plattformsspel.

En sisådär 25 år senare är det dags för en uppdatering och uppföljare till mannen med den långa, bioniska armen. Nathan Spencer heter hjälten, som i början av årets spel sitter på death row i ett amerikansk fängelse. Men en incident gör att han återinsätts i tjänst och får tillbaka sin robot-arm, som visar sig vara mycket användbar. Svenska (sträck på er, som Edward Af Sillén skulle ha sagt…) utvecklarna GRIN har fått en utmanande uppgift av Capcom; att såväl förvalta en klassiker, som att ge oss ett modernt spel. Och det funkar – för det mesta.

Bionic Commando är som helhet ett väl genomfört spel, men inte helt utan en del småirriterande skavanker. På plussidan är det relativt enkelt att komma igång med (pga den smarta uppbyggnaden av storyn, som i sig kanske inte är superoriginell), för det mesta väldigt snyggt och smidigt och det innehåller en hel del roliga, små retro-nickar som collectibles i bitmap-grafik och 80-talsslingor. Det dynamiska, multikanalsljudet förtjänar också att lyftas fram och framförallt höras på en bra anläggning. På minussidan är presentationen ojämn, introt växlar mellan stämningsfullt, till ganska enkla modeller på gubbarnas ansikten och ojämna insatser av röstskådespelarna. Det finns också en störande “tearing” då och då som verkligen inte borde finnas där, i videosekvenserna, som drar ned helhetsintrycket. Svårighetsgraden måste nog betecknas som åt det högre hållet. För även på normal nivå lär du dö en hel del gånger, bara pga att det tar tid att lära sig svinga och använda armen. När det är som bäst svingar man runt och känner sig som Spindelmannen, när det är som sämst svär man över trial and error-upplägg, inexakt kamera och tidvis svajjga kontroller. Men för det mesta funkar det bra och check pointsen är väl utsatta (men varför spelet laddar om mellan varje dödssekvens förstår jag inte?).

80-talsföregångaren

Som helhet är det kul action större delen av tiden och ganska kul plattformselement. Det är inte riktigt lika självgående som Prince of Persia, utan betydligt svårare, men det är ändå tillgängligt för de flesta action-/och plattformsfans. Och jag tycker nog originalets känsla överförts väl till 2000-tal. Jag känner mig generös och ger en fyra, även om den inte är tokstark. (4/5)

När någon slår en home run med ett koncept så är det lätt att vilja apa efter. Microsofts From Studios ger ut sitt Ninja Blade, ett action-spel i framtidsmiljö till Xbox 360, med en ninja som bekämpar en mutant-invasion år 2015 i Tokyo (!). Storyn är lövtunn och man kastas rakt in i röjjet, som består av Quick-time-events (QTE, som på sätt och vis infördes i mainstream-spelen av Dreamcast-klassikern Shenmue) och slaktar-action á la God of War, tillspetsat med lite Prince of Persia (2008-versionen) wall runs och inte-helt-fysiskt-korrekt-akrobatik.

Ninja Blade QTE-sekvens

Vill man vara snäll kan man säga att Ninja Blade lånar av de bästa. Vill man vara elak kan man säga att spelet är helt igenom generiskt och inte kommer med en enda egen idé – allt har i princip gjorts förr och då dessutom bättre, exempelvis tightare kontroller. Storyn är i det närmaste obefintlig, men det gör egentligen inte så mycket utan jag uppskattar att man kastas rakt in i själva spelandet istället för att genomlida timmar av cut-scenes med ursäkter för handling. Och samtidigt som jag kände mig relativt underhållen under tiden spelet pågick så kan jag inte direkt säga att jag längtade till det mellan varven. Ninja Blade är helt OK om du gillar genren och godkänt tidsfördriv tills Kratos gör sin Playstation 3-debut i sommar, men som fullprisspel är jag osäker på om jag skulle rekommendera inköp (3/5).

På filmsidan har jag kikat på Beverly Hills Chihuahua (Chihuahuan från Beverly Hills) som legat etta på biotoppen i USA och nu kommer på Blu-ray från Disney. Talande, delvis datoranimerade djur med människoröster kan vara fullkomligt geniala (såsom Oscarnominerade Babe – Den modiga lilla grisen) till helt värdelösa (finns många exempel där). I början har filmen sin charm och symboliken av hårt den hårt arbetande mexar-Chihuahan som blir kär i en överklass-chihuahua från Beverly Hills – som han sen får rädda från just Mexico, är inte direkt subtil. Bilden är som väntat mycket bra på en så här modern film, levande och vibrerande färger och i princip inga skavanker alls. Ljudet, som presenteras okomprimerat i sin bästa form, låter riktigt nice. Bra tryck i basen och överlag väldigt aktiv surround som passar filmens ungdomliga MTV-stil väl. Extramaterial finns hur mycket som helst, mest av sorten korta featurettes. Personligen är det lite för enkelt, lite för platt och “på låtsas” och alldeles för lättuggat. Har du barn så kan du hyra filmen på Blu-ray, en eftermiddag, det är nog uppskattat, men jag är högst tveksam till att någon över 12 skulle finna filmen särskilt stimulerande. (2/5).

Beverly Hills Chihuahua gör det inte svårt för sig

På den allvarligare fronten har Disney släppt fem-faldigt Oscarnominerade Tvivel (Doubt). Det är filmen som baserats på en pjäs, om en präst som misstänks för övergrepp mot ett barn och det triangeldrama som uppstår mellan kyrkans rektor (en, som alltid, makalös Meryl Streep), prästen (fantastiske Philip Seymour Hoffman) och den unga skollärarinnan (nominerade Amy Adams). Det blir uppenbart på flera sätt att Tvivel är en pjäs. Det är väldigt mycket dialog (oftast välskriven sådan), få platser och ganska intima konflikter mellan ett par huvudkaraktärer (i detta fall de nämnda, samt pojkens mamma som gestaltas av en sublim Viola Davis). Skådespeleriet är verkligen av högsta klass i Tvivel och det är också det som räddar filmen och gör den sevärd. För storyn i sig är inte så elektrifierande och de många och långa resonemangen om tro, tvivel och moral gör sig inte toppenbra i filmform. Det finns delar som berör mer än andra, men på slutet känns filmen ändå inte som att den lämnat det avtryck på tittaren den borde, med tanke på materialet och ämnet.

Bilden känns perfekt balanserad. Den har en liten touch av “retro” med en mycket liten nyans av gryn och kort skärpedjup á la 35mm-film, samtidigt som den är skarp och detaljrik. Färgerna är varma och naturliga och kontrasten i de mörka scenerna är väl avvägd. Ljudet presenteras i DTS Master Audio och det är väl inte den optimala filmen att pressa det ljudformatet till max med. Men det är bra bas som gör talet, som är så viktigt, kristallklart. Seymour Hoffmans inledande predikan är perfekt exempel på det. Menyn på BD:n är lite småtorftig och extramaterialet är inget man direkt höjer på ögonbrynen åt, men det är OK för filmen (som inte lär köpas i första hand av utgåve-jägare).

Mästarna i en av filmens bästa scener

Fantastiskt skådespel i film som aldrig riktigt lyfter. Sevärd för skådespelarna, men ha inte alltför höga förväntningar. (3/5)

Det har varit hårt slit men nu är äntligen nya versionen av min skådissajt, http://www.christianmagdu.com uppe. Sajten är ett sant internationellt samarbete med bl a indisk (och svensk-tjeckisk) grafiker, rumänska och svenska programmerare och iranska klippare. :)

Så, gå in och kika, klicka runt och kolla in massor med bilder och filmklipp, samt ha koll på de senaste nyheterna – bl a om kommande långfilmen Prinsessa och tv-serien Oskyldigt Dömd!

Ikväll kollar jag på Champions League-fotboll och hoppas min satsning på Man U går in.

Varit lite dåligt med uppdateringar på sistone, lagt allt mitt blod, svett och mina tårar på min nya sajt som lanseras i dagarna (skriver mer snart när den är klar).

Såg om Gangs of New York i söndags, fast denna gång på Blu-ray från Disney. Grym film, fin-fin utgåva, även om ljudet kanske kunde ha varit jämnare.

Verbatim har släppt en ny serie USB-minnen i serien de kallar Store N Go. Jippi, fler USB-minnen på marknaden, som nyligen begåvats med minnen upp till 32 GB (jag är så gammal så jag minns när hårddiskar på 20 MB ansågs som “stora”). Det tuffa med Verbatims nya minnen är att de skalat bort all onödig plast och i princip bara ger oss en mini-plastbit med ett chip, som du trycker in i USB-porten.

Minnet väger ingenting och kan ex fästas på nyckelknippan, men jag vågar ännu inte säga hur eventuellt slitage på chippet kommer att påverka dess livslängd. Men det är snabbt i överföringen och väldigt smidigt att ta med sig, även om man betalar lite extra för det (ca 200 kr för 8 GB).

Noble Entertainment fortsätter släppa Blu-ray-filmer och fortsätter göra konstiga val med sina släpp. Rambo (IV) retade gallfeber på många fans då filmens aspect ratio var fel och dessutom 25 frames i 1080i. Just 1080i och 25 frames (som alltså inte är BD-standard, som ska vara 1080p och 24 frames) leder tankarna till att det är någon slags video-master man fått att göra Blu-ray-släppet från. Utskällda polisthrillern Righteous Kill har samma märkliga bildformat, även om bilden i sig faktiskt är ganska bra. Filmen var också helt OK, betydligt bättre än sitt rykte, men det är givetvis inte något man lär minnas de båda herrarna De Niro och Pacino för (även om de, som vanligt, spelar briljant även här).

Duger absolut som thrillerunderhållning en kväll (även om det inte är jättesvårt att lista ut överraskningen på slutet) och bilden på Blu-ray-utgåvan är bra, men något störande att den inte är progressiv för att få ut det där extra. Hoppas Noble inte skrämmer bort early adopters med udda BD-släpp och att de anpassar sig till standarden på kommande releaser.